Alla har varit med om det: när någon sitter tyst och ser bekymrad ut, och man frågar: Vad är det? Vad tänker du på?, och man får svaret: Ingenting. Det är ingenting.

         Vi vet att det egentligen är något; att det finns ett ting, ett någonting, som stör personen och som rusar runt i personens tankar, men att personen inte vill tala om det. Personen ljuger, det utgår vi ifrån. Och det är sant. Sant men även falskt: personen både ljuger och talar sanning. För i detta så bekanta och genomlevda svar finns nog faktiskt ett avslöjande av någonting ytterligare. Svaret pekar mot en annan nivå av bekymmersamhet - en mer grundläggande nivå, som svävar i luften. För det är väl ändå så, att det är just i  ingenting-et eller i avsaknaden, i den oundflybara relationen till vår tomhet, som vår största bekymmersamhet gror? 

De romantiska säger (desperat? ad hoc?), att ångesten öppnar för relationer, ärliga relationer, nya relationer, andra relationer till Varat. Konfrontation med detta intet som ligger i allt, bakom allt och dolt som själva varat. Vi är nästan (?) alltid någonstans mellan, vara och inte. Vi är i blivandet och i bortfallandet, och vi är hos hos varelserna (hästarna, hundarna, de andra) och inte hos det som gör dem varande. Vi är på strandkanten, vi är i sörjandet och i välkomnandet, mellan det slätt slukande havet och de klippiga varelserna. Förundrans gud är barn av havet och av fastlandet. Så pendlar vi: tveka tveka tvivla tvivla, mellan det och då och sen och kanske och inte och jo. Existensen gömmer sig. Den har dragit sig undan (från början). Den är i en blind punkt. Vi närmar oss den tomma polen. Avslöjandet - ta-da: det finns inget där: varat var inte. Jag förstår inte vad det är jag skriver. Den kusliga känslan, när en mordgåta klaras upp och ger en en oväntad realisation. Det kan inte vara sant. Något är i obalans i mig. Jag kan ingenting göra. Jag är oförmögenhet. Förmögen endast till att se tomhet. Begär? Nej. Djuret domesticeras av filosofen, eller av melankolikern (om det finns en skillnad). Jag vill inte gny, jag vill använda och förstå. Vända och vrida. Vad är detta? Borde jag ta en cigarett? Jag har färg på fingrarna men det blev inget, av det. Det ville sig inte. Oförmögen för det är något som stör. Vad? Inget. Man måste lura sig själv till något för att lyckas och för att andas.

I natt drömde jag att lagarna i samhället försökte döma mig till något, trots att jag börjat rätta mig, anpassa mig och lyda. Då bestämde jag mig för att kliva av samhällsskeppet och bli en nomad. Väskan skulle tömas, först. På tunga saker. Man måste vara lätt när man vandrar dagarna i ända. Så jag lade ifrån mig mina masker.

       Några nätter innan dess - ha ha (jag vet inte varför det var roligt) - formulerade mitt omedvetna något superbt. Det kom med en skiss för hur man överkommer den tämjande perceptionen, den som ser till att det omöjliga förblir omöjligt (trots att möjligblivandet av det omöjliga är det enda som är möjligt: resten är ju  redan (möjligt, realiserat, troligt)). Man måste lura sinnet som lurar sig självt. Sinnet tror att det vet, men det vet bara eftersom det är trångsynt och stänger ute. Det förstör och blockerar vägen med en självmedvetenhet och en analyserande, evigt analyserande, tendens: "tänk om... NEJ! icke!". Skapar man en yrsel och en förvirring - så att upp inte kan skiljas från ner, och vice versa - då går det. Då kan det omöjliga möjliggöras.

I något program någon gång sa en kvinna att hon, sedan hon överlevt sin cancer, börjat se sig om efter själsliga anledningar till sjukdomen, snarare än kroppsliga. Var jag olycklig? Var det därför jag blev sjuk, i kroppen? Kunde jag börja leva, sen, då, just eftersom jag var döende? frågade hon sig.

Sjukdomar är i många fall mysterier. 

Någon bakterie eller något virus, eller så, har slagit sig ner i mina lungor. Det har jag varit med om 5-6 gånger förr och läkarna undrar varje gång hur det är möjligt - "du är ju så ung". Ja, vad vet jag? Passiv och aktiv rökning, damm och limm? Eller kanske vill jag, i min typ primordiala dualism, bli sjuk i kroppen - och kanske blir jag det således. Men ack, det är ju så; att om man trycker  ner något, försöker låta bli att ta i det och se på det, så blir det ändå i slutändan än mer centrerat.

