Jag fick en känsla av att jag kom på något igår natt. Vad var det? Något om... ett möjligt band mellan syn på tid och framtid, och syn på och behandling av främlingar, andra folk, det exotiska, det annorlunda. I determinismen är universat så att säga låst, som under Upplysningen och i den envisaste  moderniteten.

Det är stängt och där sållas fram familjariteter, framtiden är redan skriven, och det förflutna har lagts till rätta som tämligen ointressant, ett smutsigt hål som vi klättrat upp ur och inte har någon som helst vidare nytta av.

I ett universa av mindre determinism, som i medeltid i övergång till renässans, är dörrarna mer öppna - främlingar och annat annat kan anlända, välkomnande sker, för framtiden är inte skriven ännu, den är en annan som väntar på att anlända. Inte heller det gångna är ännu särskilt tamt, det har inte sållats med finmaskigt nät - så saker som är konstiga och oväntade, som kommer från då eller från sedan, ja: de kan helt enkelt komma, och komma utan att sedan fängslas, stängas inne eller ute.

Tja, kanske är det så, kanske inte. Nu skall jag i vilket fall köpa mjölk.

Djuret återvände till sig, och Sömnen återvände till mig. Välkommen tillbaks. Jag fick drömma om magiker och rester från ritualer i skogar, om brodern och broderns flickväns snöskottande i Afrika, om vart mitt hem ligger och ser ut i drömmen, om klättrande utmed stuprännor.

      Det där med hemmet i drömmen, hur hemmet ser ut där, och hur man vet att det är samma hem som ens vakna hem, trots att det ser helt annorlunda ut; det tycker jag är konstigt. Man bara vet. Man borde dra slutsatsen, att: nej, detta är inte hemma, detta är något annat. Men det gör man inte, för man bara vet och ställer inga frågor förrän efter att man vaknat och minns och börjar undra. Kanske ligger det till lite sådär även i den vakna världen, kanske är allt annorlunda hela tiden, på ytan, kanske är inget någonsin detsamma  - men vad gör det när vi ändå hela tiden vet att det är det, att där är där, att du är du.  

Enligt min bror ser jag "primordial" ut idag, "som om du just stigit upp ur underjorden".  Tack. Det är en look jag arbetat länge på att fullända. Och apropå primordialitet och kvinnligt abject-äckel kan jag rekommendera filmen Posssession:  smakprov.

Primordial eller inte. Jag känner mig faktiskt lite som om jag nyss stigit upp ur underjorden. Igår såg jag plötsligt träden! Som om jag lyckats skaffa mig en absolut naiv blick! Jag såg hur sjuka de är, egentligen, hur konstiga de är. Jag menar: bara titta på dem - de är ju otroliga! Stammar, med tjock bark, som liksom bara kommer upp ur jorden, och som sedan bara står där, helt stilla. Fast att jag känner mig underjordisk beror nog mest på att jag synes ha blivit lite otrevligt förälskad i att vara vaken. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Även i mina få drömmar har jag varit vaken, eller åtminstone kretsat kring frågan om vakenhet. Till exempel drömde jag en av nätterna att jag inte kunde somna, men sen ändå somnade, för att då drömma att jag drömde att jag inte kunde somna. Runt runt runt. 

     Det är farligt att bli för medveten om det där, om hur man skiftar medvetandetillstånd, om hur man gör för att somna, om hur det överhuvudtaget är möjligt. För det är det ju inte, egentligen, tror jag. Varje insomnande är ett mirakel. Det borde inte kunna ske, trots att vi tar det för givet. Men just denna gång, just nu, uteblir inte sömnen på grund av en medvetenhet om insomnandets potentiella omöjlighet (!), utan på grund av att mitt medvetande helt enkelt inte vill sluta springa i den vakna världens ekorrhjul.

       Lite maniskt, alltså - lite som den där musrasen vars hanmus under parningssäsong springer runt som en dåre (kan djur vara dårar?) och parar sig med alla han hittar, utan att äta eller sova eller dricka, tills han inte tål mer, och dör. En ytterst komisk död, får man väl erkänna.

