Julhelg och jag är hemma hos föräldrarna  ute på landet. Himmelen var stjärnklar igår kväll och om hungern inte hade gjort sig påmind, hade jag fortsatt promenera ytterligare ett par timmar. Men den största skönheten är också alltid plågsam: man kvider hjälplöst och sörjande, inför dimman och frosten och stjärnorna ovanför de öde slätterna. Något måste göras, känner man, men inget kan göras, vet man. Det finns något otäckt i det skönaste av det skönaste. Någon har, tror jag mig minnas, definierat det sublima på det viset: som delat mellan överväldigande perfektion och något groteskt otäckt. Ty en absolut förfinad skönhet, godhet, fred, skulle i ögonblicket för sin perfektion konverteras och bli till sin motsats. Det är endast inför det otäckt vackra, som man bli bergtagen och  känner att något skulle kunna utvinnas; om man inte hade varit så liten.

Men man är liten och kan inte utvinna det som finns, i det som drabbar en. Så man börjar istället känna en sorg. Och kanske är det just sorgen, och hur den plockar fram en känsla av ett onåbart Bortom, som utgör den gömda skatten.

Ute i natten ser nästan allting ut som björnar, tycker instinktsjaget. Under en timmes promenad hinner jag utbrista "Åh! En björn", bli kortvarigt skrämd och skratta lättat minst fyra gånger. 

      Björnrädslan. Det är en annan rädsla, en sällsynt rädsla. En rädsla som verkar komma från äldre känslolager, från en lågt belägen platå som genom åren täckts över nästan helt, av damm och olika grå sediment. Det är en rädsla som kanske inte är ursprunglig, men likväl gammal; omodern i det att den inte kretsar kring urbant vaga faror - framtid, framgång, ensamhet - utan istället kring ett omedelbart och absolut hot, mot kroppen, mot livet, mot existensen.

(Fast jag får erkänna att rädslan för nattbjörnar i mycket påminner om min rädsla för biljettkontrollanter, hur moderna de senare än må vara).

Vill ni åt denna sällsynta rädsla skall ni gå ut bland träden på natten. För ute i natten finns det många björnar. Även om de inte finns. De är barn av mörkrets barn - att inte veta - och av Människan - hennes fantasi, vilja till liv, och känslighet inför stämningar.

      Att inte veta och Människans dofter blandas i natten och det luktar, för björnen, härligt lockande honungssött. Och jag tycker att nattbjörnen luktar lika lockande gott. Den har en exotisk doft, en spännande doft som tillfälligt bryter igenom avgaser och överröstar den täta dimman av vag oro.

Storm!

Blås omkull mig!

Du som är större.

Du som är den du är.

Du som kan om du vill.

Det blåser upp mot klass I-varning i Göteborg idag.

En påminnelse eller en återkomst. För det är stundtals som om man vore tillbaks i en tid av förtrollning; en tid fläckad av högre väsens närvaro, absoluta krafter, outgrundlighet och obindbarhet. Stormen är barsk omfamning, utan rätt och fel, utan styrningsmedel - herre, vad skall du göra med mig här näst? från vilket håll kommer du? kommer du att bli ännnu starkare? Befriande underlägsenhet eller utelämnadhet - det finns något att inte råda över, något våra bleka knapprande fingrar inte rår på. Det finns något att vara liten inför. Åh, denna lättnad!

Ekonomiska kriser och krig och svält - det finns många krafter som är större och starkare än den enskilde. Men till skillnad från den ryckande vinden (som ibland liknar en vägg) måste de människogrundade krafterna åtföljas av en grå känsla av skuld.  Stormen å andra sidan är inte girig eller ytlig, den är inte självisk eller kommen med ont uppsåt - den är inte mänsklighetens förlängda arm. Den är och gör vad den är och den påminner, därför, om ett drömt paradisiskt tillstånd som vi alla hatälskar: ett naturlighetens tillstånd av oskuld bortom moralen och eviga ställningstaganden. 

Vi känner inte skuld inför stormen. Den är sin egen. Den är stark. Och när den andas på oss kan vi andas ut. För den visar, att naturen håller sig stark och enskild; trots tusentals år av tämjningsförsök. Du lever än, stackars slav. Du verkar stark. Och det var på tiden att du gav mig ett slag tillbaks.

