Det borde komma en sjöhäst, kattfisk eller dylikt landochhavs-djur och föra in mer vatten i oss. För nu torkar världen av mina slumpmässiga fördämningar och bävrarna sjunker till botten av avund. Mittimellan Göteborg och Halmstad, under jorden, kommer vi mötas som söndertorkade och förvällda kroppar helt utan paritet. Det enda som återstår är blöt päls och knastrigt könshår, ett sista meningslöst tecken på vitalitet. Så börjar åter gnagandet genom jord och sten och bark, tröstlöst tills floden eller öknen lockar in oss och drar tillbaks all luft. Båten var en bra uppfinning men den är ingen som har gett mig någon båt så jag har ingen. Skit samma. Mina tår blir svampigt torra och jag är väl nån slags encellig organism nu. I så fall kan jag åtminstone föröka mig genom celldelning, och det är ju ett plus. En framtida dag sjunker jag in i sjöhästens mage och då skall vi trava fram på vattenytan tills allt blir lika otydligt enkelt som i en Bob Hund-låt. Men nu gick jag händelserna i förväg och fram tills allt detta skett är och förblir jag bara helt knastertorr och lättantändlig. Fördämningen kommer inte rämna för jag är en storslagen byggherre och dessutom duktig på skattefiffel.