Går med hunden i skogen och ser att han ser på bina som surrar runt honom. Alla ville de åt samma vatten från samma bäck, men de krigar åtminstone inte om det.  Bin. Bin och inte getingar. Jag vet skillnad. Allt som är litet och flyger och har några slags ränder på kroppen är inte getingar. Jag känner bina. Vi umgicks flitigt när jag var liten, och jag tror inte att deras samhälle och kultur förändrats särskilt mycket sedan dess. Jag räddade dem från att drunkna många gånger, men de förstod inte alltid att jag ville dem väl, så de stack mig ibland.  Sticker de så dör de. Bin är martyrer. De dör för kollektivet.  De samlar söta saker från blommor och dör för kollektivet. Getingar är rovdjur, individualister. De kan sticka utan att dö. Sticker ett bi så sticker det för sina vänner och det kostar honom eller henne livet. Getingen sticker bara för sig själv.

        Människorna är nog både getingar och bin. Men mest getingar. De flesta bara låtsas att de är bin. Och vissa är bin men låtsas att de är getingar. Märkligt.

Jag handlar äpplen och paprika och annat. Tycker att den där mycket mörka afrikanska mannen klätt sig helt rätt i sin ljusblå särk, och undrar vad männen i Halalen tänker när de ser sådär mordiska ut, som törstiga vargar. Men jag känner mig lite odödlig så jag tittar in i rovdjursögonen - den som vänder ner blicken har blivit byte och slav, så fungerar det åtminstone med andra djur.

Idag skall skall plantera om svartvinbärsbusken som jag är plast-mamma åt medan hennes husse är i Cypern och gräver upp gamla saker ur marken. Och jag skall gå lång promenad med Djuret och plocka hem nya vitsippor. Och jag skall hitta några slags kläder att ersätta mina gamla trasor med. Och jag borde duscha. Och läsa. 

Men för att kunna göra allt detta måste jag sluta lyssna på "To build a home", eftersom den där låten får mig att vilja dö, fast på ett bra sätt. Vilja dö eller bli ett träd eller en bäck, så man kan susa eller brusa och strunta i allt annat än oundviklig rörelse eller oundvikligt stillastående. 

Människor överallt omkring mig, på gator, i kön i affären, i trappor, på spårvagnar och bussar. De är där och jag är där, vi är på samma ställe, vi är nära, men vi är samtidigt långt ifrån, och alla är tysta. Kanske är det den där tystnaden, förmågan att vara tyst trots att det står ett potentiellt spännande möte eller en potentiell vän bredvid, som utmärker den moderna människan.  Förmågan att undvika alla möten som kan bli. Förmågan att inte drabbas av alla ögon man möter. Förmågan att bara gå förbi - passera, passera, passera, titta lite, sen passera. Inga ord. Och låt för Guds skull inte ögonen vila för länge i någon annans. Stå gärna nära,  om du måste, sådär en halv meter ifrån, men stå nära utan att närma dig.  Alla går förbi. Går förbi trots att de står precis bredvid.

Men det finns vackra parenteser i detta: för ibland händer det att man, i någon slags tillfällig neuros eller utmattning eller uppgivenhet, faktiskt inte nöjer sig med att stå nära - man märker hur man också närmar sig, trots att man är en modern människa som helst bara vill passera, så märker man hur man närmar sig, försiktigt och litet, men ändå... Svaret man får när man gör så  består, har jag märkt, av fyra steg: 1) inledande förvåning, 2) misstänksamhet, 3) leende, och sen 4) ord, som på grund av den ihållande förvåningen gränsar till ett stammande. Och svaret blir nästan alltid väldigt litet, men samtidigt enormt, oöverträffat stort.

Fotofullträff, slottskogen, x antal år sedan.

Igår kväll gav jag upp mitt hemtentaskrivande. Jag somnade och drömde något om "en annan ö" och om människor som på en annan annan ö försökte se över till den andra ön, och skulptera de andra ö-bornas händer i sanden på stranden. Sedan vaknade jag och insåg att - nähä, jag har tydligen inte alls gett upp.  Och så följde fem extra stressiga timmar, som dock gjordes mindre hemska tack vare att det lugna och lugnande Djuret var på besök. 

       Nu är tentan inskickad sedan två timmar tillbaks och jag kan  konstatera att jag härmed skrivit min sämsta hemtenta någonsin, på riktigt. Jag hann helt enkelt inte. Den är för lång, utan struktur, med många konstiga formuleringar, utebliven fakta, bristande referenser - och jag svarar på andra frågor än de om ställdes, om jag nu ens svarar på något överhuvudtaget. Ändå känns det som att jag kommer få godkänt, vilket mycket väl kan innebära att jag inte alls kommer få godkänt, eftersom mina betygsprofetior sällan eller aldrig stämmer. Trots allt är jag lite lättad. Skräckblandad förtjusning. I morgon skall jag träffa min lärare för första gången - tydligen skall texthelvetet bedömas redan då.  Skräcken, skräcken, skräcken...

