Jag sover och drömmer att marken är instabil dit jag kommer och att det finns en djup storskog långt borta (att längta efter). Att jag följer en kall klar bäck, att jag flyger och att solnedgången är vacker bakom min rygg.

Jag är vaken och tar hand om människor som har åldrats, som försvunnit litegrann, som är lite försvunna. De nästan försvunna, människorna. Kanske kan de en vacker gång komma tillbaka, på något sätt, på ett sätt, på vilket sätt som helst.

      De kommer från olika platser och de minns dem. De minns framför allt platser. De är löst rotade. De sitter löst fast i jorden. De söker jorden. Deras ögon öppnas och skrattar lättat när man påminner dem om den: jorden, den första jorden, den tidiga jorden. Jag har varit där. Jag minns där. Jag saknar där. Homo nostalgis.

Dagen är slut och jag känner sorgsamhet. Rötter och stommar och länkar kan kapas men minnet av dem och av riket de bundit en till finns kvar. Det brinner våldsamt i underjorden och hela rotsystem förkolnas. Men spökrötter finns alltid kvar och ur dem växer homo nostalgis.

Allt ur inget och former av det oformade och kallt i varmt: alltid samtidigt. Nästan inget alls är konsekvent eller enkelt eller rättframt: allt är allt men eget, och allt det egna oegna rör sig på det omöjligas spelplan ständigt och det finns inget naturligt i hur det ena följer på det andra. Jag såg en skata våldta en annan skata idag. Det var dårskrattrerande hemskt, för man vet att hon-skatan kommer vårda och älska våldtäktens barn, och hon kommer offra sitt liv för dem.

        Ur detta märkliga skall en överlevnad ta skepnad. Hur gör man det? (Varför?). Man gör det genom att introducera ytterligare ett undantag. Man gör det genom att bli ett undantag för och i vår inkonsekventa värld. Man gör det genom att till skillnad från allt annat, och mot de oskrivbara lagarna, försöka vara vad man tror det är att vara konsekvent. Kanske kan man då, åtminstone, behålla illusionen av sitt själv (lite längre, lite längre, lite längre). "Lite längre", inte evigt; för sen på slutet (som är i början), kommer marken ändå ärligt öppna sig under himmelen och allt kommer dimpa ned, inunder, hemmastatt i förlust.

Ideal och ideal, sånt man vet, tror och talar om. Sånt man med sakral blick kastar på sig själv och på andra. Sånt man fantiserar om som rimligt och som eftersträvansvärt trots att en liten röst någonstans evigt säger "du luras, det går inte".  Sånt man håller högt och hissar och spikar upp. Sånt man klättrar efter; sånt man tror kan nås, sånt man tror att man redan nått. 

        Fast märker vi någonsin, innan det är för sent, att vi flyger långt bortanför oss själva i allt detta? Den fragila kroppen, dess känslespröt, dess sårbarhet, dess utsatthet och dess utbrott och dess minimikrav: den fragila kroppen drar plötsligt ned oss och allt. Den har satt sig fast på oss och den är igel som inte släpper. När det jordbundna talar blir allt tyst. Det jordbundnas makt sitter i tystnaden, bortom orden, bortom "civiliserade" kompromisser. Det jordbundna vill inte "tala om det" - det finns inget att förstå, det finns ingen djupare nivå: det finns bara en enkel, klar, tydlig realitet och reaktion; det finns bara självklarheter. I bakgrunden dras det högtflygande talet och de högtflygande tankarna i smuts. Kroppen skyddar mot dem och jordar.

Men hey, egentligen är de alla hemligt förälskade och varandras barn: de är alltid, egentligen, i varandra. Bakom lyckta dörrar har ruvar ett ljuvligt incestförhållande. Det ser ut som krig; men i själva verket står den ene upp för den andre och tar vid när den andre tar slut.

Inflation. När saker tappar sitt värde. När man stiger upp en dag och ser att man kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt och utan att känna smak. När betydelsen som en gång fanns faller undan undan för undan och inte går att nå eller gräva fram eller restaurera. När man märker att man måste börja ta för givet.

       I en annan, ärligare och mer konsekvent värld skulle man kunna fira i vildhet varje gång solen gick upp, varje gång den gick ner, varje gång man vaknar och ser, att man kan andas. Men det mirakulösa i allt detta, i det att saker finns och återkommer, blir kvar och blir kvar i vad som framstår som en någorlunda trygg stabilitet; det mirakulösa i allt detta skyffas under mattan. Inte bara sakerna hamnar där, utan även människor; individer med ansikten och ögon och röster och egna hemliga enorma-världar. Snart ligger allt under mattan och allt har blivit teleologiskt och utmattat, utsuddat, grynigt grått.

Trots att allt ännu är okänt tror man att allt är känt, och man sluter sig till att det inte finns något kvar att där inne eller där ute: man sluter sig till att saken är helt genomsedd och således förbrukad. Och just då, när man blir oförmögen att inte ta för givet, då försvinner allt. Världen och människorna med världarna drar sig undan. För de tycker inte om att känna sig förbrukade. Hela världen försvinner. Och det är plågsamt, både för den oerkända, avvisade världen, och för de som inte längre är den nära.