Jag drömde en besynnerlig dröm om två hundar. Den ena är underbar, jag känner honom sedan år från verkligheten. Den andra råkade jag ta på mig att passa, i ett infall snabbt utan eftertanke. Innan jag visste ordet av hade jag hämtat upp honom och han visade sig ond, stor stark och ond.

       Medan jag stod och oroade mig för vad den onda hunden skulle ställa till med fann jag den goda hunden tuggandes på en annan hunds hals, hänsynslöst med blod i fläckar överallt. Vad händer? Vem är du? Vem blev du nu? Gränserna dimmas och helt jävla grumligt blir det när hundarna blandas ihop med andra hundar under ett hundsammanträde där alla hundar var svarta som mina två. Den gamle gode vännen var spårlöst försvunnen. Det ryktades mellan munnarna att någon på landet hade tagit hand om honom, men när vi kom dit möttes vi av fel hundar. Dead end. Han var borta. Kvar fanns  bara den store opålitlige; främlingen.

Jag för fantasikonversationer med djur och liksom häver ur mig nyckelmeningar högt för mig själv; helt oväntat kommer min egna röst och framför (något som jag tydligen visste eller hade bestämt). Ta livet av och begrav är stroferna, men med mer barskt valda ord. Men de odöda lämnar aldrig, vet ni. Rena huset med hur mycket utdrivande rökelse och besvärjelse ni vill, utför tidernas spexigaste exorcism - det finns ändå likt förbannat nåt litet odött äckligt knytt kvar när röken skingras. Vattnet vi dricker gnistrar rent och strilar ner från höga berg men det har tamejfan har silats genom lik.

Det händer att jag blir förföljd av andra men oftast är det jag själv som stalkar, och jävlar vad duktig jag är. Jag tassar kring mina ben, spinner förbannat irriterande och blir inte borta i mer än tio minuter när jag sparkar till mig. Det finns för många i mig. Min bror sa nyligen att om man hade tittat in i min hjärna så hade man bara sett en massa djur. Det var ju ett absurt skämt egentligen, men det är faktiskt sant. Där finns hästar och hundar och vargar, råttor kaniner lodjur varulvar katter. För några veckor sedan mötte jag ett drömt falskdjur. Det var en häst som var som en "falsk kantarell" - identisk en riktig häst till utseendet, men ack så bedräglig. Tydligen var det släkt med fåglarna och omtalat i myterna sedan urminnes. Jag föll för dess falska charm men sen plötsligt insåg jag att det här var ingen bär-mig-på-din-trygga-rygg-häst: det var något urtida ondskefullt. En gång väckes jag av en stor vit gräshoppsmänniska som var sådär väldigt jag-är-vaken-och-i-min-kropp-som-vill-sova-fysisk. Vem fan var han då? Alla de där djuren är jag och de andra i mig. De snälla och de vidriga, de som försöker döda mig och de jag råkar döda av misstag. Det är nästan så att jag önskar mig mer ensamhet. Ropar man i den enda gudens kyrka är det samma röst och samma meddelande som kommer tillbaks. Ropar man i mig är det helt andra röster som svarar, på djurs och på människors språk, allt i ett, och snart hör man mest ett tråkigt brus.

Känslor är oförklarligt fysiska. Ångesten färdas i vågor, nästan som en värk. Den pulserar illvilligt. Och den vet att den skall hålla till i området kring hjärtat. Är det historien som lärt den det? Är det historien om hjärtat som känslornas hamn som lärt den det? Skulle man kunna lära den att lägga till i foten istället? Skulle den likväl kunna smärta i hårbottnen?

Hjärnan är känslornas egentliga hamn, antar jag. Men man känner aldrig att de rör sig där. De verkar istället, helt märkligt, ty sig till ett symboliskt språk där kroppens olika delar representerar olika tillstånd. De måste ha platser, ställen, tillhåll, scener för uppträdande. Hjärtat är den största och mest prestigefulla scenen. Där sitter bottnen och därifrån utgår livet, pulsen. Alla känslor drömmer om att härska där.

Det är konstigt det här med ärrvävnad. Människan hoppas och önskar och tror (in i det sista) att ett förlåt eller en förklaring eller en ren viljekraft kan reducera bort lämningarna från en olycka. Kan vi inte bara sopa över det, bygga nytt eller hoppa tillbaks till ett äldre lager där olyckan aldrig skett? Det vore fint. Det vore en dröm. Drömmar kan vara väldigt verkliga. Gör det till en verklig dröm. Gör marken len igen. Fast det är med detta som i den där grekiska berättelsen om  sköldpaddan och haren som springer ikapp. Jag minns inte mycket mer än det: och att poängen är att det aldrig blir jämt. Marken är kuperade för alltid nu.

Det blir inte lent och rent om man inte jämnar allt.  Finfördela dig själv och allt som finns och börja om. Men vem skall börja om? Det finns ingen kvar. Det finns inga minnen av olyckor, men det finns heller inget annat. Lever du så lever olyckorna. De är det enda som alltid kommer leva med dig.