Det ofokuserade. Det blaséskadade. Det levande leendet som lever eftersom det är ett utbrott av en absolut fri uppgivenhet. En uppgivenhet med dynamik, med ett på-väg, med en hävkraft. Det finns en styrka i tillståndet - det finns en explosivitet, en dold aggressivitet, en än så länge lågmäld upproriskhet. Men det är en kraft som kan omvandlas till sömn, utmattning, förlamning: genomförd uppgivenhet istället för uppgivenhet-på-väg.

       Innan dåsigheten blivit cementerad kommer de kramper, söndringar och uppluckringar i muskler som brukar kallas "gråt". Nära den finns skrattet, som blir ärligare men märkligare, djupare och starkare, ju längre stilleståndet i det inre hålls uppe. Stilleståndet är något helt annat egentligen. Stilleståndet är bara en tillfällig parentes i något mycket mörkare och vildare. En täckmantel, kanske. Någon har hand om vargarna. En vargvårdare får dem att ligga still på stilla hav. Skrattet, det där överdrivna men ärliga, det där särskilda, kommer från undervattensströmmar. De finns alltid där, svaga eller starka - och ofta är de starkast när de verkar svaga. Skrattet spelar på visionen om befrielse: att få klippa banden till egot och till världen, det begränsade. Det är innerligt. Det är rent. Det åstadkommer istället för att endast vara en tom konsekvens eller en respons.

        En seghet och en trötthet, en gråhet med inslag av beige, gör sig till känna: tungt, konkret, ofrånkomligt. Men vid sidan av, eller mitt i, finns vindarna. De hastiga, de kyliga och de varma, de friska och de smutsiga. Man är oövervinnerlig eftersom man insett, eller känner, att man inget är: att man är fri. Och man är samtidigt absolut svag, nedtrampad, lätt att döda. Det svaga märker man, framför allt, i en gråtmildhet inför de älskade. Inför insikten att man, verkligen, älskar dem.

Jag älskar dig storebror.

Den absoluta egoismen drar över mig, ofta. Men den drar över mig på ett konverterat sätt - i övertygelsen om att jag gjort fel. I övertygelsen att jag felhandlat och att jag gjort det så stort, att människorna hatar mig för det. Det må kännas som att man endast och bara gör sig själv liten, trampar och stampar; men för att kunna göra sig själv sådär liten måste man först gå via förstorandet - man måste övervärdera sig själv för att kunna nedvärdera sig själv. Förmodligen överdriver jag i allt. Det finns ingen måttlighet. Och de hastiga hoppen mellan högt och lågt, är plågsamma.

Medvetandegörande. Detta är medvetandegjort. Jag reflekterar och jag ser. Men självreflexiviteten är, som alltid, en kluven tingest som verkar i flera riktningar och med flera konsekvenser samtidigt. Frigörande eller fängslande, stärkande eller försvagande. Eller ingenting. Det behöver inte hända någonting. Självreflexiviteten behöver inte åstadkomma någonting. Och det är kanske det vanligaste utfallet. Möjligen eftersom självet, egentligen, är just: ingenting.

De talade om verkligheten (no more, no less) på teveapparaten.  Om kvantmekanik, svarta hål, händelsehorisonter, illusioner och mirakel. Det svindlar ju lite grann, när man möter matematiker och fysiker som faktiskt är mystiker: som högt och tydligt säger att, "nej - påstå inte att du förstår detta, ingen förstår detta, och absolut inte med ett vanligt förnuft: för det är sjukt, det är helt och hållet sinnessjukt".

Lagarna och tanken om lagbundenhet - Lagen som Frälsare och den enkla förnuftet som Konung - verkar vara i gungning, i många sfärer samtidigt (i allt från filosofi till fysik). Gungningen har pågått länge. Och kanske inte eftersom vi, som tidigare, är i färd med att "hitta" eller upprätta ett nytt, enkelt, säkert, rent och komplett förklaringsparadigm. Kanske gungar Lagen nu med en envishet och kraft som inte kommer avta: kanske kommer vi, istället för att fly in i den enkla fyrkanten, omfamna den absoluta komplexiteten, det ogreppbara, det icke-enkla, verkligheten som icke-reducerbar, som grundläggande dubbel eller klyvd. Vi kastar trånande blickar mot paradoxen - men inte för att upplösa den, utan för att erkänna den som olöslig, som bestående paradoxal. Vi trånar efter paradoxen för att behålla den som paradox.

En kvantfysiker i dokumentären utförde ett av kvantfysikens mest klassiska experiment. Han skickade små små punkter av ljus (fotoner) mot en skärm. I vägen fanns ett hinder: två spalter som vissa av ljuspunkterna skulle fastna i. Det naturliga, förnuftiga, givna, självklara, förväntade, vore om det på skärmen bildades ett ljuspunktmönster i form av två spalter. Men - någonstans på väg mot skärmen verkade de små ljussignalerna dela sig, så att mönstret på skärmen inte blev av två, utan av tre spalter. En händelse mot alla lagar, en absolut paradox eller ett mirakel, det omöjligas möjligblivande - men likt förbannat: det sker. Hur?