       Men. Jag tycker mig ändå märka att sinnet eller själen får ett större utrymme, när kroppen ligger och darrar utmattat. Asketismen: håll ögonen borta från kroppen för att ge dem chans att se något annat, istället. Härom natten till exempel, innan jag fått något mot lunginflammationen, kunde jag inte sova. Jag var olidligt ivrig och aktiv medan kroppen skrek efter vila. Det var inte förrän jag satte mig och det blev...

inget mästervärk

men

jag somnade sen

Jag undrar vad det är som har hänt. Har någonting, via verklighetens krasshet och dess samtidiga sjukhet, förlorats, eller har något - en potentiellt kreativ obundenhet - vunnits? Tillståndets eller lägets grund, dess orsak, är nog inte obetydlig. Fast jag har inte tagit mig ned till den än, jag kan inte känna den än. Så kanske borde jag inte stanna och leta, kräla i stoftet, allt för länge. Då kan man komma ännu längre bort från den där stigen som man vet att man borde följa.

Dessutom finns det sällan något enkelt och tydligt och klart där på botten. Man tror att man där skall finna en simpel händelse eller en enda faktor, som verkat och styrt och påverkat - men sen, väl nere vid första stenen, finner man inte en sten utan ett virrvarr, av omöjliga geometriska figurer, drömmar, paradoxer och spår av saker, som hänt men inte hänt.

        Den dogmatiske och den blinde, den lurade, skulle missa alltsammans och gräva, ner, längre ner, förbi de många svaga men fundamentala rösterna i tunnlarna, och plötsligt finna att han kommit ut i rymden, på andra sidan jordklotet. Vad skall han göra där? Vad har han uppnått där?

Men se, nu kom jag genast vilse igen.

Det tar ibland en längre tid innan man ser vad som hänt, eller att det ens hänt något. Ty livbåtar släpps snabbt ut, när man är i fara, och med dem kommer kulisser som får stormen att verka helt okej, eller rent utav fin, bra, härlig. Man ser till att det icke-autentiska liv som man plötsligt verkar fängslad i inte verkar så skräckinjagande som det borde och som det egentligen är. Man stannar och inreder och köper sig en ny säng, och man känner sig snart som hemma - trots att platsen egentligen är främmande, vitt främmande för ens autentiska, egentliga strävan.

Skillnaden mellan galenskap och upplysning är att den upplyste inte överrumplats, utan strävat vaket, sett, hanterat och fokuserat. Den galne ser inte ens, att han tappat fokus.

Den där fördömda biologin. Jag vill inte veta hur mycket man styrs av den. Obehag och en angst, idag. Jag visste inte riktigt, jag vet inte riktigt, jag vet inte, alls. Det är väl det där glappet mellan självet och självet, dess egen-betraktande, som blivit större en stund - stort och gapande. Kanske fick jag med mig något upp från det stora svarta underjordiska hav som jag simmade i inatt. Det dränkte mig nästan men någon drog mig upp igen. Jag är glad att det Stora Mörka finns, i drömmarnas verklighet och i verklighetens drömmar. Det låter mig uthärda alla mundana käftsmällar som tilldelas mig, hit och dit. Slag som spånar och spinner på dagens mest erkända symbol: sedeln. De slits av min hand och jag tvingas sälja min själs produkter (som kommer från något stort och underjordiskt). Glad är man då, dubbelt upp, åt de mörka haven, och strömmarna som inte kan hanteras.

Borde jag säga något om Breivik? Okej då. Jag gör det. Varför detta eviga flöde av - "media ger honom för mycket uppmärksamhet"? Låt honom tala, för Guds skull. Det är så otäckt enkelt och smidigt att ta tillflykt till det enkla demoniserandet och omänskligförklarandet. Bin Laden var med om det, och många innan och efter honom. Vari ligger problemet med försök att förstå? Är ett perspektiverande verkligen så fruktansvärt skrämmande? Finns det, i detta, en tanke om att alla, om de får tillgång till Breiviks tankegång, kommer bli som honom? Ge tilltro till människorna, till de som lyssnar. Tro på att de har ett kritiskt tänkande, att de inte är så tama och enkelt manipulerade att varje påstående eller argument omedelbart absorberas i blod och själ utan vidare. De kan ta ställning, de är fullt förmögna till det - men under förutsättning att allt läggs på bordet. Om saker censureras, om Breiviks tal tystas, då ges han rätt - då visar han sig ha haft rätt i sitt påstående om att det att Västerlandet hänger sig åt en psykotisk självkritik, där censur gömmer sig bakom PK-mask och en charade av yttandefrihet. Han har demoniserat, och om vi i gengäld demoniserar honom är vi alla lika barn, som leker bäst i krig.

      Om vi å andra sidan vågar lyssna ger hans tal tillgång till demoniserandets inre organ: och vi kan sedan ta ställning, vi kan försöka förstå bortom total reducering. Det är insikten om att det finns flera perspektiv - och flera lager i människan - som skrämmer oss. Breivik görs hellre till ett monster än till en människa som bildat sig en viss stark uppfattning. Annat är det i djurens rike. Vi tycker att räven är helt okej trots blodstänken kring munnen. Men människan som ter sig djurisk blir omedelbart ett missfoster, om han eller hon ger sig på de oskyldigt betande. Bilden av människan är bilden av ett tamdjur. Att utöka horisonten bortanför den egna lilla lilla inringade synpunkten innebär inte att man ställer sig på mördarnas sida.