Nu har jag ont i nacken och skall fira denna icke-seger med ett äpple från Halalen, Halalen som luktade gott i dag. De måste ha skurat betonggolvet.

Efter fyra långa dagar utan djur, på grund av den där förbannade påsken, har jag nu, äntligen, idag fått återse den svarta hunden.

Körsbärsträden har börjat blomma på kyrkogården.

Nu minns jag, förresten, plötsligt, att jag igår kväll när jag försökte somna fastnade i tankar kring relationen mellan kolonialism och berättelser om utomjordingar. Medeltida spekulationer om det exotiska och spännande Öst, med skatter och drakar och prinsessor och diverse missfoster, äger många likheter med vårt numera stora corpus av berättelser om möten med varelser från andra planeter. Ibland framstår de, de andra, som oerhört skrämmande, som realiseringar av våra värsta sidor, och ibland framstår de som varelser vi alla borde sträva efter att bli. Ibland blir de offer för oss, vi västerlänningar eller vi människor, och ibland blir vi offer för dem, för de barbariska despotiska österlänningarna eller de svartögda, iskalla utomjordingarna. Ofta är österlänningen såväl som utomjordingen visdomsbärare och monster samtidigt - monster och visdomsbärare som samtidigt skadar och räddar, skrämmer och lugnar, ljuger och frälser. De har tillochmed ögonformen som gemensam nämnare: snett asiatiskt.  

Märkligt, eller kanske omärkligt, är det också hur imperialismen såsom en maktkamp mellan 1800-talets stormakter inte alls egentligen tog slut med andra världskriget, då våldet mot det österländska blev lite väl tydligt, utan snarare fortsatte - men med nya spelare, USA och Ryssland, och med en nya arena för makt- och kraftmätning: rymden. Därefter var det därifrån, inte från de vita fläckarna över Afrika-kartorna eller från det stora kinesiska riket, som främlingarna kom, förtrollande och skrämmande, som hot eller som frälsare.

      Kanske är alltsammans, alla dessa berättelser om utomjordiska varelser, en slags bearbetning av vad västerlandet gjort sig skyldigt till under kolonialismen och imperialismen. Ty det synes främst vara vi västerlänningar som möter dem och drömmer om dem, de där andra, som är så lika de andra vi drömde om och mötte innan och under den koloniala epoken, som är så lika våra många berättelser om österlänningar, om despotiska asiatiska härskare, om sataniska muslimer, om visa indier, om rytmiska afrikaner...

       Knappast är det väl heller förvånande att det främst är i USA berättelserna frodas. USA som den nya världen. Den nya världen som sträcker sig bortom såväl det urgamla österlandet som det gamla Europa. Den nya världen som tar över stafettpinnen från Europa och springer vidare ut i utforskandet av det enda okända som återstår - rymden. 

Där någonstans, i de där tankarna, började jag falla in i sömn - men drömmarna blev nästan otäckt märkliga då ljuden från en kvinna som någonstans i huset låg och stönade av njutning på något besynnerligt vis vävdes in i de redan underliga drömmarna om utomjordingar och kolonialism.  För nog är väl kombinationen utomjordingar och kolonialism konstigt nog - där behövs knappast extra grädde på moset i form av stönande kvinnor.

Edith Piaf. Hon har sjungit hos mig hela dagen och det är kanske därför jag plötsligt nu känner mig melankolisk, eller kanske snarare inrutat-liv-upprorisk. Dagar då man vet att man måste sitta inomhus och läsa och skriva skall man inte, inte under några som helst omständigheter, titta på parkerna i staden. Där njuter människorna av varandra och av solen och av allt det andra. Då blir man så där upprorisk och vill helst plocka fram ett dragspel att spela på in till småtimmarna, i en hamn någonstans, med pojkar och flickor i sjömanskostymer, eller dylikt. Trots att man inte kan spela dragspel så vill man detta. Likt min cykelkedja börjar man så söka frigörelse, man börjar vilja bryta sig loss från det hjul som man dessvärre trots allt behöver, det hjul vars rytm man egentligen för det mesta gillar, men som ändå håller en fast och stadigt inomhus dagar då solen skiner och dragspelen vill ljuda i ens famn i en park eller i en hamn.

      Fast man vet ju allt detta. Att frigörelsen inte kan bli fullständig, eftersom man då istället skulle bli än mer fast än någonsin, fast fast i något annat - fast utomhus kanske, utan hem och tak och utan framtid, som deprimerad nomad utmed många olika slags svältgränser. Man vet ju detta, så man går runt med sänkt huvud och ser allt det fina - den fina världen, som snarast blir en plåga, då man inte riktigt får vara i den, eller åtminstone inte får vara i den på det sätt man för tillfället önskar.

