Ibland avslöjar jag mig själv som personlighetslös. Det är otrevligt förfrämlingande, en känsla eller erfarenhet som man nog aldrig kan vänja sig vid. Någon behaglig klarsynthet eller i-nuet-närvaro kommer inte av det: snarare fastnar man allt mer i sig själv, i en skräckartad förundran inför den egna tomheten.

        Detta drabbar mig då jag, ofta av trötthet, fastnar okontrollerat i att betrakta min egna person: min person som annars är naturlig och given, som agerar automatiskt, som har ett helt mönster och en lång historik att utgå ifrån. Jag betraktar den och inser att den... inte är där, inte egentligen. Förmodligen går detta maniska reflekterande inte att tvinga eller mana fram av ren vilje/tanke-kraft. Nej, detta kommer av att en främmande impuls knackar på dörrn, där och då. hur som helst, när den och inte jag vill. Den är evigt ovälkommen. För den sätter mig i karantän från allt, till och med, eller framför allt, från mig själv.

Men vad är det för ett Jag som känner allt detta?

Jag var i föräldrahemmet i helgen. Det var grått mest hela tiden, utom här:

Jag var på en föreläsning som jag förstod nästan ingenting utav. Den handlade om Lacan via Zizek, och hur Zizek, då det gäller frågan om begär, på något vis bor granne med Augustinus. Men inget begär utan någon som begär: frågan om subjektets botten stod i kvasicentrum.  Vi finns inte, det vet ni väl? I varje ordentligt självreflekterande finner sig människan snart förvirrad och vilsen i ett spegelhus, där inget centrum står att finna. Allt går runt, tvärsemot, hit och dit: allt är tomt, ett centralt något kan inte lokaliseras.Vad skulle det vara? Vad skulle vi finna där längst ner? En ödla? Ett minne? 

              Augustinus menade, som jag förstod det, att människans botten eller innersta kärna är onåbar och ogreppbar: eftersom den är Gud. Gud är här hos oss, ioss. I mötet med detta innersta - som visar sig vara Den Andre: Gud - skakas membranen om och organismen tvingas omdefiniera sig själv. Oganismen får syn på sig själv som en slags främling och medan hen står förundrad och pacificerad inför denna uppenbarelse drar en storm in över land. Och när stormen med våld gjort om landskapet avslöjas nya stigar och vyer, och sånt, ni vet: yadayada. Det verkar så vara tal om ett slags förfrämligande av självet: genom mötet med just självet, då detta själv visar sig vara främmande för det vardagliga jaget - det jag som är uppbyggt av begär, möten, relationer, förväntningar, idéer, det historiskt bundna. Ett ickenarcissistiskt Själv går vidare mot... något annat. Och detta tillskillnad från de låsta och lurade narcissistiska subjektet: som tror dig vara enat och klart definierat, som drivs förbi och genom olika jordiska lockelser, som identifierar sig med ditt och datt, som aldrig blir av med hungern eftersom det strävar efter det ändliga allena. Sträva istället efter Gud. Begär Gud. Begär den Andre i din mitt, och du får vara med om en omskakning och en realisation som i någon mån gör dig mätt.

            Zizek sades ha en liknande reflektion kring subjektet: begäret, det evigt och irrationellt strävsamma, det egoistiska, det fåfänga, det ickeeftertänksamma, kan befrias från sitt egna narcissistiska fängelse genom att erkänna: driften är sanning. Möt driften och se din botten i vitögat. Men du kan aldrig bli dig själv, du kan aldrig finna dig själv - för subjektet är tomt. Jobbigt, eller hur?

Zizek ser tomhet där Augustinus ser fullhet. Frågan är: finns det någon skillnad?