Läser om manlighet och mannens tårar, mannens kropp och hur den blev allt mer sluten, efter 1700-talets relativa känslosamma öppenhet. Tårarna torkar inte, men de konverteras, blir till spänning på insidan, eller sipprar fram försiktigt på mörka kammare, i ensam hemlighet, utan publik. Kroppen tränas, med gymnastik och med allmän andlig behärskning: för att fullända en idé, om manlighet. Förnuftig, samlad, stark, stabil och måttfull, vi har hört sagan förut.

       Kvinnorna å sin sida gråter och är hysteriska, inne hos sig, med varandra, och i de delade rummen. Allt förpassas dit, till det andra könet. Det hysteriska könet som får lov att ge uttryck för sina känslor, som förväntas ge uttryck för sina känslor, men som kanske även tvingas bära på och ventilera det andra andra könets känslor, det sluta könets känslor, de som förtryckts. Dubbla mått tårar hos kvinnan, uttorkning och förtvining hos mannen. Den man som gråter offentligt drabbas av skam, för då avslöjar han en väl dold androgynitet: en gråtmild kvinnlighet innanför bröstet. Han avviker. Mannens tårar blir kusliga.

Men visst är vi påväg mot en jämlikhet. Förändring. Utjämning. Visst är det så. Det ser vi ju. Ja, idag gäller samma regler för kvinnan som för mannen.

Båda parternas kinder förväntas vara torra.

Förkylningen har hälsa. Att vara sjuk är att offra sig, låta de andra ha det gott i ens kropp. Jag pendlar mellan varmt och kallt, varm och kallt, och då syftar jag alltså inte på den (mycket goda) drycken. Igårkväll var nog febern och här och hälsade på. Det kändes som att jag låg väldigt tung på något väldigt tunt och svävade ovanför en avgrund. Jag drömde att jag misslyckades vakta tre stora, men unga, spindlar (de smet). På kyrkogården förmiddags såg jag ett par som stod och vibrerade på en höjd. Lite som dvärgen i Twin Peaks. Kusligt. Kyrkogårdsvaktmästaren såg att jag gäspade och sa "tur att det snart är helg". Djuret badade i kanalen, det är strömt där nu, på hösten.

Jag kokar tomatsoppa.

Som ni förstår har jag ingenting att säga.

Det kunde ha blivit något av henne, om det inte vore för...

(avbrutet blivande)

För man blir ju något först när publiken erkänner.  Ingen finns bakom ridån. Där är inga, där blir inga. De icke-varande bakom ridån vegeterar där, likt stenar eller träd, men de är inte något, och de är absolut inte i blivande. De kan bli något först på scen, om de syns, inför ögon som erkänner. I ensamheten finns vi inte. Inte ens om vi faktiskt har några privata betraktare som erkänner en, så finns vi. Vi finns bara om vi står inför den anonyma massan: om den anonyma massan, de okända andra, de okända opartiska, erkänner att - vi har sett dig, du finns, du har blivit.

Det kommer aldrig bli något av henne.

Jag drömde att jag badade mitt på ett stort mörkt hav. Jag skulle flyta i en ring med vän och bekanta. Men jag fick inte plats. Jag försökte dyka, de hindrade mig. Jag blev ensam kvar och dök ensam. Reste bort. Såg ett höstfärgbeklätt berg. Badade i ett kallare hav.

Förkylningen växte till sig under tiden detta hände.

Jag läste om en själens förkylning igår. Hellre kroppens förkylning än själens förkylning, kan man snabbt och tvekanslöst fastslå, efter att ha läst kapitlet "ennui: ledan" i Karin Johannissons  Melankoliska Rum. Av alla melankolins olika delar och yttringar framstår denna som den mest frustrerande. Det finns så lite magiskt glitter över den. Så lite romantik. Så få tillfällen att inbilla sig att "galenskapen äger en styrka och en kreativitet, en nyckel bort". Ledan är att drabbas av tillvarons meningslöshet, den icke-tillfälliga meningslösheten, den långa meningslösheten, den oundflybara meningslösheten. Ja, en existentiell melankoli, en existentiell leda. En leda inför en verklighet som endast innehar tre nyanser: vit, grå, mörkgrå.

      Ledan är en själens förkylning: där själen blir slapp, seg, stelnad. Slöja  mellan jaget och världen. Att vara avskärmad. Att vara främling inför sig själv och världen, inför den egna kroppen. Att vara inlåst. Att förlora världen. Att äcklas.

"Förkyld i själen. Själskall, själsslapp, själsligt illamående. Andligt talat dålig smak i munnen. Olust. Bara olust. Allmänt äckel" (en urled).

Den som inte äcklas, och i detta äckel når en kraft att bryta sig loss (av ilska kanske? där har man ju varit...), bär istället på den absoluta, rena ledan. Oförmåga att företa sig saker. "Jag är ingenting, jag gör ingenting, jag lever inte, jag vegeterar. Jag älskar ingen; inget fyller mig med avund, jag känner och tänker bara en enda sak: att jag fryser och att jag är urled", som Théophile Gauitier skrev i mitten av 1800-talet. Ledan är att känna av alltings intighet: världens tomhet. Här föds oförmågan att handla, skapa, ta fart. Rastlöst stillasittande. Förlamning, passivisering.