Istället för att sova har jag om nätterna läst C.G Jungs Det omedvetna. Köpt på antikvariat någon gång för länge sedan, fram till nu sparsamt läst. Den innehåller lite smått och gott. Som uttrycket: homo homini lupus - varje människa är en varg mot människan. Sant, sant: varg mot andra, mot varandra, varg mot sig själv - alla är vi vargar, även om vi för det mesta klär ur oss till mormödrar.

      Det visade sig även att boken, på fler nivåer än den uppenbara, kretsar kring grävande, i det omedvetna, i det gångna, i det knappt kvarvarande. I marginalen finns nämligen spår från vad någon annan tänkt och associerat, någon gång. Anteckningar , frågor, markeringar. En öppning till någon annans värld. 

     Efter lite funderingar kring dessa små spår har jag dock insett, att det nog inte är spår från någon annans själv, utan från ett av mina egna själv, ett passerat själv, ett bortglömt själv. Det som är fascinerande på riktigt, det är att jag fortfarande inte är helt säker på vems orden egentligen är.

Och så slutligen: ett vackert ljus som jag nästan lyckades fånga på bild häromdagen.

Lobotomi, eller dylikt, verkar jag ha utsatts för i natt. Eller kanske finns en mer mundan förklaring till segheten: dålig sömn, men av en fin anled (oj, skräck, de borrar i väggen i lägenheten bredvid, för ett ögonblick trodde jag att ett monster kommit in i mitt hem... morrande, anfall).

Var var jag? Jo, ickesömn av en fin anledning, inte på grund av den där otrevliga upphakningsmekanismen av ifrågasättande, utan på grund av livligt tänkande kring kolonialism, vargen och lammet, mötet, den första tvekan och den första förundran, den första hänförelsen - och sedan ätandet, alla som vill äta och som vill ätas, hur de som till en början inte vill bli slukade sedan ändå vill bli som det fruktade rovdjuret, och sen detta med gästvänligheten: hur man måste ta ställning, någon gång, ganska snabbt, efter det första bergatagande mötet med något radikalt annorlunda. Och så förstås detta kryptiska kidnappande av de andra, efter att ett första möte, ett första mottagande, ersatts med våld - behov av den andre, men att ta den andre med egen kraft, via tvång, eftersom han eller hon inte kan anlända själv, inte efter katastrofen - det misslyckade första mötet eller mottagandet. Sen vill alla äta och bli ätna, inte låta vara. De smittas av Vargsyndromet och Rödluvesyndromet, och det verkar handla om obotliga sjukdomar.

Jag kunde knappt ens somna efter att ha tvingat mig upp för att klottra ner detta, typ (nej, helt) naken på en stol i köket. Så nu är jag seg. Och det är orkan ute. Djuret och jag har rullat oss i gräset och hittat Gamlestadens alkisars tillhåll: en liten stuga utmed vattnet - potentiell lyx, eller lyxig misär kanske.

Vegetarian som man är blir det mycket ärtor och bönor. För det mesta kikärtor, sojabönor och linser. Men, så fick jag nyligen den briljanta idén att prova någon annan slags böna - och tog så på måfå ett paket med okänd böna från bön-hyllan i Halalaffären. Blötlägga och koka, tänkte jag - såsom man gör med alla torkade bönor. Men riktigt så enkelt var det inte.

      Efter att ha blötlagt bönorna över natten började jag koka dem, och tog så efter en stund upp en för att smaka, se om de blivit mjuka. Till min stora förvåning mötte mina smaklökar då en oerhört besk smak. Vad i helvete?  "Dessa kommer jag få koka länge, länge innan de kan ätas", tänkte jag, och bestämde mig för att med en bifogad bönbild fråga facebookvännerna: vad är detta för skitböna, varför smakar den beskt, och varför köpte jag inte vanliga kikärtor istället?

      En av vännerna visste precis vad det var för en böna - lupin-böna, från den gula lupinen Lupinus luteus. Och plötsligt insåg jag också varför de smakade så beskt - för bönorna är tydligen ordentligt giftiga om man inte tillreder dem på precis rätt sätt. Vidgade pupiller, hjärtklappning, slöddrigt tal, yrsel, förvirring, disorientering, darrningar, torr mun, förhöjd blodtryck, ångest.... död. Enligt  Wikipedia, bör man bland annat  låta dem stå under rinnande vatten i en till två veckor, för att då, förhoppningsvis, kunna äta dem utan att förgiftas.

