Så var det åter dags att ta tag i ett projekt som, på grund av diverse  kringdrällande wunderbaum-stinkande raggare och deras tendens att samla på sig vad än de må få syn på utmed vägen (vare sig det är älg-varningsskyltar, brevlådor, fågelskrämmor, snöpinnar, eller medelstora barn), legat på is ett tag.

Projektet går så som bilden visar ut på att transformera skog och mark en aning. Pretentiöst, eller hur? Raggarna verkar i vilket fall tycka att det är värt besväret att dra ner och föra bort så många skyltar som möjligt. Dödsdammen, Nattblommor, Gud, och hela fyra stycken Edens Lustgård har försvunnit so far. Så, nu har de fått två nya skyltar att roa sig med - Genväg till Ghana och Nu är du framme - placerade så pass långt in i skogen att det krävs en relativt ambitiös skyltplockar-grupp. En som vågar göra uppoffringar. En som inte ger upp. En som har mod och styrka. Alltså - en som orkar kliva ur bilen ett slag.

Så var det dags för mammas årliga vansinnesinfall: släktträff i Kareby. Och redan nu, innan alltsammans rent officiellt startat, har udda figurer börjat krylla i hörnen...

I köket: Mormor: i sin vanliga prakt - butter och muttrandes. Sur som helvetet. IRRITERAD. Snart får jag veta varför - disktrasan är för stor. Och det kan man ju förstå: om NÅGOT är irriterande, så torde det ju vara på tok för stora disktrasor. USCH så hemskt det är. VIDRIGT. En gång hade vi en JÄTTESTOR disktrasa. Oj så jobbigt det var...

"Du, Charlotte, kan vi inte göra en sak - kan vi inte dela disktrasan?". Som om jag överhuvudtaget brydde mig insisterar jag på att det kanske är bra med en stor disktrasa?! Hon ger med sig, för en stund. Men  det dröjer inte länge förrän hon ilsket utbrister "näe! nu klipper jag itu den! jag får väl köpa en ny disktrasa till mamma i så fall...". Herregud mormor. VI BRYR OSS INTE OM DISKTRASAN!

Överallt: Mamma: kringflygandes med en mordisk blick som säger "JAG VILL GRÅTA ALLT ÄR SÅ FÖRBANNAT STRESSIGT!" Trots att allt är kolugnt. Någon ropar efter henne, utan att bära någon som helst ansträngning eller press i rösten, och mamma kastar sig ut likt en kula skjuten ur en kanon. Blicken är VILD. För att inte säga GALEN. "JAAAAAA! JAG KOMMER!!!" Ropar hon förtvivlat medan hon närmar sig den som ropat. 

Här: Jag: kurerar mig med Simon & Garfunkel och undrar hur länge det dröjer innan mamma kommer inrusandes. Jag är rädd...

Jag tycker mig ha byggt upp en helt och hållet oemotsägbar teori kring bodybuilders. Ja, jag snackar alltså om de där glansiga, gyllenbruna, seniga, köttiga – och på bilder ofta halshuggna – kropparna, som spänner sig så att de nästan spricker, och av någon helt outgrundad anledning tycks tilltala vissa människor.

Min tes är att strävandet efter att nå detta utseende bottnar i ett strävande efter att se så aptitlig ut som möjlig. Kroppsbyggarna vill, helt enkelt, uppfattas som ätbara, som läskande måltidsstycken. Lägg bara en bild av en kroppsbyggare, insmord och solbränd, bredvid bilden av en grillad kyckling – är inte likheten ganska slående? Svettiga, glansiga, gyllenbruna, halshuggna, seniga och muskulösa. Båda parterna tenderar till och med att vara insmorda i fett. Redo att få kniven i ryggen och grillsås över bröstet.

Plocka kantareller, vandra i skogen, lyssna på fågellkvitter, måla spiraler i sensommarvindar, äta nyfallna vildäpplen, andas djupa andetag, höra säven susa och bäckar brusa, varken röka eller snusa....

 Ursäkta mig; men har jag inte med detta gjort absolut allt som en stackars liten post-Amsterdam-stressad själ kan tänkas behöva göra för att nå lite, bara lite, sinnesfrid? Jag har, till och med, försökt undvika att göra min mage upprörd (tja, ok, såhär i efterhand, när jag ser tillbaks på saker och ting, inser jag att just DET kanske misslyckades en aning – fem koppar kaffe, två paket läkerol, och sådan där sockerfri saft som just då man dricker den smakar underbart, men som väl nere i magen ser till att den vidrigaste av eftersmaker osar upp och ut på tungan…) och (OBS!) skrivit en att-pricka-av-lista, i hopp om att finna något slags fokus. Men. I HELVETE HELLER. Rastlöshet uber alles, jag vacklar av och an, som en jävla AND. And. *Andas*

Först började jag läsa Derrida, men befläckad av någon slags anti-koncentration gav jag snart upp. Övergick till att tillverka mytologiska skyltar; ämnade att ersätta de som raggarhelveterna dragit ned under några av sina fylle-turer med Epatraktorn. Men.  Det är knappt att jag har tålamod nog att hämta sågen ur snickarboden, eller, för den delen, hacka sönder det sega skinnet som bildats på grundfärgen. Jag tänder facklan och söker upp ett uns tålamod; och får tre skyltar målade. Då var det klart. VAD FAN skall jag göra nu? Måla tavla. Jag har en jävel som vägrar ge sig. Den har ett sådant där rytmiskt fel i vänstra hörnet. Formerna vägrar komma överrens. Det krävs ett rejält våld för att hålla saker och ting på plats. Området hade tidigare målats över säkert tre gånger. Med dagens övermålningar kan den siffran dubblas.  Och dubblas kan även graden av rastlöshet i min själ.

