Bygger jag någonsin? Har jag inte alltid varit the boss of jag-rivningsfirman? Jag tror att mina inre ögon ger ifrån sig superduperlaserstrålar som kan bryta ner nästan vad som helst om blicken hänger sig kvar tillräckligt länge. Egentligen är det väl bara bron som brinner, varje gång: inte det som faktiskt existerar, på andra sidan utanför bortanför mig. Men det blir onåbart, och på samma gång dimmigt och monstruöst tydligt, när blicken svävat över det i upprepningstvångets jävla evighet. Vi skapar verkligheten till vår avbild. (Vi är katastrofer) och den hemsökte säger allt när hen säger: "Jag ser något i ögonvrån, men så fort jag vänder blicken ditåt försvinner det." Allt och alla är spökbilder som upplöses när vi försöker se efter om det/ni verkligen är där. Det enda som stannar är det som måste bort.

Monumentet skall byggas för jag har redan byggt det

och kommer alltid bygga det.

Monumentet är nästan alltid mitt och nästan bara mitt.

Monumentets hörnsten är i mig.

Jag bygger som i en feberdröm. 

Jag tror det är verkligt.

Jag är byggmästare.

Jag vandrar runt och fäster mig.

Det finns inga omöjligheter.

Min plats är en glänta.

men det finns nästan någon där, en kontur.

Gärdesgården är en naturlig gräns.

Jag går in och lägger fram saker.

Jag har suttit länge, mejslat och sandpapprat.

Det blir pråligt.

Fint, tycker jag.

Jag sätter mig utanför dig och tittar in.

Du min byggnad är en halvmåne fortfarande men det börjar bli trångt.

En valk av jord brusar upp runt dig.

Den går mig förbi.

Jag sitter utanför dig och försöker se.

 
Jag har glömt bygga en dörr.

Jag måste kasta in mina saker, över murarna.

De landar osympatiskt och går kanske sönder.

Det har blivit fullt med trä därinne och jag tror det ruttnar.

Monumentet är färdigt.

Varje färdigt Monument måste förstöras.