Alla inlägg under maj 2010

Av Espe - 20 maj 2010 19:26


Eftersom detta är min otursvecka har jag - utöver att ha trampat sönder foten på krossat glas och blivit sjuk - även lyckats tappa bort mitt bakomatkort.


Och, idag när jag skulle fixa ett nytt bankomatkort...

Så upptäckte de jävlarna att mitt pass har gått ut.

- "Ojdå, har det gått ut?! Det var ju helvete också!", sa jag...

Som om jag inte alls redan var fullständigt medveten om att det gick ut vid nyår...


Innan jag kan få ut pengar måste jag alltså  skaffa ett nytt pass...

eftersom mitt gamla gått ut.

Men - det går inte, just eftersom...

PASSET HAR GÅTT UT!


Då måste man ha med sig någon som kan bekräfta att jag fortfarande är jag.


Vad i helvete?

VAD skulle kunna ha hänt från dagen då passet gick ut till dagen då jag söker ett nytt? Skulle jag ha gjort en face-off? Bytt själ med någon sådär lite snabbt ? Kanske är den som söker nytt pass med mitt utgångna pass en illegal invandrare som stulit mitt pass och klätt ut sig till mig?


Ja - man vet ju aldrig.


Av Espe - 13 maj 2010 14:08

Ibland vet man som bekant inte riktigt vem man är.

Detta gäller även för datorer i allmänhet....

Och skrivare i synnerhet.


Min skrivare har på senare dar haft stora problem med sin självkännedom.

Han är förvirrad.

Vilsen.

Vet inte vilka delar av honom som verkligen är han.

Hör detta verkligen till mig?

Är detta verkligen jag?

Är skrivare verkligen det yrke som passar mig bäst?


Borde jag inte syssla med något mer kreativt?

Får jag egentligen ut något av mitt arbete?

Borde jag ta tag i mitt liv?

Bli något annat?

Kanske åka ut och se världen?

Pröva mina vingar?

Samla erfarenheter och upplevelser?

Säga hejdå till A4 och bläckpatroner?

Finna mig själv?



I sin tankspriddhet skriver Han ut pappren snett.

Han har ingen kontakt med sina yttre lemmar.

Han vet inte vad han gör.

Eller vart han är på väg.

Han har tappat suget.

Entusiasmen.

Glädjen.

Viljan.


Särskilt gnällig är Han gällande sina bläckpatroner.

Är detta verkligen jag?

Passar verkligen bläckpatron Canon PG-40 mig?

Förtjänar jag inte något bättre?



Bläckpatronen söker närhet.

Skrivaren avvisar bläckpratronens behov.

Påstår att bläckpatronen är "inkompatibel".

Att de inte passar för varann.

Bläckpatronen gråter.


Jag försöker lägga fram kompromisser...

- Kan du inte i alla fall testa om ni passar ihop?

- Fan heller. Jag vill aldrig mer bli penetrerad av den där bläckskiten.

- Kan du inte ge det en chans?, snälla?

- Nej. Ta bort skiten. Canon PG-40 är under min värdighet.


Skit i det då.

Sitt du där och gnäll.

Gör det bara.


Om det är såhär det skall vara....

Så kommer jag snart skaffa mig en annan.

En skrivare som accepterar både mig och bläckpatronerna för de vi är.



Av Espe - 12 maj 2010 15:51

Efter en lång stund i väntrummet, tillsammans med Bamse och ett barn som ihärdigt klagade över hur jobbigt det var att vänta, så öppnas slutligen en dörr.

En kvinna kommer ut och säger mitt namn, med låg, beklagande röst.

Redan där visste jag att detta skulle bli en otrevlig läkarundersökning.

Hon var för Guds skull från Finland.


Vi skakar hand.

Kvinnan ser mycket bedrövad ut.

Anklagande blick som sa:

"Jaha, du, din jävel - så du har gått och blivit sjuk?

Att du vågar..."



Fastän det är jag som inte kan andas...

så var det hon som såg allra mest illa till mods ut.

Så började förhöret.


- Så, vad vill du?

- Jo.... jag har astmaproblem, vaknar på natten och så...

- Jaha, hur länge?

- Det var bra när jag inte rökte, men nu har jag börjat igen.

- Jaha, varför började du igen? *suck*

- Jag vet inte riktigt...


Och vad i helvete har du med det att göra?


Hur som helst, undersökningen fortskred i samma anda.

- Hur länge har du haft problem?

- Några månader kanske: men jag har fått låna medicin av en vän.

*väldigt, väldigt anklagande blick *

- Hur brukar du ta den?

- Jag tar två inhalationer innan jag lägger mig, och sen när jag inte kan andas.

- Varför gör du det?

- Eh....


"Varför gör du det?"

Det är ungefär som den hemska frågan:

- Hur tänker du då?

INTE FAN VET JAG. Jag vill bara kunna andas, för fan.



Nästa steg var att lyssna till lungorna.

Och då hittar hon till råga på allt ett födelsemärke.

- Det skall bort.

- Jaha, där ser man - alltid hittar man något nytt kul...


Hur eller när denna kanske-cancer skall bort...

Det fick jag aldrig veta.

Jag vågade knappast heller fråga.

Däremot fick jag den vanliga lektionen:

du måste sluta röka.

- Vill du sluta röka?

- Ja, det vill jag.

- Mmmm.


Fast ja, där hade hon ju faktiskt rätt i att anklaga mig.

Jag vill inte sluta röka.

Jag måste sluta röka.

Min kropp vill mig ont.


Och så kom den utomordentlige intelligenta frågan:

- Vad vill du av mig då?