       Resande och längtan efter det ouppnåeliga (och således oförstörbart trygga) blir den uttråkade och äcklades flyktvägar. Det finns två poler och man måste välja en utav dem: fysiskt rörelse där själen finner ro, eller stillasittande där själen förtvinar. Man vagabonderar, eller sitter still. Man förälskar sig i de allaredan bortlovade.

      Sjukan är tätt bunden till 1800-talets borgerskap - det är mot den borgeliga världen många urleda riktar sitt äckel:

"Ett fall från 1915 är två bröder ur övre medelklass som båda tycks ha vänt ryggen åt det borgerliga kraven på karriär och inordning. De besöker läkare individuellt, förmodligen ditskickade av familjen. Den yngre (27 år) är besatt av resande och lever ett kringflackande liv. I journalen antecknar läkaren som diagnos: vagabondism. Problemet med den andre brodern (35 år) är ett annat. "Han gör ingenting".

Två sidor av samma mynt. Jag tänker att i somliga av oss förenas de båda. Men det vågar man knappt säga - för då har man hängett sig åt borgerskapet. Det är som om man i samma stund erkände att man är borgare, en priviligierad, en bortskämd, en rik fattig. Det är jag inte. Men jag dras likväl mellan att ingenting göra, att ingenting kunna göra, och att vagabondera, nomadisera, ströva runt för att slippa göra ingenting - och för att titta på det ouppnåeligt eviga; de djupa haven, de höstfärgade träden i sluttningarna.

Jag har feber i min kropp. Jag tycker om det. För jag har nog även en förnekad martyr i min kropp. Och tack vare de båda lyckades jag igårkväll, verkar det som (för mig), konceptualisera en märklig känsla som jag och min storebror (kanske fler) drabbas av ibland - känsla av absolut ihoptryckande, komprimerande, imploderande när det inte finns något kvar, som kan implodera. Vi vet inte riktigt vad det är, vad det vill säga, eller varför det är: men jag brukar få en bild av ett hopskrynklat och plågat papper, liksom sårigt.

Det är en känsla med ett brett spektrum (jag vet inte ens hur jag vet, att alla dess delar är just delar i en helhet: det är en sådan där sak man bara vet). Tryck, överdrift, hetskt, hett, våldsamt, ilsket. Förvriden tid. Alla saker (som är som levande varelser när jag är i känslan) låter stressade, rusande, raskt skyndande. Akvariepumpen pumpar som för livet och jag hör hur den tänker "snabbare snabbare snabbare", och så gör även regnets droppande, snabba snabba snabba, skynda på nu gossar, skynda eller så dör vi. Och detta samtidigt som jag hör, att alla dessa saker följer samma takt och hastighet som de alltid gör. De skyndar för gäves, antar jag - och det gör vi väl alla.

       Förhandling med kroppen, kan också pågå. Att känna hur man ligger på en tunn tråd, att känna att armen eller benet eller huvudet trycks nedåt, att känna hur tungan i gommen ligger lika löst som vanligt: samtidigt som den trycks ner som i en cylindereffekt. Ibland, men ganska sällan, känns det också som att kroppen byter form. Metamorf.

Det är en ganska otrevlig känsla som man får låta löpa ut. Och den kom nästan till mig igår, när jag febrig tittade på ansiktena jag målade samma kväll. Jag klafsade ihop dem med mina fingrar. Skönt. Men det känns samtidigt som att något otrevligt och ruttet trycker på under deras hud.

Sömnens enZzzym har producerats i föga stora mängder, det senaste. Halvdvala i natt: riktiga drömmar blandade med minnen av "har detta hänt?"-frågandet. De båda dröjer sig kvar än nu, på söndagsmorgonen. Så jag dras med en lite kuslig, sorgsen känsla: av otrevliga drömmars intryck, spår de lämnat. Och jag undrar, än en gång: alla andra gånger då, när man vaknat från drömlös sömn, men med en känsla, en stämning, en förnimmelse, - är det likadant där? kan drömmar man inte minns sätta grund för den gryende dagsstämningen? kan knappt märkbara avtryck av ett glömt minne avgöra så mycket som en hel dagsstämning? Jag tror det.

Kusligt är det också hur medlandet mellan under och ovan verkar minska. Minns ni era drömmar? Vart var ni i natt? Vilka träffade ni? Hur slutade det? Vad skrämde er? Vem dog? Många verkar ha tappat förmågan: där blir istället ett snabbt våldsamt, helt abrubt avslut på sovandet - man kastas in i omedelbar medvetenhet och nattens händelser ligger kvar beslöjade, varmt under duntäcket. Som om en tjock mur, inom loppet av en sekund eller ett ögonblick, upprättar sig själv på den vaga gränsen mellan den ena och den andra zonen.

