Tänk vad o-skrivande jag har blivit. Tänk om jag håller på att tappa det där. Tänk om något nytt är på väg. Nej, det är höst nu, så inget kan gå fel. Jag har träffat köttigt påtagliga varelser i sömnen. Jag var inte rädd, och jag visste att deras hörnsten var jag själv, så jag kunde ändra dem. Jag gjorde dem till något oigenkännligt: vargmänniska. De var bortom fientlighet såväl som vänlighet. Nyfikna som barn. De nosade på mig och undersökte mig, vred och drog i mig för att se hur huvudet satt fast, via nacken, i kroppen. Det kittlades och på något sätt skrattade jag trots att jag var låst i en frusen kropp. Sen hörde jag ett ljud som måste ha kommit från den vanliga verkligheten, och upplevelsen dunstade.

      Ibland när detta märkliga är på gång, när hjässan vibrerar och när det strömmar el genom kroppen, blir jag så ivrigt fokuserad och vaken att jag hindrar miraklen. Det är som i kvantfysikens experiment, ni vet: det omöjliga sker bara när ingen tittar, när blicken håller sig kring tavlans ram; långt från det centrala motivet. Man måste akta sig noga för mitten: ögon på fokuspunkten skrämmer bort det som (o)möjligen kan anlända.