Kort sagt: bönorna ligger nu i soporna. Men även om jag inte är villig att riskera mitt liv för några bönors skull så får jag erkänna att växten i blommande skepnad är ganska vacker.

Äter brunch i Linné med Djurets matte, och undrar varför man inte oftare umgås över åldersgränserna? Det är ju så lätt och så bra och så befriande. Befriande eftersom man slipper sitt ego och sitt egos eviga försök att mäta sig med andra. Befriande eftersom man kan vara sin egna ö bortom hotfullt förstörd miljö: en egen ö i konkurrensfri relation till någon som befinner sig på en annan plats, som är på väg i åt ett annat håll, som redan eller ännu inte varit där man själv är. Befriande eftersom man står inför en ovanligt annorlunda ö, vars palmer inte så mycket som påminner om de som växer hos en själv. En ö vars palmer är  så annorlunda att de inte kan vara bättre eller sämre än de egna. Ett osymmetriskt förhållande där krig inte uppstår, eftersom avståndet är så långt, så långt att det kan göras väldigt kort. 

Hela den här dagen calls for cigarettes. Den känns lite som dagen efter midsommar. Som den efterblivna dagen som mest måste genomlidas. Som en bastarddag, en oäkting som tagit sig igenom spärrarna och blivit till, bortom alla beräkningar. För det finns överallt köld, utmattning, vag ångestfullhet, hunger, sorg av okänt ursprung, blåst, frusna händer, och fuktiga kläder som luktar rök.

Men jag skall passa Djuret, så svart päls kommer trösterligt att värma mig.

Det är otrevligt att man inte tycker att det är så otrevligt att vakna utan att minnas vad man drömt. Var var jag? Kanske i någon av John Mandevilles många världar uti öster, där det finns källor som ger evigt liv, människor med ansikten i magarna, "and many other marvellous things". Mandeville fanns knappt ens själv, han var ett hopkok och en blandning, han var en lögnare som till och med stal sina lögner, han var ingen egen kropp och han reste aldrig dit han påstod att han reste. Ändå reste han, på något vis, och gjorde resandet utan mål till sin filosofi, ickebeslagtagandet till sin största dygd, och förundran till sitt normaltillstånd.

Förundran. Det ligger nästan något otäckt i det där. I inte-riktigt-vetandet. I rädsla blandad med förtjusning, i den absoluta hänryckningen inför det annorlunda, inför det plötsliga, oväntade mötet. Jag har glömt vad han heter, men någon av Freuds medarbetare som försökte reda ut begreppen kring das unheimlich (the uncanny, kusligheten, den vaga skräcken där det skrämmande ligger i monstrets familjaritet) menade att denna kusliga känsla uppstår inför oavgörbarheter: farlig eller ofarlig? bekant eller främmande? verklig eller overklig?  Man kan svara på de där dubbla och svårkategoriserade sakerna på många olika sätt. Mandeville valde att låta det vara som det var,  obestämbart, lockande genom skräck, vackert i fulhet, fult i skönhet. Han fascinerades av det lilla, av relativiteten, av skillnaderna - en medeltida postmodernist, kanske?   

Illustration från någon upplaga av The Travels of Sir John Mandeville (1357)

Descartes sa, tydligen, att det är fint med en lagom dos av förundran, så att man blir hänförd och lite lagom paralyserad, lite lagom bergatagen. Men om förundran svämmar över alla vallar, tar sig in överallt och tar över, och ger absolut förfrysning - då väntar faran, för man vet aldrig om det förunderliga är farligt eller inte.

       Vid européernas anländande till Amerika torde européerna ha lyckats drabbas sådär lagom måttligt av förundran, medan indianerna frös till helt och fullt, inför dessa märkliga skepp som såg ut som flytande städer, inför dessa kritvita varelser som steg i land, inför dessa radikalt annorlunda människor (eller gudavarelser...). De välkomnade och det gick som det gick. Gästvänligheten borde ha sina gränser. Vissa lamm är egentligen vargar. Och vissa vargar är egentligen lamm. (Fast de flesta är givetvis både vargar och lamm). Efter den oväntade sammandrabbningen med förundran måste vi vara snabba med att ta ställning: kommer det nu ett hugg eller en smekning? 

Nä, this calls for cigarettes!