In. som. nia.

Father?

Yes son?

I want to kill you.

Mother

I want to......

Nej men allvarligt.

Jag uppskattar men hatar samtidigt att självet inte är ensamt, att självet är många, att självet är en konstellation av diverse. Utan denna realitet hade inget kunnat upplevas, inget hade kunnat ske, ingen hade funnits där att betrakta. Så är det och så måste det vara och så kommer det att förbli. Men det kan bli otrevligt. Det inte bara kan bli otrevlig, det kommer bli otrevligt - eftersom det inte finns någon autonomi, eftersom självet är sårbart, beroende, bundet till andra och annanheter, till fragment, till trådar, länkar, kopplingar; associationer och identifikationer. Först med och inför den andre eller det andra börjar man uppfatta sig som egen.

        Så händer det att något av de många fragment som bygger jaget visar sig vara eller blir oförenligt med självet - samtidigt som det utgör en väsentlig del av självet, samtidigt som det utgör en stöttepelare, samtidigt som det är ovärderligt. Kusligt. Det blir  omvälvning, kaos, krackelerad mark, brist på riktning, förvirring. Det  är väl... ungefär som  när man lyfter upp en sten ur en lerig vattenpöl: det grumlas och ingenting syns klart. Ingenting vet vare sig ut eller in förrän det lägger sig igen; förrän bitarna och kornen hittar nya platser och nya mönster. Därefter kan självet än en gång börja tro att det är helt och att det är sitt egna. Men sanningen är egentligen att: chaos reigns.

Jag måste sitta under en filt, nästan alltid. Allt annat känns fel. Allt känns fel. För någon natt sedan fick jag en sådan där grej igen. Alltså, jag höll på att somna men var vaken. Det vibrerade och lät brrrr brrrr på gränsen mellan mitt huvud och utanför. Sedan spreds vibrationen helt märkligt, bort utanför mitt huvud; och så var det plötsligt istället fönstret som vibrerade. Lät det som. Kraftigare och kraftigare. Nästan så att det krossades. Då bröt sig kraften, eller vad det kan kallas, loss och kom springandes mot sängen i en kropp. Jag var förstelnad men hann ta mig loss innan något hände. Om något nu någonsin skulle ha hänt.

Häromdagen försökte jag ta mig upp för ett berg. Men det var inte så lätt för berget försvann medan jag var på väg. Det fanns, det fanns, det fanns, det var försvunnet. Ändå fortsatte jag gå, förvirrat, random uppför. Väl på högre höjd fanns tätt med träd och sånt, stora och små, enbuskar och sly. Sikten var skymd. Man kunde inte gå tankspridd för där fanns stup. Finns det något högt där, bakom all natur? När jag väl kom fram till så högt jag kunde låg kraftledningar i vägen. Nedsmutsad utsikt. Det började mörkna och jag var redan nästan vilse, så jag vände nedåt igen.

        Till den tilltänkta toppen kom jag aldrig. Men väl nere igen tittade jag tillbaks och såg att jag nog faktiskt - utan att inse det då - hade varit högre upp än toppen. Alltid syns saker i bäst i efterhand.

Rumsuppfattningen har varit konstigare än tidsuppfattningen det senaste. Det känns som att det rör sig under mig, trots att jag vet att det är jag som rör mig, mot det som är under. Först rörde sig den mjuka madrassen i andetag, sen rörde sig det hårda berget på samma flämtande sätt. Världens puls får mig att känna mig liten. Den är stor och den lever och det är kusligt att känna hur den andas.

Världen dör också samtidigt. Jag såg ganska nyligen Lars von Triers Antichrist och älskade den. Det finns ett märkligt lockande sug i det primordiala, i det hänsynslösa som egentligen inte är hänsynslöst - utan bara ärligt, naivt obrytt, utan vetskap om gott och ont. Chaos reigns, som den på sig själv kannibaliserande räven säger, i en scen. Människan har med sin förnuftighet och med sin tanke på Anden försökt ställa sig ovanför/utanför naturens givna dödsbringande: dess inneboende mordiskhet, blodlusta. Hon har nästan lyckats men är ändå alltid bunden till denna hårt barska natur, till granens stickiga barr, till tistlarna, till slöseriet av frön. Människan har hållit fast vid livet, det vårdande, det snälla, det trygga och det bortomvärldsliga i hopp om att avskärma sig från döden. Döden är allt för oss. Ur döden föds alla våra försök. Ur döden föds en odödlig vilja att inte låta någon eller något dö.

