Dra på trissor - jag glömde en viktig del i argumentationen i mitt förra inlägg. Nämligen, hur det främmande (på ett mycket konkret vis) gjorde sig självt familjärt, gång på gång under resan.

Jag träffade dubbelgångare.

I Krakow: Willem Dafoe (Green Goblin i Spindelmannen...).

I Sighisoara: Edward Norton (han som inte är Brad Pitt i Fight Club).

I Brasov: Dud, min gamla Naturvetenskapslärare .

I Sibiu: Agneta Sjödin!

I Hamburg: Stellan Skarsgård.

Jo, jag vet - det är lite patetiskt att jag tyckte mig träffa dubbelgångare till just skådespelare, men det var så det var.

Bilder: 1 Gdansk. 2 Torún. 3 Torget i Poznan. 4 Kvällssol i Poznan. 5 Vy från tåg. 6, 7, 8 Tre bilder från Krakow. 9, 10, Vyer från toppen av Giewont, Zakopane, Tatrabergen, Polen. 11, Bild från resa från Zakopane. 12, 13, 14, Tre bilder från Sighisoara, Vlad Tepes födelsestad, Transylvanien, Rumänien. 15, Bild över Brasov, från berg. 16, Vy från bergstopp utanför Brasov, i Poina brasov. 17, Slottet i Rasnov. 18, Vy från staden Rasnov. 19, 20, 21, Tre bilder av Sibiu. 22, Befäst kyrka utanför Sibiu. 23, By utanför Sibiu. 24, Befäst kyrka. 25, 26, Två bilder från Medias. 27, Bild från Wien. 28, Domen i Wien.

Jag är hemma igen. Detta är min lägenhet. Mina tavlor hänger på väggarna. Mattan är min, jag har fått den av en vän till mormor. Sängen är samma säng som jag sovit i de senaste 15 åren. Ja, jag är hemma. Detta är mitt hem.

Men det är ett nytt hem. Jag har aldrig sett det förut. Det är... Främmande. Märkligt, riktigt märkligt. Förvisso, det är inte längre riktigt så märkligt som när jag precis steg in här igen, efter en månad på resande fot. Då var det inte endast märkligt - utan helt sjukt. "Var det verkligen såhär det såg ut? Vad ljust det är... Vad gör man här? Skall jag bo här?".

Det familjära görs främmande, det främmande görs familjärt. I resandet är allt normalt. De sjukaste av scener och platser och vyer är normala.  Detta att man befinner sig många, många mil hemifrån, ensam på ett tåg, i ett land med människor som talar andra språk - det är normalt. Alltsammans. Inget konstigt alls. Varför? Jag vet inte...

Sista nattresan, från Wien till Hamburg, fick jag en försmak av det som nu hänt. Alltså, hur jag plötsligt ser blåögt och nytt och förvånat på allt som varit känt och bekant för mig sedan länge. Hur jag plötsligt ser det som de hemma-blinda ögonen innan sett förbi. I sängen på tåget ligger jag med mobilen i handen. Jag halvsover. Och jag känner den där konstiga tyngden, från mobilen. Konstig... eftersom jag aldrig riktigt kunnat känna något så vanligt som tyngd innan, inte så rent och naivt som jag då kände mobilen i min hand. När man känner och upplever det familjära på riktigt, då möter man det mest främmande av allt - det verkligt konstiga, i det bekanta.

Och nu. Jag är hemma. Men det har inte riktigt sjunkit in, inte på djupet. I natt vaknade jag... förvirrad rädsla. "Herregud, var är jag? Vilket land? Hur har jag kunnat glömma vilket land jag åkt till? Är det Rumänien?" Jag tänder ficklampan på mobilen för att se mig omkring i rummet - "Jag kan inte tända den riktiga lampan, utifall någon annan sover här..." Jag blir allt mer övertygad om att jag råkat somna på fel ställe, i någon reception på något vandrarhem i något land. "Hur har jag kunnat glömma vilket land jag åkt till? Jag känner verkligen inte igen mig. Var är jag? Vad är detta för ett rum? Hur länge har jag sovit här?" Jag lyser ovanför sängen. "Märkligt, de där teckningarna ser bekanta ut... " Någonstans där trillar poletten ner och jag inser att jag är hemma. 

Men jag är egentligen inte hemma, för hemma är konstigt. Hemma är främmande. Hemma är sjukast av allt.

Den Svarta Kyrkan i Brasov (Rumänien) är också ganska märklig dock...

