Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa orkar helt enkelt inte. De är, som man säger, loosers.

Djuren börjar försvinna. De drunknar väl den ena efter den andra. Vissa kattvargar är kvar, men de har börjat välja nya ägare. Sådana som slår dem vartannat som de slår sig själva. Pinan ger en nya ögon och nya fötter, med beslutsamma steg.  Det ingår i köpet, starka steg, sidomanövrer, stolthet, vansinne och skam.

Det är tryggheten. Det är den jag har drabbats av. Pinans fötter går runt runt runt, söker de små vattenhålen, släcker törsten tillfälligtvis. Lägger sig för att sova i lyor, får värme, vaknar och undrar vart de blivit av. Var är våra jag?

Inga falluckor. Inga lönngångångar. Inga svarta översvämningar. Bara en dov dov dov ton som vaggar, skumt, tomt, stilla. 

Jag byggde också en båt. I ögonvrån har jag sett den avvecklas och nu är det bara en hög med bråte.