Med frågan "hur?" kommer nästa mysterium. För det visar sig att om man försöker observera, via detektorer, vad som sker med ljuspartiklarna på väg mot skärmen, hur de kan ge upphov till tre och inte två spalter - då bildas plötsligt inte längre tre, utan endast två spalter. Två spalter, alltså precis det man egentligen väntar sig - det som verkar självklart, logiskt, förnuftigt. Det omöjliga verkar ske endast när ingen tittar. Vi kan se spår efter ett mirakels inträffande, men aldrig själva miraklet, inte i dess händelse eller inträffande. Människans blick: vår uppmärksamhet, vårt trånande efter kunskap - den verkar komma med en nästan magisk förmåga, att ordna och fördriva det omöjligas möjligblivande. Men det finns många blickar. Kanske har vi just nu en särskilt förnuftigt ordnande blick, och kanske är det framför allt den arten av blickar som spärrar.

Uppmärksamhetens kraft eller förmåga att blockera eller omöjliggöra händelser, vars inträffaden i grunden är mirakel, har man ju stött på förr. I psykisk form. Vill man, trånar man, önskar man, fokuserar man: då sker det inte. Det omöjliga kan bli möjligt endast då man inte är helt fokuserad på dess möjligblivande. Letar man, i en dröm, efter sina fasta händer, de som man kan känna tydligt, se på avstånd, de vars existens man känner sig helt säker på och tar för given - letar man efter dessa händer och försöker stirra på dem, då upplöses de. 

Det har solstormat uppe i det blå nu nyss, påstås det. Jag och Djuret tror inte att vi märkt av det. Men så har vi ju så mycket annat att tänka på (särskilt när vi inte, egentligen, har något särskilt att tänka på).

         Med den ivriga tanken och det eviga känna-efter-andet blir taket lätt lägre och man skapar sig, liksom, en inre atmosfär - med en yta som är så bastardiskt bastant att det som finns utanför, den andra atmosfären, inte riktigt kan nås fram till. Vi vet inte om det alltid är bra, eller alltid dåligt. Hör och häpna: det är kanske inte svart eller vitt. Kanske finns det, hur märkligt det än må låta, en gråzon.

En grå zon som är samma zon som valen görs i. De görs där och då de egentligen är omöjliga, endast där och då kan de göras. Beslutar man med enkelhet, utan tvekan och utan att beslutsångesten sätter in, då har man inte varit i närheten av ett val - man har inte egentligen tagit ett beslut, inte i begreppets rätta bemärkelse. Man har bara följt en utstakad plan, fullgjort något som redan från början var bestämt.

Så, man kan måste tveka in i det evinnerliga, om man skall och måste välja. Och när valet väl kommer, så är det som om det kommer från någon annanstans, från någon annan eller något annat i en. Man var ju så säker på att valet var omöjligt: hur kunde jag ändå välja, till sist? Man måste ha korsat en gräns som är omöjlig att korsa: man måste ha varit med om ett slags mirakel. Man har varit med om hur det omöjliga möjliggjorts, och man vet inte hur det gått till: man vet bara att något omöjligt ägt rum. Om man nu verkligen valt, och inte endast följt det förutbestämda, det klara, det som alltid redan var avgjort.

Beslutsångesten kommer väl just därför, antar jag: just eftersom man tvingas vistas en tid i det omöjliga, i väntan på att miraklet skall ske, i väntan på att det omöjliga skall öppna sig och blir möjligt. Man måste vänta i kansket: i den absolut klyvda tviveln.

 Sartre menade att ångesten drabbar en människan när hon erfar eller inser, att hennes existens är ogrundad, överflödig - att hon är absolut fri och obunden: att allt är möjligt och att hennes öde vilar i hennes händer, och i någon gudoms, inte i samhällets, inte i det omedvetna, inte i klassbakgrund, inte i kropp eller i biologi. Att ensam bära ansvaret.

      Redan långt innan Sartre, hos Kierkegaard, höll ångesten valets och frihetens händer. Friheten som både är en möjlighet och en övergivenhet - ett icke-omhändertagande. För Kierkegaard gällde detta val, framför allt, Gud: att välja gud, etikerns väg, eller att avstå, och förbli ensam, felande människa. I Gud blir man hel: omhändertagen och nedbäddad, medan man på andra sidan av ravinen, är ensam, utelämnad, övergiven. Det mundana skall möta det sakrala, och där skall bildas en härlig syntes. Men först måste man göra ett val: och  där kommer ångesten gudomligt snabbt in i bilden.

I väntan på beslutet att välja Gud. Gud eller en annan helhet, trygghet, eller en annan annanhet (tänker jag). I vanlig ordning dras tankarna till sömnen. Sömnen som en annan som man måste vänta på, invänta. Sömnen som en annan som inte kan tvingas fram eller in. Sömnen vars anländande är ett mirakel, oberoende av mig. Sömnen som kommer som en annan från någon annanstans. Sömnen  som är en del av mig - men en utomstående eller fristående del, en kvasi-del av mig själv: men likväl en del som jag är helt beroende av, och vars löften om anländande jag måste tro på.

      Är det bara jag som ofta får ångest i väntan på sömnen? Ångest grundad dels i vetskapen om ovetskap: att sömnen kan komma, men att den kan likväl utebli, och att den kan komma just eftersom den även kan utebli (annars hade den varit del i en teleologi). Och dels i det att man, i väntan, när den nästan kommer, befinner sig mellan enskild, avskärmad individ och något Annat: något större. Något utanför fast innanför, något som jag inte kan bestämma över, något jag måste välja att tro på.

All ångest har nog inte med just valet att göra: men likväl med en orubblig osäkerhet, en brist på grund, en brist på riktning, en vetskap om att riktning och definitiviteter saknas.