Så kommer åter den där paralyserande känslan av vad det nu är: ensam vandrare bland tysta djur. Den slår sig ner i din famn och du kramar den kallt, som om den eller du äntligen hittat hem. Du har sett flocken rusa undan; hela familjen på språng och du orkar inte bry sig om att jaga efter. Ansiktet faller grått och fult och hopplöst. Du stannar upp i det där och fördjupar sorgerynkorna tills de grävt sig ner till blottat rått ben. Du känner igen ditt ansikte igen; den släta hyn var aldrig din. Det släta var aldrig ditt.

      Flocken passerar, vädrar ivrigt efter din doft och ditt sällskap. Du gömmer dig i dig själv och dränker deras lockrop i rynkorna. De är dina och de egna och de är de andra och du vill vara din i en innerst inne patetisk ensam egenhet. Du har fiskat efter det. Du kommer alltid fiska efter det.  Jag fiskar efter det igen. En sorgsen frihet som mejslas fram ur inbillningar.

Flocken rusar inte. Det är du som saktar in och låter dem gå. Det är du som med lättnad klänger dig fast vid deras minsta sidospår och det är du som med jubel i halsgropen tycker dig höra hur de ropar ett "hej då". För ensam där ute är du fri och lidande, och du vet inte vilket av de tu som lockar mest.