Direktlänk till inlägg 18 februari 2015
Våra otroligt verkliga arbetsuppgifter är ju betryggande och man inser att det förmodligen är en omedveten lättnadens flykt att famna rynkiga minnessvaga människor som behöver en själv mer än vad man själv behöver sig själv. Jag är faktiskt helt oberoende av mig själv. Under tio minuters bussresa avverkas det evigt eskalerande skoskav som kommer hamna i skön men förrädisk skymundan så fort nyckeln in till avdelning X vrids om. Min kollega berättar om en vattenvarelse som spenderar ett antal tidssträckor med att simma runt nomadiskt sökande i havet, för att sedan finna den rätta stenen, slå sig till ro. Därefter, helt jävla omedelbart, äter den upp sin egna hjärna och ägnar resterande tidssträckor till att bara sitta där och inte ens känna hur magen fylls av monotont sållade plankton.
Mina drömmar handlar sedan en tid mer om krig och religiösa konflikter än om mystiska berg, andliga revolutioner, kvantfysiska tillstånd och hamnskifte. Istället handlar jag mat fast jag inte behöver, packar upp, dammsuger, torkar av badrumsspegeln. Det regnar och jag går ut med soporna. Två spanjorer passerar, lastade med någon slags överstor glasbehållare. De ler mot mig och jag försöker parera både spanjorerna, glasbehållaren, kullerstensrabatten och vattenpölen framför mina fötter. Sartre, det pretentiösa aset, evighetsskriver Äcklet genom mitt livs gestaltning så jag inte skall behöva läsa klart själva boken. Det är ju faktiskt en bok man bör ha läst men nu slipper jag.
Via någon slags belåten paralyserande nöjdhet som snart övergår i att jag hör mig själv säga högt inför ingen alls att "jag måste ramla ner" har själv-ätandet sluppit in i mig. Metaforcentret är det mest näringsrika och slukas först. Det är bara att luta sig tillbaka och låta planktonen forsa in i en kropp som inte längre förnimmer. Emellanåt kan jag trösta mig med det vackra i 1,5 som radavstånd.
Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...
Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...
Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...
Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 | 19 |
20 |
21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 | ||||
|