Drömmer om vistelse i underjorden med mormor (där fanns ibland små barn och (alltid) tre förbjudna rum: ett med lik, ett med gudastatyetter, ett med okänt innehåll), och om förbannelser åtföljda av felriktade eller legitima beskyllningar, och om en obrydd fader som låter mig sova utanför huset. På radio tar man upp frågor om konstiga missuppfattningar. En man sägs tro att kvinnor bara blöder när det är fullmåne. Radiopratarna ställer sig oförstående och jag pekar ett präktigt finger åt frånvaron av idéhistorisk och religionshistorisk bildning. Tänker på metaforen och det som man inte vill avtäcka: det som greppar bara lite grann, lite nästan, lite mindre tämjande, genom att sikta lite förbi eller bortom. Som den svaga stjärnan i Karlavagnen. Tänker på kärleken, som finns någonstans där i det onåbara, som relationen till det som man vill ha-greppa-äga samtidigt som man inser att man förlorar genom att ta. Och märker att den tuggande och huggande, den skälvande kärleken bara finns mellan mig och djuren. I djuren drar jag alltid Hjärter Ess. Det går inte att förlora. Björnar ser söta ut till och med när de nästan dödar varandra. Det såg jag på teveapparaten igår. På den andra kanalen gick en dålig förövare-reducerande dokumentär om en kvinna som fick alla, i tamsig trans, att inse att de blivit sexuellt utnyttjade. Jag gillade kvinnan för hon var ett rovdjur. En som kan yla mot månen, jämte de blödande kvinnorna. Det är fullmåne om två dagar. På lördag. Det drar. Mitt psyke förbereder sig med en irriterad dvala. Jag börjar bli för personlig. Texten borde indelas i stycken. Men det finns få avbrott, i historien. Det löper och löper på, det återkommer. Revolution: en evig återkomst. De första skall bli de sista. Tror ni att jag har kommit med fred? Jag har kommit med svärd. "Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender." Sa Jesus. En revolutionär. En pre-post. Att likt en dekontruktör vända hierarkier och dikotomier upp och ned. Försätta allt i en gynnsamm förvirring. Kränka de starka, stärka de kränkta (alla utom Birro). Men vattnet hittar snart tillbaks till sina gamla fåror. "Det är ju här vi skall bo." Så stelnar det och det blir - en återkomst: det gamla i ett Nytt. Man rensar i de många levande texterna, i de levande orden. Hur länge orkar man stå kvar på en mark som ständigt rör sig? Inte länge. Man märker snabbt att man säger "ligg!" och då lägger det sig. Även kritiken kan gå den vägen: ifrågasättande av det förgivettagna - Herre min Gud, vilken välsignelse! Prisa Sokrates! Men när ramar upplöses löper plötsligt frågan amok. Likt en skållad kyckling rusar den kring det mest betydelsefulla i det personliga livet. Tänk om. Tänk om. Ifrågasättandet blir en dogmatism som är mer plågsam än de religiösa eller politiska dogmatismerna, eftersom den likt en igel sätter sig på själen. Det är så man söker sig till oaserna i de stormigt rörliga öknarna. Sand i ögonen och desperata rop: Min Gud, ge mig frid. För det är Satan som är anklagaren, på gott och på ont. Den första dogmutmanaren och, vår evige Andre. Hotfull än intill dessa dagar, kanske mest för saker som tillskrivits henom i en historia av utanförskap. Utanförskap. Tänk: jag skrev just in Satan i en svensk socialdemokratisk diskurs, som det kan gå.

I hold my breath and I count to three. 

När tanken sover dansar gärna fingrarna, med nålar och trådar och gör sånt som kroppsminnet har lätt för.  Idag lappas tant Timmas sargade röda stol, för hon själv har likt min fot somnat in.

Jag saknar kontakt. Den där berömda slöjan (den är som en skyddsmur) har ockuperat platsen, där en relation till det-jag-du kunde ha upprättats. Att ofrivilligt skydda och skyla sig själv är, framför allt, tråkigt. Tick tack tick tack. Tålamodet sliter ut sina muskler. Anropa och vänta från stämbandens rot. Öknen blir till sist så torr och het att den i brist på ved föder en eld, som äter sten. Slöjan faller då, också. Vänta på den.Vänta på rätt eld.

Och nu.

In i den väsande tystnaden en stund.

Innan vin hos en kvinna med mycket tyg.

Jag är inte tillfreds med att vara tillfreds. Tillfredskänslan är härlig bara i någon minut men sen finner man att man, plötsligt igen, kallar på död och förskräckelse, på vindar som skakar sönder provisoriska (och provocerande) väggar. Så det blir att man hänger sig åt småmaniska sammanbrott: som om den där spasmiska uppgivenhetens dårskap  alltid redan finns där, även eller framför allt  i freden, och i att vara till freds.

Utan förtryck, och utan något att tygla, utan motkrafter, skulle jag gråta. Kain hade nog allt alltid redan sitt märke, märket av det första brottet, under sin hud. Det ristades inte in vid en påpekbar punkt i tiden, nej; det grävdes fram, frigjordes, infriades, när den potentiellt giltiga profetian om en synd uppfylldes. Allas våra märken eller ärr, som vi alla har vare sig de blivit profetiskt uppfyllda eller ej; de ligger alltid redan sött och gnager. Framför allt när tillfredstillståndet gör själens svängrum litet. Då vill märket gnaga hela vägen fram, till synligheten på andra sidan huden. För det motverkar ju. Det är en motverkan: av det absoluta våldet - som är  att vara tillfreds.