Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastrande gräs timtals i hopp om att kunna tänka "jag har idag rört mig någonstans". Kom igen, det är egentligen bara varmt och dött. Enbart tiden har fukt och den forsar så våldsamt att själen nöts bort. Det är ingen ordning och i bröstet svärmar det som stressade bin. Tredje biet dirigerar det fjärde som hugger ner ett femte och fastnar i en korsning. Andra drivs till havs och till skogs och till vansinne. Du visste men du visste inget och nu vet du det igen. Det finns saker som är eviga och försöker du utrota det eviga bereder du dig på en lönlös kamp. Befrielse är att lägga sig platt och låta bina svärma. Tusentals små insektsfötter som klättrar runt. Det går mot det sämre nu. Manin surrade på bra där ett tag och nu när det lugnat sig inser jag: jag sitter i stormens öga. Det är bäst att inte röra sig. Jag stannar här nu. Jag är trängd och befängd. 

 

Andreas

1 juni 2016 09:23

Tack för dina texter. Dina ord slår an en ton inombords som jag inte förstår, som kittlar mitt psyke och sätter igång en okontrollerad tankeprocess. Det är märkligt. Tack och jag hoppas att du fortsätter skriva.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...

Jag avslöjar alltid för mycket och spöken tycker det är tilldragande. Det är vad man märker om man låter bli att lyssna. En spontan flykt klämmer sig in och min hand och dess led uppenbarar sig som underbara och blir oväntade ämnen för beundran, en s...