Det går ju faktiskt inte när man inte kan. Visst, bedragare: intala dig och ljug, fördärva instinkten och uppbåda en grund pöl av KRAFT som ger intrycket det räcker, jag kan, jag orkar, det går. Men så sant så snabbt så klart sinar skiten och man fortsätter i ren besvikelse tills allt blivit fullständigt trött skräckblandat, helt utan förtjusning. Så lägger man sig i kvav sensommar och undrar om något har försvunnit för alltid och om det kommer förbli såhär nu? Tålamodväntan på vattnets tillströmning äter själens jordnötter: sprängfyllda med kalorier salt och fett.  Utan att tugga. Ingen tuggar. Jag har slutat tugga. Inte ens det jag försöker ge hinner förbi tändernas malande. Det liksom bara spys upp och sen är jag slut. Ibland när jag äter glömmer jag hur man sväljer och det är nära att strupen spricker. Hela rena objekt svävar runt, ur mig, i mig och kring mig, och inget nytt blir till i detta matta obearbetade helvete.

Ta det i en sakta mak då, idiot. Hugg ner några träd där du står istället för att vänta på en glänta. Det är kanske en urskog du går i och då kan det ta fram till döden innan du ser solen och månen igen. Den grådaskiga skymningen tar över så fort den får chansen.

Missa inte gryningen.