En ofantligt nedtryckt dagsstämning.

Och vändningen som kom, när jag mötte bror och när han talade om det heliga: om sekulära upplevelser av något obegripligt, sublimt, transcenderande, omöjligt. Om hur vi idag förundras av populärkulturella berättelser, filmer och scener som på nytt, om igen, upprepar människans plåga och lycka: sökandet. Stålmannen som en kristus, vördnaden inför något absolut annorlunda i Närkontakt av tredje graden. Som i en ritual ser vi samma filmer om och om igen. De lockar oss för att de bekräftar något i oss; en underliggande och kanske dold vilja till något bortom. 

        Natural born killers har varit en sådan film, för mig. Det heliga är väl kanske inte uppenbart som tema, just där. Men berättelsen kretsar, faktiskt, kring en nästan gnostisk, eller kanske kaosgnostisk, idé om frihet och befrielse  - om obundenhet, om att leva i en värld utan att begränsas av den.  Att företa sig en rörelse bortom slavmoralen, så att säga: bortom samvetet och skammen och skulden. Vi har mycket av det, både jag och bror - och roten ligger väl förmodligen i vår kristna uppväxt. På grund av den och vad vi ärvt lockar berättelsen om de som bryter upp mot alla, mot alla odds. 

          Att bryta upp. Det obehagliga gör entré, när man i jakten och i arbetet istället råkar bryta upp med sig själv: när man skapar ett brott mellan sig själv och sig själv, när man inte kan sluta se nuet som i en spegelbild, ur led eller ur sync, utanför men på plats. En påträngande självreflexivitet - en självmedvetenhet som i grunden är god, öppnande och produktiv, men som likväl (på grund av verklighetens själva struktur av möjligt/omöjligt) kan bli fängelse. Tanken, tänkandet, behöver inte mer än en viss nyckel eller tillgång, och man kan bli fastlåst. Kan bli, eftersom samma nyckel som leder inåt/nedåt leder också utåt/uppåt. Det är ju kluvet, allt, alltid. Bli absolut närvarande, eller bli absolut utestängd från närvaron. Faller du ner i ormgropen blir det inte roligt.

       Men där hjälper talet, ibland. För talet är, likt skrattet och gråten, en handling som för de inre rörelserna, faktumen och trycken till en utsida: genom en vägg eller ett lager och  vidare bort från en själv, bort från det själv som då äntligen kan lämnas i fred. Lämnas i fred för att sedan, kanske, råka använda nyckeln i rätt lås.

Våren som kommer ur luften. Oj. Är jag en 1700-talssentimentalitetmänniska som svimmar snyggt och vid passande tillfällen och kvider av smärta på grund av ärtan under madrassen? Mycket tyder på det. Jag hade en inspiration, plötsligt kom den över mig, och den var redan från början uppblandad med massa saker som jag inte vet vad de är. Så märker man att det glada och kreativa är halvt om halvt nedstämt och gråtande, och jag går in djupare i det, klänger i det. Långsamma tunga steg genom apati.

          Och sen kommer den skrattande befrielsen, på den där tomma ensamma gatan, där jag inte pratat med varelser av samma art som jag på fyra dagar. När man inser att allt är sjukt - eller snarare: att det är sjukt att vi inte inser att allt, hela den där existensen, är sjuk. Vilka är människorna jag möter? Jag vill fråga dem saker. Är ni nöjda? Vad tänker ni på? Vad bär ni på? Vart är ni på väg? Är ni fria? Känner ni frihet? Känner ni?

         Apatin kan inte vara för evigt. Den varar faktiskt inte länge alls, för den övergår nästan samtidigt som den blir "hel" eller "komplett" i en dårskap som är sprudlande och positivt kritisk, nedbrytande och skrattande nihilistisk. En dårskap som i sin essens är obundenhet. Det är då man märker att man går och sjunger utan att bry sig om att folk hör. Det är då man svarar ärligt på främlingars frågor. Det är då man kommenterar andras tal och frågar gubben som renoverar trappen "går det bra?". Det är då man känner att - om jag någon gång är i stånd att förstöra verkligheten, så är det nu.

I natt vaknade jag, och  hölls paralyserad (i några sekunder), då det drog kalla vindar genom rummet. Jag hade glömt stänga fönstren, så det hade blivit korsdrag mellan det stora och det lilla rummet.

       Fast jag hade ju inte glömt, och det var ju inte så. Jag tycker ofta att det är så: att saker är när de inte är.

Det är inte bara mellan det stora och det lilla rummet, mellan dröm och vakenhet, som frisk luft kryper och presenterar en ny början, mellan det som varit och det som inte är (än). Vi är också i luften mellan vinter och sommar. Det kommer en känsla som sätter sig i hjärtat, på mig, på gott och ont. Man noterar att världen är på väg att bli ny nu, igen. (Den blir ju det så ofta). Fast än så länge är det bara på gränsen, så allting kan komma tillbaks en stund, nu mellan kapitel 1 och 2. Några flodvågor. Våren är mer sorg än hösten, för den säger, "ta dig nu en sista titt på allt, för nu börjar vi på nytt" medan hösten säger "här är allt, ha det kvar så länge du vill, för vi skall snart sova en lång stund".

Det är därför jag kan sitta på vagnen och märka att jag gråter.

Jag skäms för att säga det, men jag måste erkänna att för stunden har jag tröttnat på kunskap - inte all kunskap, men viss kunskap, och vissa sätt att inhämta och behandla den. Jag vet inte längre vad där finns att hämta.