         Skuggorna på husväggen, från almens näsan-utslagna löv, var så oerhört vackra när jag kom hem efter promenaden. Men är det något träd man är dömd och lovad och begåvad att leva under så torde det vara en bok. Och det vill man ju, egentligen, innerst inne - men inte när de andra träden blommar så fint utanför, inte när man vill vara under ekar och björkar och almar, och inte inne i inomhusbokens blad.

Jag kommer få vandra i åtminstone två veckor till innan jag kommer ut från den stora bokskog jag för tillfället befinner mig i. Förhoppningsvis finns där en eller annan björk eller alm att vila under här och var också. Då borde jag orka hela vägen, slippa gå vilse härinne.

Jag begick tidigare idag ett kolossalt misstag: jag gick ut, till Kviberg marknad. Och då såg jag ju, hur fantastiskt varmt och soligt och grönt och underbart det är utomhus - särskilt där borta, med frukt och grönsaker och fantastiska dofter från falafel- och kebab-stånden. Tänk, att ligga på en strand någonstans, med kall läsk och brusande hav, att semestera i värme med solglasögon och sandaler, att känna den välbekanta lukten av uppblåsbara badmadrasser och solkrämer. Att plaska i vattnet som ett litet barn. Eller att ligga och läsa en bok, i långsam, behaglig takt, på gräset i en park, höra alla ungar som springer omkring och leker, känna dofter från alla som grillar kött och grönsaker runtomkring. Eller tänk, att sitta på en balkong i lagomvärme, med en vän eller en bror och dricka vin, prata och skratta och veta att man inte har några måsten att följa. 

Ja, jag fick helt enkelt för mig att jag nu var på semester. Det är jag inte. Jag skall skriva om kolonialism. Kolonialism på varma söderhavsöar som efter västerlänningarnas anländande inte längre var särskilt idylliska. Kolonialism på varma söderhavsöar som blivit idylliska sen igen - men för oss andra, för oss västerlänningar som kom dit för några hundra år sedan och fortsätter att komma dit, som barnfamiljer sugna på glass och thaimassage och äventyr och varma bad. Idyllen som slutade att vara idyll för vissa men istället blev idyll för andra. Andra som i detta fall är vi.

Columbus som seglad mot väst för att finna öst, men som inte kom fram - eftersom det låg en kontinent i vägen. Otur. För "indianerna".

Jag tog mitt förnuft till fånga igår, och såg så till att släppa det, bli människa en stund. Att vara människa är alltså att släppa förnuftet för att istället vara något annat? Ja, kanske. Vakenhet versus drömmighet, förnuft versus irrationalitet, ensamhet versus socialitet - kanske måste vi i vårt idag överrationaliserade samhälle släppa förnuftet och självreflekterandet för att känna oss som människor: trots att det så länge tänkts att det är just förnuftet och självreflekterandet som gör oss till människor...

Resultatet blev hur som haver att jag för tillfället, såhär dagen efter allt för stora mängder vin, befinner mig i en upplevelse av verkligheten - på riktigt, rent fysiskt, känner jag hur jorden snurrar, som den ju verkligen gör.

Kvällens absoluta höjdpunkt var den under diffusa omständigheter och anledningar formulerade ramsan: Kan Kant kvant? Den kom till i en diskussion om lycka, meta, vuxenhet och både-och-vara/varken-eller-vara, där jag av någon anledning på ett mycket pedagogiskt vis skulle övertyga min vän om att saker kan vara både-och-varken-eller, och så utbrast "kvant kvant kvant". På något underligt vänster, i anslutning till frågan om vuxenhet eller myndighet, kom så Kant in i bilden. Kant kan meta, vad än nu meta är - om nu meta både är en självreflexivitet och ett bortanför-sig-själv-tänkande, eller bara det senare. Men kan Kant kvant? Ja. Givetvis kan Kant kvant. Eller på engelska: cunt cunt cunt. 

Ovan:  Emmanuel Kant och Schrödingers levande döda kvant-katt

Nu skall jag umgås med världen som snurrar och en viss Hobsbawms Imperiernas Tidsålder. Femhundra sidor. Sedan skall jag komma på, vilka effekterna av kolonialismen och imperialismen verkligen var. Redan här kan det ju konstateras att Västerlandet så att säga föddes eller blev i alla dessa våldsamma möten med andra. Spegla sig och projicera det onda i det egna på den andre, göra sig rik på både identitet och varor komna från länderna och människorna där långt borta, göra dem till goda eller onda djur, ta på sig det ärorika men svåra uppdraget att göra dem lika mänskliga som oss, ta dem som socker-slavar och servitörer,  nedmontera det mesta av deras egna saker och så lämna dem helt tomhänta efter avfärd eller "befrielse", och så vidare.

Utan utsugandet inget Europa: en blodig födelsedag.