 Kvällen lär väl sluta som den slutade igår; framför youtube-klipp där uttråkade amerikanska soldater i Irak fördriver tid med att reta irakiska barn, kasta hundvalpar utför stup, och stångas med getter.

Om man ändå hade en get att stångas med, eller ett irakiskt barn att reta. Eller, varför inte - ett krig att föra.

För fler målniningar: titta in på  http://skomakardotter.webs.com/apps/photos/

Jag hörde nyss att en man via anmälan försökt förbjuda sin granne från att röka - I HENNES EGEN TRÄDGÅRD. Denna råkade nämligen gränsa till gnällspikens, och den rök som blåste över från hennes sida till hans var tydligen så hemsk att gnällspiken menade på att, om grannens trädgårds-rökande fortsatte, så skulle han snart finna sig tvingad att bära gasmask då han vistades i sin trädgård samtidigt som hon rökte i sin.

Vad hände egentligen med det där snacket om att vi nordbor tack vare det karga klimatet skulle vara särskilt härdade?

Så tog månadskortet slut än en gång, och Skomakardotter beslutar att satsa på ett sådant där fiffigt "ladda på med valfri summa"-kort. Fast det var förstås innan hon drog sig till minnes hennes nedsatta (på)minne(l)s(e)förmåga. Saken är som sådan att då de, uppenbarligen mycket intelligenta, gubbarna på västtrafik, satte sig ned för att ta fram denna underbara kort-modell synes de ha utgått ifrån att si sådär 15 års bussåkande (och stämplande) inte satt några som helst spår i den lilla ungmöns vanemönster. Varför annars tog de det briljanta beslutet att "men JA - såklart! Vi ändrar så att det inte längre räcker med att stämpla EN gång, när man går på bussen, så som det ALLTID varit, och så som ALLA ÄR VANA VID ATT DET SKALL VARA, utan nu även måste dra kortet VID AVSTIGANDET!”.

Så var sagan skriven. Och så börjar ett nytt kapitel i Skomakardotters liv - kapitlet då hon under hela bussresan måste upprepa mantrat "glöm inte att dra kortet när du går av, glöm inte att dra kortet när du går av, glöm inte att dra kortet när du går av, glöm inte att dra kortet när du går av, glöm inte att dra kortet när du går av", som för att garanterat inte falla tillbaks in i det gamla onda tankemönstret att "när jag går av är jag FRI FRI FRI, som en fågel, fri fri fri, utan bekymmer, utan måsten, utan tvång". Så gjorde hon idag. Mantra mantra mantra. Rabbla rabbla rabbla. Inte glömma. Vad som helst - men inte glömma. Bussen saktar in. Skomakardotter plockar - som extra påminnelse för sig själv - upp kortet ur väskan innan hon ställer sig upp. "Detta kommer gå vägen, detta kommer att gå vägen, det kommer klara sig, ta det bara lugnt så ordnar det sig, koncentration, koncentration, det är inte långt kvar nu, glöm inte, glöm inte, GLÖM INTE DRA KORTET, håll ut, du klarar det..." tänker hon.

Så. 30 sekunder senare. 5 meter utanför bussen. På väg över gatan mot cykeln - "hmm, jag håller något i handen" tänker hon, ”vad kan det vara…”. Hon tittar efter och ser att "jaha, det är visst busskortet jag håller i, så märkligt... varför håller jag i....". Sen minns hon. Helvete. Hon glömde dra kortet. Trots säkerhetsåtgärden att ha kortet redo i handen vid avstigande hann hon glömma. Inom loppet av de tre metrarna mellan sittplatsen till dörren. Tre ynka meter.

Hon tvingas rusa tillbaks innan bussen kör iväg, och stämplar ut sig i sista stund. Vad säga? Det kommer ta olidligt lång tid innan den envetna vanföreställningen att ”engångsstämpling räcker” kan begravas en gång för alla. Förmodligen sker det i samband med att gubbarna på västtrafik har ett NYTT möte. Där de beslutar att ”men hörni, detta med att stämpla TVÅ GÅNGER, var inte det lite korkat? Jag menar, folk lär ju vara vana vid att det räcker att stämpla vid påstigandet. Det är nog bäst att vi återinför det gamla systemet igen. Tänk så lättade våra resenärer kommer bli”

And so it goes on and on and on,

forever and ever,

until we die, and die, and die again,

until death do us part.