Någons ansikte, tyst utan text, utan ord och mummel, lösryckt från allt utom dess själva uppenbarelse: här, ögon, blick, framför mig. Den någon är innan man skriver henne, innan man frågar: Vad heter du? Vad gör du? Var bor du?, och får en känsla för hennes sinne för humor och hennes politiska dragningar. Den som, just då, än så länge, bara syns och känns, står och kanske ler. Bara något rent påtagligt är där, inför mig, boom; det finns inget runt, det finns inget bakom.

Ni blir tystare på sätt och vis, men ni har aldrig hörts skrika högre. Ni skriker själva närvarons skrik, utan brus och utan tjatter. Ni blir dunkla och därmed verkliga, ni visar er som ni verkligen är, som alla verkligen är: ogenomträngliga, onåbara, höljda, avlägsna. Bara ögonen, ansiktets drag. Jag vet inte vad din far heter. Jag vet inte var du föddes eller var du dog, var du kommer dö. Där finns något skräckinjagande och något sublimt, stå still och se, där är någon eller något, där är en främmande stad i en främmande tid, där är en annan människa, där är en scen från en hamn, en båt, någon som står och ser på. Världen blir sönderfallen vacker och hemskt, allt blir vad det är i en första åsyn: ditt ansikte, stadens port.

I samma stund som begynnelsen begynnte och Gud började dra sig tillbaka blev vi bestulna på våra ögon. Vi var sedan spöken upprätthållna av den starkaste blick. Någon applåderar föreställningen och försöker ignorera ett obehag, för ingen av skådespelarna är egentligen här. De har blivit besulna sin närvaro och sin blick.

Horisonten breder ut sig och skiljer vatten från vatten.

       I de ögonblick man känner att man börjar närma sig formen av det ideala jaget händer det att man slits loss nästan helt från detsamma, och blir ett jag som av naturen endast är förmöget till att betrakta. "Den" som publikjaget ofriskt bländas av ter sig som ett hologram, knappt där, maskineri utan själ. Det rullar på tomt och publikjaget applåderar vilt, förförd med en klump i halsen för det vet att det som utspelas är ett skuggspel. Skådespelarna där på scen bär inte masker, de är masker. Trots och eftersom de står i rampljuset är de inte längre närvarande. De är objekt, livligt betraktade men livlösa.

Den enda som är fullt närvarande är en enmanspublik med stulna ögon. Det ideala jaget är ett hyllat spöke.