I början var törsten oerhörd: man såg med naiva ögon och blev hänförd, helt hänförd, inför ny kunskap, nya idéer, nya infallsvinklar. Man slukade allt och stoltserade sedan med de stora slutsatser man kunnat dra av allt man läst. Där fanns ett hopp, en säkerhet, en kreativitet med grund i en viss naivitet. Fritt och modigt kunde man bygga storslagna pussel. Men sedan blir pusselbitarna fler och man stöter på andra människor, som pusslat innan en själv, och som pusslat bättre.

       Så får man plötsligt syn på sin egen litenhet: av strandens alla sandkorn har man förstått endast tre stycken. Kunskapens giganter reser sig ödmjukt men stolt framför en och man lägger sig på rygg, tystnar, vågar inte, håller sig undan för att inte råka säga något som är fel. Man bevildras inte längre främst av kunskapen i sig - utan lika mycket av de som besitter och kan hantera denna kunskap: de mäktiga pusselbyggarna.

        Kunskapsarbetet fortskrider likväl, och man får sakta kött på benen. Giganterna ler försiktigt mot en, ibland, och man dansar återhållsamt i deras blickfång. Utantillkunskapen har varit ute ur bilden redan sedan mellanstadiet - nu återstår "bildningen", där kunskapen tillsammans med någon slags egen reflektion är tänkt att forma själen: lämna avtryck som förblir även när sakkunskapen faller i glömska. Det är bra, och det fungerar - om man arbetar. Och det gör man, om och om och om igen.

Men nu, för tillfället och sedan en tid tillbaks, har en bortskämd ifrågasättande matthet tagit över nästan helt. Jag vet inte vad det beror på; om det är något personligt psykiskt problem, eller om det är en naturlig reaktion på många år inför litteraturen. Jag vet i vilket fall att: En bok kan slukas. Innehållet kan ge upphov till reflektion. Tillfällig lycka över aha-upplevelser kan uppstå. En stund eller två kan ens oväntade reflektioner ge en härlig ego-frihet. Reflektionen kan stärka jaget lång tid efter att bokens exakta innehåll glömts bort. Jag vet det. Jag kan processen utantill. Och jag är trött på den. Jag skäms för att säga det, men jag är trött på den.

       Vem är människan som bildas i bildningen? Är hon lycklig? Är hon fri? Kan man bli en slav under kunskapen? Är det den farhågan eller känslan jag reagerar mot, i min tillfälliga matthet?

Jag tror man måste leta sig tillbaks till den första viljan, ställa om rodret i en ärlig riktning och fortsätta med sunda ögon.

Man blir hemmastadd nästan var som helst om väggarna hålles tillräckligt täta. Varje människa är rovdjur och byte, lika mycket som hon är både ensam och i flock.

      Jag var hemma i patriarkatet en stund nyss. Män som hatar kvinnor och kvinnor som hatar kvinnor, någonstans därur har man vuxit på gott och på ont. Men blir man kringskuren med vissa lufthål så får man snart karaktär, och förstår att makt kräver motmakt. Är man tillräckligt slug lär man sig snart jaktteknik; även om man är den som jagas och inte den som jagar. Det låter dramatiskt, och det kanske det också är.

       Kryphål och luftiga utrymmen. Den där berömda tredje marken av medlande, konflikt och genomsipprande. Ni vet... djuren som tassar från underjord till mellan- och överjord med nötter och frön som kan bli vackra växter, om de planteras i väl förberedd mylla, i mustig mörk matjord. För människan kan medlandet nog aldrig bli "komplett", "genomfört", eller "slutfört" - inte utan att människan, i så fall, blivit något annat. Man borde försöka endast i viss utsträckning; utan "fulländning" som mål.  Det vore ju hemskt om allt avtäcktes. Då vore allt våldsamt fundamentalistiskt "hemma". Ett hemma utan lufthål och således utan chans till frigörelse, eftersom utanför-innanför avverkats.  

Déjà vu. Jag har sagt allt förr. Jag lider nog av ett mekanoliskt upprepningstvång.

Hunden sov jämte mig i sängen igår. Vi låg på sand och hon var ute och drömsprang. Min hänsyn inför de jag älskar sträcker sig så pass långt, att det inte spelar någon roll om de tillhör en annan art. Så jag nöjde mig med de få centimeter hon lämnade åt mig, på den obekväma kanten. Ligga still så att man inte stör; försiktigt, vaksamt vaket. Snart började det rycka även i mig: insomningens elektriska impulser, brrrr. Men sömnen kom inte förrän jag anpassade mig in absurdum och la mig med huvudet i fotändan: fot mot tass. Då insåg jag också, att hon nog ville åt min värme lika mycket som hon ville åt sängens; för när mitt ansikte inte längre låg jämte hennes hoppade hon ner och fann sovplats någon annanstans.

Och det fanns svaga lamm i tvättstugan:

En sömnlöshet! Och en lång tid sedan jag skrev. Jag har stressat med saker som måste bedömas, fastnat i friktion mellan dröm och vakenhet, haft besök från fysiska och ickefysiska levande döda, varit social och gjort med händer. Snön har hunnit falla och nu idag glittrar det i luften när små is-fjun faller ner från grenar och tak i solskenet.

     Just idag är jag inte stark, så jag hade hellre sett en medlidsamt dyster molnighet: så man kan få känna att det inte finns någon gräns mellan själv och värld. Hellre omfamnas jag av en bekant men sjuk vän än en frisk främling. Man orkar inte bli märkt och man orkar inte lägga märke till, ibland. Ge mig bekanta landskap.

       Vissa korridorer och skogar och gator - och vattendrag! - återkommer i mina drömmar. Det finns en skog där jag sett vargar. Där är jag då och då och jag kan varenda stig utantill.

     Det är tur att jag vet var tangenterna sitter, för jag ser ingenting idag men kan knappra på i takt ändå.

La Familia har fått två nya medlemmar.

En utav dem hav ödleblod och en kropp i pannan. Det är bra tycker jag.