"Melankoliska rum" fortsätter att imponera. Ibland skrattar jag lite grann, ibland blir jag orolig och mår dåligt, eller känner att jag är på väg att må dåligt, må dåligt som de, de melankoliska. Jag måste läsa den i små bitar, tugga den försiktigt och smått som en mus, för jag känner att om jag tar in för mycket av det där - av galenskapens möjlighet, av faktumet att det går att drabbas av den - så  växer risken att jag själv faller ner i hålet. Fruktar man att drabbas samtidigt som man vet, av erfarenhet och/eller av ett paranoidt förnuft, att det går att drabbas, då är det bara en tidsfråga innan drabbningen kommer. 

         Det omöjliga måste kunna bli möjligt och allt som är möjligt kan bli omöjligt. Därför måste jag ta det försiktigt. Lite i taget och med  distraktioner som leder mig bort till en enklare värld utan risker.

Ja, jag vet. Jag har tjatat och plågat er med det här väldigt många gånger nu, i olika former. Förlåt mig för det. (Jag hoppas att ni inte skadats eller drabbats, på fel sätt och av fel sak..). Men allt det där farliga, den alltid närvarande risken att det möjliga blir omöjligt, är något jag känner att jag måste tänka på och skriva om. Jag skulle vilja skriva mer, på riktigt, skriva ordentligt. Men jag är rädd för det, rädd för att skriva annat än med små mustuggor. Varför? Eftersom det är just medvetenheten om risken - eller möjligheten - som är problemet. Att skriva kan göra skadan värre, mer uppenbar, mer levande, mer påträngande.

Nej. Jag är inte galen. Men jag vet att det går att bli galen. Och det kan du också bli, om du vet och förstår det, förstår hur och varför, förstår att det inte krävs så mycket mer än en särskild medvetenhet, kanske toppat med en snabb erfarenhet, om det inte räcker med den där medvetenheten.

Är det kanske dags att sluta plåga er mer detta svårdechiffrerade svammel?

Ja, det är det nog.

For now.

Jag vill vara sex år och baka pannkakor med mormor igen. Lära mig knäcka ägg igen. Bygga koja med storebror i skogen igen. Gå i förskolan igen. Hoppa hinderbana med kaninen igen. Vara ett litet barn på skomakeriet igen, springa upp till Prins livs och köpa coca cola för 8 kronor igen, stå med mamma i kassan igen. Låtsas ha gått och lagt mig igen. Sitta framför TV:n och fråga "vad sa de nu?" igen. Få svaret "de sa att det är dags för dig att gå och lägga dig" igen. Komma hem från skolan och dricka Oboy igen.

Leka med trollen igen.

Leka att jag är indian igen.

Planetera "ris" (vete) i bäcken igen.

Gå runt och samla på smågrodor igen.

Dricka bäckvatten ur hatten på ekollonet igen.

En dag kommer jag kanske sakna dagen som är idag. Denna dag då jag vill vara barn igen. Sakna denna dag av saknad. Sakna den trots och tack vare att den är blank  och tom, fylld endast av flyktig nostalgi.

Sömnigt lugn och drabbad av en märklig kärlek till världen och människorna och husen och allt det andra. Råkar gå på spårvagnen och råkar köpa en bok: "Melankoliska rum". Läser om de som övertygats om att de är gjorda av glas eller av porslin. Kan man låta bli att skratta?

Och: kan man låta bli att känna igen sig?

Jag känner ibland att mitt huvud skall ramla av. En ren, fysisk känsla: huvudets lösgörande från nacken såsom bortom alla förhandlingsmöjligheter.  Fast jag vet ändå någonstans att det sitter fast, att det finns vävnader och senor och ben och grejer som håller ihop mig med migsjälv. Så jag kan skratta. För det är ju roligt, förbannat roligt.  Tänk er själva att på frågan hur är det med dig då? kunna svara jotack, fint, förutom att det känns som att mitt huvud kommer ramla av. Fruktansvärt roligt. Förmodligen hade det varit lika roligt att kunna svara jotack, fint, förutom att jag verkar vara gjord av porslin.

Fast det är nog bara roligt om man vet att det inte är riktigt på riktigt.

"I am afraid of my own happiness" har jag någonstans läst att någon skall ha sagt eller skrivit någonstans någon gång. Jag förstod ingenting då, och kanske har jag inte heller förstått någonting nu. Kanske finns det inte ett sätt att förstå.

Lyckorädsla alltså.

Ett lyckans monster.