           Naturen, den vilda skogen, har inte alltid varit bedårande och skön, harmonisk och lugnande. När vi levde mitt i den, i en fragil stuga med ett extra tak av trädkronor, så fruktade vi den. Naturen var hemskt. Där fanns vilddjur utanför, och de påminde oss om vilddjuren på insidan. De påminde om vår egen absolut oundvikliga naturlighet: vår dödlighet. Vi kommer alla dö. Vi kommer alla att döda. Vid skogens rand lockar mytiska såväl som fysiska varelser på denna sida av oss. Håll i schack, bygg en mur, låt alla veta att skogen (den inre såväl som den yttre) är farlig och inget att romantisera.

         Först senare, med staden och civilisationen långt bort från vargar och skogsrån, blev naturen det där vackra och ofarliga idyllen. Den blev lugnande eftersom vi antog oss ha tagit avstånd, eftersom vi antog oss vara säkra, säkert avskrämande. Vi antog att vi kunde ta avstånd från vår egen grogrund. Vi antog att vi kunde leva och frodas enbart i kultiverad mark, utan hjälp från tistlar och varg. Men, vi kommer alltid vara ofrånkomligt naturliga, djuriska, makabert och ärligt hänsynslösa när eller om det kommer till kritan.

       Det är om den skräcken Antichrist handlar. Skräcken inför det faktum att människan är fundamentalt kluven mellan natur och kultur. Skräcken inför det faktum att vi ljuger för oss själva när vi säger och tror att det är möjligt, att lämna det materiellas ändlighet bakom oss genom att vistas endast i det blå. Anden har fortfarande en kropp, och det kommer den ha, länge, länge till - antagligen intill vår arts död. Och den döden kommer nog komma just genom vår flykt undan döden, just genom vår fruktan inför naturens ocensurerade och odomesticerade sida: där den inte är skön och ofarlig, utan livsfarlig och blodig, vidrig. Vi vaktar varje liv till varje pris. Naturen kommer någon gång återkräva de liv vi undanhållit döendet.

Jag drömde mig just fram till slutsatsen att verkligheten består av ord och biologi. Jaget i drömmen var naivt och glatt överraskat av realisationen. Och det följde nog med in i vakenheten. Ord och biologi. Det stämmer. Det säger mycket. Det ringar in. Det ringar in åtminstone den mänskliga tillvaron: som ju faktiskt är den enda vi känner till; även om vi inte känner till den absolut. Även om vi bara känner till den något sånär (Kanske känner någon till den helt och på riktigt, verkligheten. Jag kan inte tala för alla människor, men jag talar för alla människor när jag säger att jag inte kan tala för alla människor. Jag talar för alla människor när jag säger att ingen kan tala för alla människor. För vi delar alla samma "äga ej tillträde till den andre").

Soppan kokar över. Vänta lite.

Var var jag? Jag var i köket. Men även någon annanstans. Ord och biologi. Där var jag. Där ringades människan in: hennes kropp som kräver och strävar och styr lömskt, hennes dödliga kropp, hennes otillräckliga kropp, hennes själsligt och fysiskt svaga kropp. Och orden, människans ord. Där det ryms så mycket vagt och vidt, så mycket med många bottnar. Storfamnade figurer. Och sen de elaka... de snikna och de snåla som slår undan så mycket, som utestänger och väljer ett smått och enkelt antal att handskas med. Med ord kan tanken vända sig mot kroppen. Den kan föra kamp och diskussion, den kan hata. Den kan vara aggressiv - den kan bestämma sig för att biologin är en värsta fiende, en snyltare, en tjuv, ett hinder, en boja. Med orden kan tanken försöka bygga slott långt ovanför kroppens topp.