Det finns olika geografier för olika ögon. Avstånd som inte kan bedömas, rullatorer som evigt körs in i väggen när rummet svänger. Det visar sig liksom som lite nödvändigt skevt, linjerna och allt det där, så fort domestisören tittar bort. Kartan kan inte skapas, och om man ändå vill försöka måste man använda ett silkespappet med 73 olika lager. 

Jag går på samma platser om och om igen. Där finns berg och skogar med vargar, där finns "ställen långt bortanför" som är lite skrämmande, trots att det går bussar. Där finns spårvägar och busstationer under broar, Guldhedens tågstation mellan trädgrenar vid Lärjeån. Landsvägar slingrar genom landskapet och det är ofta natt. Jag byter hus och får överväldigande Aha-upplevelser varje gång jag inser att jag bor här också, jag har ett skymundan här, jag minns det knappt, jag känner bara en obehaglig men lycklig familjartet. Det var nog länge sedan jag var här. Eller så var det inte länge sedan egentligen, utan bara en plats som det ena ögonparet inte kan berätta om för det andra ögonparet. Språkförbristelser. Äppel päppel pirum parum, översättningsapparaturer som inte räcker till. Går man fel är det inte säkert att man gått fel. Det kan likväl vara geografin som ändrat sig, sjön är borta och där ligger nu istället en cirkus, och allt är i sin ordning. Geografin är inkännande. Möter man ett stormigt hav med dimma dis och exotiska asiater som dansar och uppträder i kung fu så är det det man behöver möta, även om platsen är densamma, även om allt detta underliga ligger på precis samma punkt som det vardagliga just låg. Självbyggande labyrinter för hälsans skull. Det är ett fullständigt vansinnigt nätverk 0ch även om det skrämmer slag på en, när man står ensam på en åker som i samma punkt är en sjö som är en busstation, så är allt i sin ordning.