En dag som var bra som blev dålig som blev bra. Cirkeln är sluten. Det snurrade och var suddigt ett tag, men sen blev vattnet svagt lugnare. Jag fruktar men älskar svaghet. Men jag älskar den, tror jag, mest eftersom det finns en styrka eller en potential till större styrka (befrielse, hävkraft) i den. Och den lockar eftersom jag alltid undvikit den. Om jag vänder mig till den, så är det för att djupdyka i och omvandla den - göra något av den, ett fragilt men vackert bygge. Hela den långa tidens "ömtålig konstnär"-ideal hälsar mig välkommen. Men det finns faktiskt något där. Bär man livet fel på ryggen, så att någon rem skär in i axeln och skapar köttigt sår, då vaknar något. Det öppnas en glipa till insidan och man kan se saker man inte sett förr.  Man kommer åt något. Och man är "klassiskt" svag eller skadad endast om man inte gör annat än lägger sig på rygg, gnyr, och låter resten av flocken slicka ens blod. Det finns dörrar i sönderfallet, även om det är för mörkt för att man skall kunna se dem med blotta ögat. Och det är oförutsägbarheten bakom de dörrarna som gör dem, till de mest fruktbara av dörrar.

Amsterdam och Oslo, och möten mellan sömn och vakenhet därimellan. Ett lugn och en lycka och en styrka. Men nu får jag hålla mig lugn och stadig och ordentligt fästad i jorden och mellan väggarna, en stund. Flykten går nog inte att upprätthålla för evigt även om det känns, som att man kvävs långsamt under rastlöshetens kudde. Kort och mundant uttryckt: man blir trött. Och särskilt genom de monotona partierna av resandet - då man fastnar i något görande som är utmattande: utmattande och helt okänt. Något händer som utmattar, men man vet inte vad. Flyg och åk under ett arbetande vars form och mål förblir okänt.

Sen landar man i ett hem, och förlustångesten tar vid. Inget är förlorat, vad jag vet - men hotet om förlust vankar av och an utanför dörren. Reglerna är vidriga, för man förlorar alltid bara det man älskar och det som upprätthåller en: det som är ens märg. Förlusten av oväsentligheter är inte förlust - förlusten måste vara katastrofal, katastrofalt ohanterlig.

Men vafan. Don't worry. Be happy.

Jag delger, innan den försvinner, en kort (vaken)dröm-sömnparalys-anteckning sparad i mobilen:

"Kan alla snälla lämna rummet. Gå ut. Gå ut och dansa eller nåt istället. Sa jag det verkligen? Paralys. Någon lyfter mig i höften, vänster, eller kramar om mig. Hårt. Utdraget. //Familj i skog. Lite bruna, grå, spöken? Ett misstänkt barn [misstänkt för att mentalt ha lyft mig i höften]. //Parallel  dröm. Barn med schamanpappa som frågar - har den där Franz haft något inflytande på dig det senaste? Ja. Jag tror han var här. När? Vet inte. En del. Något farligt med Franz. // Flera paralyser. Folk i rummet, som även är en utomhusscen, session. Kommer och går, smyger. Mängder. //Kvasi-människor som känner på saker och sjunger eller låter, läser av [sakerna] eller nåt. De är slavar? Farligt. // Hör saker i rummet. Ser saker."

Det var en tung, oerhört tung, natt. Stress gör sådär med mig: något förblir vaket och jag hamnar sådär mittimellan, i friktion - mellan medvetande och kropp, mellan dröm och vaken, mellan kritiskt förnuft och drömmens accepterande av allt. Men skrämmande upplevelser är lättare att uthärda när det finns något intensivt intressant med dem. Och så är det i dessa fall.

De sjungande slavarna - slavar eftersom de var viljelösa - måste ha varit martyriska konstnärer. De fick ont, väldigt ont, när de tog på saker för att förmedla deras inre melodier: men de kunde inget annat. Likt konstnärsdjur utan förmåga att kontrollera känslor och drifter kunde de inget annat.

      Det finns väl något avundsvärt i det, delvis. I att vara enad med sin vilja och sin drift, trots att man vet att det kommer skada en. Klassisk betingning ur funktion: driften är konung. Sådan är ju inte den vanlige människan av idag. Hon tvistar och sorterar bort mycket av sig själv. Hon sorterar bort eller spärrar mycket av det destruktiva; på bekostnad av det kreativa. För det destruktiva, det destruktivas explosiva frigörande ärlighet, håller i kreativitetens hand. Den mångbottnade skapelsen är en medling och omvanling av något farligt, något dubbelt, något som annars inte alls kan hanteras eller förmedlas. Åtminstone var det så förr, någon gång, att det destruktiva fick andas - via kreationer, berättelser, medlanden av olika slag. Idag, tror jag, kommer den vilda och *våldsamma frihetskärleken inte riktigt så långt upp mot ytan - den binds istället tre meter ovanför botten, av starka barriärer, av luftspärrar.

* Frihet är alltid frihet från något: en frihet kräver alltid en kamp. Det är en våldsam handling att bryta sig fri - vare sig friheten nås via ett fysiskt våld eller via ett upproriskt tal.