Det är kallt nu. Men det kan ändå bli en varm vinter. 

Man blir förvånansvärt lätt immun mot otrevliga människor. Strategier växer ur myllan. Det låter som skratt när de blommar. Människorna kan snäsa och sprida den svarta röken allt vad de vill, de kan vandra runt sådär kraftlöst och tyst berätta den där historien om hopplösheten, de kan hosta upp den på en och man kan känna hur de hoppas att man smittas. Alla måste lida. Men om man vill är det lätt att låta det stora absurditetsdjuret ta upp hela synfältet istället. Han står där lugn och ler. Han är min horisont. Va? Du skojar med mig? Skrattet klapprar, det är inte sant?! Och där någonstans blir man sin egen.

Jag slumrade till på soffan förut. Mellan världar. Likt en kvantpartikel är man i två helt olika rum på samma gång. Det är ett oändligt avstånd från det ena rummet till det andra, men i slummern hittas en gömd kontakt eller en genväg. I det ena rummet minns man saker ("just det, det var då pandan sträckte ut sin tass och..."), i det andra rummet minns man att de inte är minnen. Dubbelliv. Det är sällsynt att världarna möts, och när de smälter samman fullt ut har man nog blivit en dåre.

        Minnena kan inte tänjas ut. De är som rök. De tål inte luften i den vakna världen: den är som frätande syra för dem. Greppar man dem försvinner de. Antingen drar de sig tillbaks, eller så absorberas de av en stor underjorisk reservoar i ens jag. Charmen ligger just däri, man får något onåbart ömtåligt främmande från en annan: och man kan inte göra det till ens egna utan att det dör. Man tar nyfiket och uppmärksamt i det man får, tittar och ser hur den försvinner. Det kan egentligen inte betraktas från min horisont, för jag har en annan än du. Endast en kort stund kan man vara nära, skymta. Endast en kort stund. Ett ynkligt knäpp och man är tillbaks i dagsljusets region, det egnas region, där sanningarna är spikade och sorterade. 

Det är som en kärlek, egentligen. Besynnerliga fragment svävar mellan två. Ingen kan greppa dem, då försvinner allt och en mur växer upp mellan rummen. Tråden sträcks ut för långt och blir ansträngd. Det ena rummet har större gravitation. Det brister.

Sömnen och sömnen och sömnen. Och drömmarna. Någon syr ihop de märkligaste av märkliga berättelser. Stora berättelser går igen i dem och jag förstår inte. Kastration och liv som spys upp och dubbelgångare och ett myller av små djur. Och vattnet. Jag hade en halvt vaken upplevelse i natt. Någon låg under mig. Jag låg på någon. Jag hade med åtrå jagat och låg sedan plötsligt på någon. Armar, axlar, höfter. Jag kände. Sen försvann allt. Det var när jag insåg att; det är mig själv jag ligger på. Jag låg på mig själv fast hon-jag var lös, bortsprungen, utanför, frånskild och enskild. Hon gick inte att förena med mig, eller åtminstone inte med min medvetenhet om att hon var jag. Så hon upplöstes med en smäll. Pam! Varför kunde jag inte förenas med jag? Jag är mig själv olik. Det är vi alla. Inkompatibla.

Mina ord försvinner för mig. Jag skriver andra ord för vissa ord, hipp som happ helt utan ordning och utan takt, och vissa ord glömmer jag helt bort att skriva. Detta är en obehaglig dag. Askgrå torr. Den tränger sig in under mitt skinn med sitt ingenting. Gå och dränk er, existentialister! Ni är as, jag tänker inte ta ansvar för det här. Jag tänker inte fylla upp med ett jävla skit, forma och göra eget, bestämma riktning och inställning och mentalitet. Nu är det såhär. Nu får det vara såhär. Nu får jag stå ut. 

Det är ju ändå egentligen detta som är det enda. Såhär är det. Såhär är det innan vi blir rädda och utvecklar sött patetiska strategier för att fylla de tomma utrymmena, innan vi undflyr. Helst vill vi ha brand där vi bor, då kommer meningsfullhet som ett brev på posten. Hota mig. Gör det nu. Hota mitt liv med din kniv.