Det var dimma och dis från marken till långt upp i himmelen hos mig igår. Man fick lov att gå runt och se skåda ana drömma: om jord och om frihet och om att vara obrydd inför människopratet. Man såg mossan och man fick lov, sa någon. Och man ville inget annat.

Någonting drog iväg med människorna, ett hårt tag om deras hjässor – kom nu, gå.

Ett ögonblick åt alkemisten. Ovan såsom nedan: vatten stiger från gömmet i jorden, urgammalt rör sig uppåt utmed ryggraden. Gå. 

På första maj såg jag hur människorna fnissade som i "oj men gud jag är ett djur! alla vet det nu!" efter att de vågat stämma in och skrika slagord som känts tillräckligt eggande. Vi är arga men har glömt bort hur man knyter en näve.Vi är glada men har glömt bort hur man dansar. Vi är människor men har glömt bort att vi måste vara djur. Viska för i helvete, säg kontext fem gånger, avsluta med fyrkant. Vi avslöjar vad som är vårt mest intima i våra försök att dölja det.

          Djuret träder fram som väl begravd kärna: vi har särskilda tillfällen för dansen, vi sjunger bara när ingen ser. För det är ju då vi syns (med samma känsla som i drömmar där man märker att man går naken på torget). Och rösten är där i rummet, den höjda rösten är är en köttig och jävligt ofrånkomlig muskel som spänns upp och ut i röda och i svarta ögonblick. I rösten måste jag följa med. Den är min kropp, den är inte separerad, den är nära inte avlägsnad. Röst-muskeln skjuts ut framför oss som om den skulle kunna döda någon och vi fnissar skräckblanat lustfyllt när vi får se den. Det var länge sedan jag mötte dig, du är bekant och du skrämmer mig lite. Är du uråldrig? 

Jag vågade inte skrika.