       Så växer avstånd mellan jaget och jaget, mellan de sedan länge i underjord kedjade känslorna, och den sedan lika länge belönade och matade självkontrollen; rationell, sansad, med huvudet kallt. Det är i sådana vatten, med murar och fördämningar, som monster föds. De lägger ägg i ljumma dammar som bildas då strömmen binds upp.

Märkligt lite rör sig i mitt huvud. Men jag hade en erfarenhet som skapade spänning, en stund. Fast spänningen hade blivit större, om jag inte hade vetat redan, på förhand, så mycket om vad upplevelsen var. Avdramatiserande vetskap - lite som när spökena blev hjärnspöken, någon gång i samband med vetenskapligandets intåg i människovärlden. 

Nåväl.

Det stormade mycket ute och inne, så jag var beredd, redan vid sänggåendet, att det skulle bli oroligt i natt, en orolig sömn. Så blev det också. Vinden for hårt mot väggen. Väsnades. Anföll, som en levande varelse, med andning, hjärta, och så. Men så kom plötsligt ett annat väsen - högt ljud från mitt egna huvud, mekaniskt, rytmiskt, överraskande - kronk-kronk!. Jag vaknade. Och upptäckte att jag inte kunde röra på mig. Kroppen sov, jag var vaken. Vaken och fängslad i paralys, i stel kropp, stelt skal, stel materia, orörlighet. Inte ens ögonen kunde öppnas.

Jag visste att detta var sömnparalys. Inte farligt. Inte helt ovanligt. Jag visste det, så jag blev inte rädd. Mest nyfiken på detta märkliga tillstånd, som jag aldrig upplevt tidigare.

Jag hörde samtidigt obehagligt höga ljud. De var... mekaniskt pulserande, rytmiska, och påminde (hur mundant den än må låta) om när man har råkat få vatten i örat, och det kluckar i örongången: ett barskt och fysiskt ljud, tjockt, icke-förhandlingsbart. Och där fanns även starka vibrationer, ovanför mitt huvud, på hjässan, den bakre delen. En minnesbild kommer till mig: hur väggen bakom huvudkuddarna vibrerar. Detta kan jag omöjligen ha sett, eftersom jag inte kunde öppna ögonen. Jag antar att mitt medvetande (ja, jag var vid medvetande, helt klar i huvudet), utan att jag märkte det, hade översatt vibrationerna ovanför huvudet till denna bild av en skakande vägg.

        Ljuden och vibrationerna var mer obehagliga än faktumet att jag inte kunde röra min kropp. Alltsammans varade i 0,5 - 1 minut. Sen upptäckte jag att jag kunde vifta på tårna, och med ens kom resten av kroppen loss, och ljuden försvann tillsammans med vibrationerna.  Som i ett trollslag. Back to normal.

Så att... paralysen känns inte överdrivet märklig, egentligen. Kroppen sov, medvetandet var vaket. (Kroppen förfryses i drömsömnen, så att man inte råkar leva ut drömmarna rent fysiskt: ty det kan då gå illa). Det märkliga var ljuden och vibrationerna.

      Instinktivt vill jag säga att det kändes som en friktion, mellan kroppen och medvetandet. Ja, alltså, som om medvetandet de facto vore en själ, fristående, avskild, och som om ljuden och vibrationerna vore ett resultat av denna själs utbrytningsförsök. 

Som om där fanns en spänning mellan ett x och ett y.

Som om där fanns ett x och ett y.

Som om där fanns ett x.

Som om där fanns en själ.

Disig höstmorgon som påminner om alla års skolstarter. I år har jag inte startat med något, överhuvudtaget. Stilla stilla stilla. Jag har blivit rädd för att slänga mig iväg ut, antar jag. Jag har tappat modet och drivet, entusiasmen, det orädda. Studentens mantra: Jag orkar inte har fastnat och går runt runt runt i mig. Jag vet att jag i framtiden kommer ångra mig om jag inte tar mig i kragen snart, börjar ta in och producera text och idéer. Men till det där framtida jaget vill jag-här-och-nu bara säga att: det var inte så jävla lätt som du nu tänker i efterhand. Eller är det det? Är jag bara lat?

Trött...

Kanske  grundas problemet i att jag egentligen vill slänga mig iväg ut i något helt nytt, något annat, något främmande. Nya korridorer. Nya sätt. Nya uppdrag. Och återse en naivitet som gör saker bedragansvärt lätta. Problemet är att vi lever i verkligheten. Och den är sällan vare sig snäll eller spännande. Det kanske inte ens finns något gräs på andra sidan.

Feg...  

Jag vet inte om jag försöker bli fri nu, eller om jag är fri och håller på att bli ofri. Är jag på insidan eller på utsidan? Finns det något sant och något falskt? Har frihetens och kunskapens hus blivit ett fängelse? Växer min ovilja ur frihetslängtan, eller är det någon ondskefull fjättrande gestalt som försöker lura mig? Lura mig in i dumhet och lathet och fängslande begränsning, på de öde slätterna utanför kunskapens hus?

Förvirrad...