Djuret har rastats, så, nu åter - till anekdoten, och sorterandet, att dela in i kapitel och teman: "Professor i resande" skulle ett kapitel kunna heta. Det skulle handla om hur det oväntade sker, med vissa, med de som gör resandet till en vetenskap och sig själva till högmodiga experter. Flera sådana har jag träffat.

       Innerst inne är de ledsna, vilsna, självhatiska, och de döljer allt detta med en arrogant fasad. De har varit överallt, de är Mäktighet, de är vandrande guideböcker och de fnyser åt faktafel, åt turism, åt de som inte vet. Och för dem är alla oventande, oerfarna och dumma - alla utom de själva. För de har rest. De har rest och de har gjort resandet - som i de flesta fall är dogmatismutmanande, en attack mot egot, ett uppluckrande av gränser, ett utvidgande av ödmjukhet - till en bastant borg där de själva sitter som kungar. Man måste be dem om nåd, man måste falla på knä inför dem för att få tillgång till Deras värdefulla uppmärksamhet, man måste göra sig förtjänt deras visdom. Man kommer känna sig liten, man kommer känna sig obetydlig, förbisedd, när de talar till en. För de har rest, de har sett, de är erfarna, och de tar betalt för att dela med sig. Priset är underkastelse.

       En man i 30års åldern checkar in på vandrarhemmet i Zakopane i Polen, nedanför Tatrabergen. Rumskompis, en av 11. I vanlig ordning hälsar jag, frågar, pratar, delar med mig. Den erfarna resenären besvarar mina frågor men han gör det kort, mekaniskt, och han ställer inga frågor tillbaks, han stannar inte upp i det han gör, han tittar inte på mig. De få gånger han frågar något tillbaks, så är det i hopp om att vinna makt, skapa osäkerhet, göra Dig till Liten.

     De leder samtalen, in till ställen där de kan få nämna och visa sin erfarenhet,  sin Resvetenskap. För då kan de andra känna sig små, och Professorn i Resande känner en makt, en tillfredsställelse. Resandet som borde ge perspektiv och ödmjukhet ger istället en hybris. Men bakom all hybris finns en osäkerhet. Den säkra och trygga äger ödmjukhet. Arrogans och storhetsvansinne växer bäst och mest i den som är hålig och skakig på insidan. Man kan tänka på det, innan man faller offer för Professor Resande's maktutövning. Lika lite som en sant ödmjuk person skulle kunna kalla sig Kung i Ödmjukhet, skulle en sann resenär, en som verkligen reser, komma till en punkt där hen kallar sig Kung av Resande.

Tågrälsen förde mig hem till hit, alldeles precis nyss, alldeles igår. En månad i Bortaifrånhemmet - en vacker plats. Jag har inte många saker med mig hem, bara lite rumänskt vatten och rökelser från Torún i Polen. På sista anhalten i Rumänien (Sibiu) lämnade jag även efter mig, en väl utvald ost och en handduk. I packningen jag fick med mig hem hit finns å andra sidan mycket annat, minnen och sådant tjafs, mängder av bilder, mängder av känslor av människor jag mött. Och i andrummet som är Resandet, i andrummet av en aktivitet som inte rymmer plats för existentiellt grubbel, ångest över De Stora Målen, ångest över prestation, över jaget, över allt det där västerländska tjafset, i det andrummet har jag nog fått mig lite väl behövda "nya" idéer om vad jag skall med mitt liv till.

        Vissa människor reser livet ut (jag har mött många), kanske för att undvika det Stora Svåra i att vara hemmastadd och bygga upp. Resandet är enkelt, snabba mål och en ny mening för varje dag. Det bofasta livet är svårare. Är man ständigt i samma rum med samma människor och samma sysslor måste man skapa sig något annat, ett stort mål för framtiden. Det tär. Resandet är enkelt, lugnande för själen - även om man kanske tror och tänker, att det borde vara tvärt om.

          En månad är ingen lång tid. Inte egentligen. Men ändå känner jag samma sak som andra resande: det går inte att måla en enkelriktad linje över allt, över väg och tid och upplevelse. Istället dras man till anekdoten. Att skriva så som John Mandeville (den medeltida resenären som förvisso aldrig reste) gjorde. Börja med småsaker. Kanske med nattresan från Medias (Rumänien) till Wien, där jag delade hytt med en rumänsk-österrikisk familj. Jag och familjens äldste son skapade myter och lekar kring filtmänniskorna... Eller kanske borde jag börja med... nej, jag hinner inte mer nu. Djuret väntar på mig, och saknaden har varit stor, så det ligger mig varmt om hjärtat att vandra över till Honom.

Jag avslutar för stunden med min sista bild från Rumänien, solnedgång på tågstationen i Medias.