- Ja, jag vill kunna andas, helt enkelt...

VAD FAN TROR DU?


Ett tag var jag övertygad om att hon inte skulle bevilja mig medicin.

Allt är ju trots allt mitt fel.

Jag får skylla mig själv.

Straffet är kvävning.


Men - hon skickade slutligen recept till apoteket.

- Tack så hemskt mycket då!, sa jag.

Jag vet inte om hon svarade.

Eller ens tittade på mig.


Sen gick jag.

Och köpte cigg.

Av Espe - 7 maj 2010 18:41

I brist på annat att berätta tänkte jag återge en lite småkomisk incident som ägde rum förra vintern.


Jag hade varit ute och promenerat i några skogar.

Och lyckades, förmodligen med Guds hjälp, att hitta inte mindre än två  skallar från döda djur:

en älg och ett rådjur.


Givetvis kunde jag inte låta bli att bära med mina döda saker hem.

Men...

Vägen hem innefattar dessvärre en grusväg där det faktiskt kan komma människor gåendes. Helt öde är det inte ens i Kareby.


Så, när jag går där med mina skallar får jag syn på två personer längre fram.

Av någon märklig anledning hade jag fått för mig att folk skulle finna en människa bärandes på likdelar i aftonljuset aningen suspekt.

Jag vet, det är lite paranoidt - men så tänkte jag i alla fall.


De två personerna kommer närmre...

Jag förbereder mig mentalt.

"Försök se oskyldig ut, försök se oskyldig ut...."

Och så precis när de är framför mig, så får jag ett infall:

- "Jag MÅSTE flytta över de döda till min vänstra sida.

Då är risken mindre att de ser vad jag faktiskt bär på."


Problemet var, att när jag skulle flytta De Döda...

så råkade jag fumla lite, med resultatet:

- JAG TAPPAR BÅDA SKALLARNA FRAMFÖR FÖTTERNA PÅ FOLKET.

Inte bra.

Halvt desperat, och störd av misstänksamma blickar, plockar jag snabbt upp de döda, säger "hej..." och fortsätter min vandring.




Summa summarum:

Skall ni tvunget bära hem döda ting:

SE DÅ TILL ATT HA BÄRKASSAR MED ER.

Av Espe - 6 maj 2010 18:16

Idag har jag varit förbannat manlig:

- Ett 50-tal ca 30kg tunga torvbalar har förflyttat...

och staplats i en fin, men kanske lite asymmetrisk hög.

Pepsihunden hjälpte till med sitt evigt muntra leende.

Tillsammans klarade vi uppdraget.


Poängen med detta var att frilägga en stor golvyta.

Utöver torvbalar har allt ifrån bänkar, lådor med skor, olika typer av elkablar, icke-fungerande lampor, stolar, bord, pallar, och några kilon damm och rått-äten havre avlägsnats.


Men så var det det här med skottkärrorna.

DE FÖRBANNADE SKOTTKÄRRORNA.

Skottkärrorna och en cement-slunga

Jag tänkte, i mitt stilla sinne, att:

" Det är väl för fan bara att ställa skiten ute någonstans..."


Så tänker inte mamma.

"Men - var skall du ställa det här då?"

"Jag vet inte, det spelar väl ingen roll, det är ju bara tillfälligt"

"Jaha, men de måste ju ändå stå någonstans"

*Ni vet ju hur KVINNOR är med detta att ha saker ståendes...*

"MEN FÖR HELVETE - vi har ju TRETTON HEKTAR MARK: någonstans borde de väl för fan få plats?"


Jag får erkänna att hon gav med sig.


Gnället slutade dock inte där.

Just som jag började bli färdig med sopandet.

Just som golvet nästan sken av renhet *harkel*

Just får mamma för sig att hon bara MÅSTE hämta havre från en behållare ovanför utrymmet.

För att få ut havren - som dammar något kopiöst - måste man låta den rinna genom ett rör precis ovanför min nu rena golvyta.

"Jo, men nu passar vi på att göra detta, sluta gnälla", konstaterar mamma.

"Men... nej, inte nu; det kommer damma!"

"Men sluta nu, kom igen..." *arg*


Jaha.

Ok.

Som du vill, din envisa jävel.


Och vad händer då?

Jo.

En säck havre tappas upp.

Därefter är det meningen att man skall sätta en plugg i röret.

Så att havren inte fortsätter forsa ut över golvet.

Mamma tappar givetvis pluggen.

Havren forsar ut över golvet.


"Tack så mycket mamma..."

"Men sluta nu! Hjälp mig istället!" skriker mamma ilsket.

Efter några minuters letande hittar hon pluggen.

I åsynen av mitt nyss rena golv mumlar jag bittert:

"Jag visste att det skulle bli såhär..."

"Visste du det? Men SLUTA, åååååååååh" *klassiskt ångestylande*


Så.

Sen var det bara till att hämta sopborsten igen.

Havre, havre, åter igen havre.


Och till råga på allt är en gris lös i stan.

Av Espe - 2 maj 2010 12:45

Det amerikanska arkeologiska institutet har ställt en mycket korkad fråga:

- Skall vi klona neandertalare?

Men - JA!, för i helvete!

Klona på bara!



FLER NEANDETALARE ÅT FOLKET!

Om bloggen


Välkomna till skrivstugan där kvasifilosofiskt pretentiöst flum är Lag, utan undantag.

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2010 >>>

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Gästbok

Länkar

Besöksstatistik

Kategorier

RSS

Tidigare år

BlogToplist

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skapa flashcards