Det finns nog ett sådant. Det finns nog ett lyckans monster. Och jag tänker att det är den alltid stundande förlusten - lyckans slut - som är det monstret.  För det är ju omöjligt att inte veta, att den kommer ta slut, att lyckan har ett slut, att den är och måste vara ändlig, att den föds för att dö. Är då inte  lyckan också ett alltid redan begynnande sörjande? Färdas den någonsin utan en skräck, utan en obehagligt oundflyelig vetskap om slutet som stundar, som alltid måste vara stundande? Måste inte lyckan vara allt detta samtidigt; en sorg och en vällust, en eufori och en rädsla? Är den annars verklig?

       Skulle det vara lycka man kände, om man inte samtidigt kände gryende sorg? Jag tror inte det. Och jag tror att det enda man kan göra är att  hålla undan den alltid stundande nostalgin och sorgen tills det inte längre är möjligt. När de provisoriska fördämningarna släpper och sorgen rusar in vet man att lyckan man kände var en verklig lycka; eftersom den inte längre är kvar.

Vaknar och upptäcker med suck och stön att El-Otto inte skämtade då de lappavis hävdade att de skulle bryta strömmen idag. Svart och död spis, inget kaffe. Försöker av gammal vana tända lampor ändå. Lika naturligt och automatiskt som hjärtslag.

     Klappar på hund och tar lång sångpromenad, med tystnad endast inför främlingar. Att sjunga för dem är att klä av sig naken, det vet vi ,även om vi även vet att det är lite dumt och lite konstigt.

      Drömmer om hundar och framtida syskonbarn som föds med långt gyllenbrunt hår. Skriver ner natten och minns mer med pennan till hjälp: en älskat oälskad var med och flyttade på stolar, barndomskamrater blev utskällda, jag letade efter kroppar på landet på natten i smyg. Leta kroppar på landet i smyg. Vad vill jag säga mig med det?

      Lyssnar på radio hos en annan och tycker det är fint, radioprat är fint, det är en fin värld det där: ena foten i barndomen andra foten Här. Jag skall köpa en radio.

      Tänker på spår i hjärnan, att det finns så mycket som tyder på att tanken dels är fysisk: oförmågan att självvalt och fritt glömma och ändra på sätt att tänka, exempelvis. Men ibland verkar det hända, sägs det. Folk som mår dåligt och lever dåligt och som någonstans inser att det inte går att leva så, de kan radera spår och minnen för att börja om med ett nästan blankt blad. Men då är det ju en fråga om liv och död. Det är inte alltid det är det, en fråga om liv eller död. För det mesta är det bara fråga om liv.

 Tio minuters betänketid.

Det positiva med osthyvlar är att även om det skulle hända att de inte går att hyvla ost med, så kan de i så fall ändå användas som stekspadar. Det är den enda lärdom jag gjort idag. Hur en osthyveltillverkare lyckas med bedriften att skapa en osthyvel som inte kan hyvla ost, det däremot är något jag ännu inte kunnat klura ut.

Jag har tänkt på en sak också, faktiskt. Igår kväll kom jag av någon anledning att tänka på att jag i 15årsåldern skrev en skräcknovell på temat "fantasier blir verkliga". Verkliga som i bortom alla förnekelsemöjligheter, och med... mindre behagliga konsekvenser. Knappast är det väl något unikt tema, men jag vill minnas att jag återkom till det, många gånger, och jag undrar: betyder det något? Var det en föraning? En profetia?  För det händer, i mitt liv idag,  att fantasier blir självuppfyllande, verkliga: endast eftersom de kan, och eftersom jag önskar att de inte kunde men samtidigt vet att de kan. De lämnar den lätt bortskämtade och ofarliga overklighetens sfär och kliver in över verkligehetens tröskel, ger faktiska konsekvekser, reser sig framför mig, som påtagligheter, som levande hinder. Kanske var jag profetisk: kanske blev jag en självuppfyllande profetia?

        Fantasi alltså. Fantasin har ett härligt, romantiskt skimmer kring sig, inte sant? Sagolikt utopi-skapande: en kraft som för vår värld framåt,  en kraft som föder hybridvarelser, en kraft som låter oss träda ut och in i något nytt, eller delvis nytt, åtminstone. Ordet ylar; möjlighet, nyhet, nyskapande, nyfödsel, överskridande. Men är det ändå inte Fantasins Träd ett träd på gott och ont, så att säga? Äh. Vad vet jag. Kanske är det bara jag som ibland kan märka hur fantasin-som-blir-verklig stänger och fängslar och blockerar istället för att öppna? Kanske är det bara jag som råkat äta fel frukt från det där trädet - för det var väl den blålila man fick lov till? Kanske är det bara jag som ibland märker och känner och erfar hur botemedlet samtidigt är, eller kan bli, ett gift? 

