Oas av naivitet vidsynthet nyfikenhet och fullständigt obesudlade skratt. Barndom. Du krafsar bland löven med en magisk pinne och ser vad för underligt fuktig värld som finns under ytan. Du fångar tusenfotingar och bygger upp små palats åt dem att sitta och bilda familjer i. Du kan för allt i världen inte sluta förundras över den skimrande lena blå puttekulan och den sagolika plats den måtte komma från. Du kan för allt i världen inte stänga ögonen och bli sådär skevt skygglap-synt som de vuxna.

Sen där, plötsligt - myntets dunkla baksida. Den villskorslöst älskade modern slänger hetska anklagande ord utifrån ett tidigare okänt regelverk: Men ANNA! När jag säger stanna så menar jag stanna! Förstår du inte! Tårarna börjar rinna och så planteras de första hängnaderna i barnets inre. (För att fästa pålen i den mjuka marken måste man först hämta släggan och göra ett hål. Hängnaders grund är förlust.) Nej, hör på mig, hör du inte vad jag säger? Det är skott rakt i små hjärtan. Moderns vapen är besvikelse och det är ett vapen som letar sig in till de djupast liggande nerverna.

Och så var det den där slöjan, höljet, döljet. Världen ser knappt in i mig och jag ser världen knappt. Ögonen är skarpare än en höks men rovfågelns oräddhet saknas. Det stora bytets styrka och storhet drar men bländar intill flykt. I intima ögonblick åker de sotade glasögonen på och inför världen i sin stora allmänhet finns alltid slöjan. Det är inte världen som döljer sig för oss, det är vi i rovfågelns skugga som döljer oss från världen. Connection lost. När jag pratade med modern idag i slänten i skogen förvandlades hennes röst och hennes ord plötsligen till forsande vatten. Det är sedan länge inträffat. Pendeln faller alltid, över i överdrifter. Det finns ingen måttlighet heller i de gamle grekernas måttfullhetslära. Vi är på väg ner i jorden nu och kanske är det där pendelns rörelse vänder. Chimärerna och drömmarna de lömska, vi har fjärmat oss slutligen från nattens underliga gestalter och skrikit "bluff å båg" till vi blivit hesa. Än till den grad att de, i pendelns nuvarande absurda lutning, är de enda egentligt påträngande verkliga. Förnuftet är vår älskade nya domnande dimma. Shake me. Att vara sovande var att vara förd bakom ljuset. Att vara sovande är att se. Där i drömmen finns ett avbrott från eller i underjorden: en episod, ett kikhål, en hand av drömt kött som sträcks ut från någon annanstans och kort drar undan slöjan. En väg ut från det dödfött rena. En väg mot det förnuftligen obegripliga men intuitivt drabbande.