Nej. Nu går jag ut i kylan.

Den är vad den är.

Den skiter i allt.

Jag önskar att jag också kunde.

Det är något. Jag känner på mig något. Omen. Meningslöst omen, för jag vet inte vad det rör men jag vet att det inte spelar någon roll vad jag gör.

Det finns en osedd annan värld som stör.

Man har väl något schizofrent paranoidt anlag, antar jag. Eller så finns det på riktigt en annan värld, som man kan känna av men inte känna till. Tänk om något har hänt eller håller på att hända, men inte här? En katastrof, anstormande. Syndafloden forsar in, där. Vattnet når inte hit men jag hör dess obehagliga brus. Det går inte att leva oberörd som om ingenting händer när jag känner att någonstans nära långt borta härjar förödande bränder.

Jag väntar. Jag är på min vakt.

Att komma försent på grund av snö: det är det skönaste. "Det var inte jag, det var naturen. Den finns på riktigt. Den är verkligen där ute."