Kanske är det dags för kaffe. Ja för fan, let's do it.

Morgonhjärnstormning, inget nytt under solen, really... men vafan:

Humanioras uppgift, bildande (relativiserande, ökad omvärldsförståelse, empati etc.), kritisk (självkritik, urskiljning etc.). Sker genom möte med alteritet, mäta sig med dået (relativisera, förstå samtid etc.), låta dået (främlingen, spåret etc.) skaka om nuet, som annars hotas att bli en absolut fast arkitektur. System och livsvärld, ingetdera är önskvärt i renhet, krävs ett spänningsfält osv. Även kritik kräver distans och inlevelse, ifrågasättande och empati etc. Behålla mellanheter. Obekväm uppgift enligt Ricoeur: ifrågasättande av samtid, öppnande av framtid genom fantasi, kreativitet, det är aldrig för sent för utopier? Ett fortgående, vi blir aldrig färdiga, aldrig färdigbildade (bildning är en särskilt utvecklad förmåga till lärande), den absoluta demokratin kan inte upplås i absoluthet, men vi kan sträva, det är i strävan som friheten och framsteget ligger. (En absolut demokrati måste därtill per definition vara förtryckande: alla måste vara med på leken, det får inte finnas några som helst öppningar för feltramp). Svår fråga om de västerländska värdenas universalitet, är kritik sekulärt? Tänk ex. Muhammedkarikatyrerna: krock mellan yttrandefrihetshävdelse och religiös övertygelse. Måste det alltid finnas plats för kritik?

In any case... fantasin: kan även bli en självdestruktiv profetia (Vargmannen). Kritikens avigsida: då den görs absolut och bulldozer-artad. Sammanhänger med "kanske"ts natur: det möjliga kan alltid bli omöjligt, och vise versa.  Extremsidan av ifrågasättande av det förgivettagna. Självritik/reflexivitet som konverteras, görs absolut inåtvänd. Tvångsmässigt ifrågasättande. (Var går gränsen mellan ifrågasättande,, misstänksamhet och paranoia?). Blockering av gästvänlighet: stöld/kidnappning av gästen (spår, främling) då denne (pga. urspårat ifrågasättande m.m.) inte längre förmås ta emot och ge effekter. Fantasin om risken för att den andre inte anländer blir självuppfyllande, verklighet. Destruktiv vs. konstruktiv fantasi: skapa eller blockera. Den tvångsmässigt ifrågasättande har pga. obehagliga omständigheter, som kanske inte ofta är där men som kan vara där, blivit en diktatur, en frusen värld - tvingas fängsla den andre (spår, främling) och behandlar alla andra andra på samma vis. Murar in sig själv. I vanliga fall blir värden sig själv i mötet med gästen, här blockeras gästen och värden blir sin egen fånge. Kontrast mellan inspiration/fascination/naiv tillägnelse och kritik? Vargmannen visar att båda sidor måste finnas, om vi inte vill hamna i hans ställe? Hur möta en annan: först välkomnande och sedan ifrågasättande? "Ja, ja" före allt annat... även så i kritikerns letande efter brott (dekonstruktion, öppenhet och välkomnande av det som anländer/händer) - även så i relation mellan öst & väst: "ja", och sedan fråganden? Frågan som bekräftelse av den andres mänsklighet?

Now I lost myself.

Att gå hem - men på fel sätt. Hur pretentiöst är inte det på en skala?  Så är det i alla fall för mig, ofta, verkar det som. Dekorationerna tar över scenen. Fina växande krumelurer som gillas men som börjat generera "men". Jag tänker att jag antingen måste klippa av några av navelsträngarna till dekorationshavet, eller följa dem hela vägen över, till en annan strand. Tyglarna har blivit så lösa att hästen springer av sig själv, på något vis. Skall jag strama upp och tämja eller skall jag följa med, till en annan plats? Det är nog den andra strandens  röst som känns mest lockande.

"Att gå hem". Ett ganska talande uttryck egentligen. Det handlar väl kanske delvis om att ha rätt tankar om inredning, om gardiner och spis och kök och soffa, om mattans struktur och vikten av ett vattentätt badrum. Att ha på sig kostymer som matchar: som matchar men som samtidigt, i bästa fall, tillför något. Något lagom litet; en spännande detalj, en särskilt knapp, strumpor som sticker ut, en annorlunda arom. Då blir det ultimat. Då får hemmet något nytt att leva och spinna vidare på, utan att för den sakens skull anta LSD-karaktär, så att säga.

Mitt problem är nog att jag försöker komma in i fel jävla hus. Och jag vet inte ens var det där mystiska huset som jag försöker komma in i ligger. Big fail där liksom.