Just som bussen svänger in mot sin ”kupé” på Nisse-platsen tittar jag ut genom fönstret. Där möts jag av en fullständigt underbar syn. En syn som kom att förgylla resten av dagen, ja, kanske rent utav resten av mitt liv. En syn som ingav hopp. Hopp om mänskligheten. Hopp och tro på att den här planeten allt till trots kanske kan räddas, om än i sista stund. Vad var det då som jag såg utanför fönstret? Först visste jag inte säkert. Där satt någon, liksom hukad, bakom staketet som skiljer bilvägen från trottoaren. Men vad var det han gjorde? Jag tittade efter ordentligt. ”Har han inte… jo visst har han byxorna nere!” inser jag, tätt följt av ”men… är det inte… något som kommer ut ur…. HAN BAJSAR!” Där, mitt på trottoaren, där tyckte han minsann att det vore VÄLDIGT PASSANDE att bajsa!

Och om vi skall vara ärliga – vem är jag att klandra? När jag var fem år bajsade jag i min pappas Rhododendron-buskar bakom huset. Jag HADE KUNNAT gå in, till toaletten, men jag tyckte det var mycket roligare att bajsa i en buske. Lite spännande sådär. Mindre roligt var det dock då pappa senare hittade bajskorven och började spekulera i vad det var för ett konstigt djur som bajsat där. ”En hund kanske…?” försökte jag, ”nej, den är för stor för att vara från en hund” insisterade pappa. Vi lämnade gåtan därhän, och har aldrig pratat om det sedan dess. Kanske är jag, någonstans, rätt person att förstå denna mans beteende – att bajsa på spännande platser, är det inte något vi alla, innerst inne, drömmer om?

Han förgyllde i alla fall min dag, denna ärade bajsare, och ett extra tack skall han ha för den intressanta fråga som han sedermera gett upphov till – efter att jag och en vän, fulla av förväntan och fnittriga som få, glatt rusade bort till platsen för bajsandet, endast för att betrakta högen av en något lös avföring – ”vem är egentligen sjukast?, mannen som sätter sig för att bajsa på trottoaren, eller de två vännerna som i efterhand, fulla av förväntan, rusar dit för att TITTA på den?”