Inlägg publicerade under kategorin Dada

Av Espe - 11 april 2019 02:09

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa orkar helt enkelt inte. De är, som man säger, loosers.



Djuren börjar försvinna. De drunknar väl den ena efter den andra. Vissa kattvargar är kvar, men de har börjat välja nya ägare. Sådana som slår dem vartannat som de slår sig själva. Pinan ger en nya ögon och nya fötter, med beslutsamma steg.  Det ingår i köpet, starka steg, sidomanövrer, stolthet, vansinne och skam.


Det är tryggheten. Det är den jag har drabbats av. Pinans fötter går runt runt runt, söker de små vattenhålen, släcker törsten tillfälligtvis. Lägger sig för att sova i lyor, får värme, vaknar och undrar vart de blivit av. Var är våra jag?


Inga falluckor. Inga lönngångångar. Inga svarta översvämningar. Bara en dov dov dov ton som vaggar, skumt, tomt, stilla. 


Jag byggde också en båt. I ögonvrån har jag sett den avvecklas och nu är det bara en hög med bråte. 


Av Espe - 1 november 2016 21:32

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken håller oss utanför den svåraste och lättaste salen. Skräcken är ett dubbelt svärd; som bote-gift kan den driva gaseller på flykt över lavafält. Och lava är befolkningen innunders fartyg upp till oss. Överträds inte gränsen och du istället kikar in, som en liten idiot utan vilja, ser du bara en tafatt teater med plasteterneller och drömmar som inte riktigt drömts, och du fnyser. Se är inte att delta, lukta är inte att svälja, tugga är inte att kväljas. Av överflöd och floder och strömmar.  


 

Av Espe - 31 maj 2016 18:50

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastrande gräs timtals i hopp om att kunna tänka "jag har idag rört mig någonstans". Kom igen, det är egentligen bara varmt och dött. Enbart tiden har fukt och den forsar så våldsamt att själen nöts bort. Det är ingen ordning och i bröstet svärmar det som stressade bin. Tredje biet dirigerar det fjärde som hugger ner ett femte och fastnar i en korsning. Andra drivs till havs och till skogs och till vansinne. Du visste men du visste inget och nu vet du det igen. Det finns saker som är eviga och försöker du utrota det eviga bereder du dig på en lönlös kamp. Befrielse är att lägga sig platt och låta bina svärma. Tusentals små insektsfötter som klättrar runt. Det går mot det sämre nu. Manin surrade på bra där ett tag och nu när det lugnat sig inser jag: jag sitter i stormens öga. Det är bäst att inte röra sig. Jag stannar här nu. Jag är trängd och befängd. 

Av Espe - 26 januari 2016 21:47

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, pantpengar och cigg i slasket, det är fint. Det är väldigt fint att uppbåda denna aggressivitet, och jag snyltar girigt på betongfolkets uppgivenhet där jag bor. Lite mer, lite mer...

 

Tusentals gånger har ljuden hörts, ekat mellan väggarna faktiskt, och nu märker jag inte längre några ord ibland dem. Det går inte att få syn på dem alls och jag trivs i bruset som är deras förtvivlan. "Ingenting är så närande som en skiva citron". Sinnets gator har tagit efter Majornas sinnesförvirring med påbyggnad och extravägar och dubbeladresser. Vi kan andas ut för nu är vi vilse och det kommer karavaner med kameler som vi kan följa efter. En fälla är en fälla, tjugo fällor är fast mark. Jag har fastnat och klafsat och sjunkit, sprattlat och tappat kontakten med hela den här kroppen. Hundratals är det som bor här och varje gång jag skriver om den största sömnen borde jag förstå att någon av dem stupat. Jag vakar vi kläckmaskinen. Vi är en flock men olikt hundar slickar vi inte våra sjuka. Vi låter dem dö och begravningen lämnar jag åt staten att ansvara för. 

Av Espe - 5 januari 2016 20:08

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här laget är gångarna upptrampade till hålvägar och nästa tids arkeologer kommer vurma för dem. Dessa förbannade hålvägar som bara är tecken på fucked up inre infrastruktur. När det störtregnar fylls de av lera och den nötta jorden de knappt vilar på smärtar av klampande steg för alla medöpare bär träskor. Jag har träningsvärk under marken och jag måste bygga om. Utmed ån har nya marker bildats. Om det sandslätta sträcker ut sig lite ytterligare och omfattar mig skall inte ens en medelstor fågel få trampa där. Gässen har flugit söderut och där kan de fan stanna. Bara de allra mest lättfotade får gå i mig nu. Alla har vi våra gränskontroller fast det har ju inte jag. Jag har träningsvärk under marken och jag måste bygga om. Men först behövs en storm.

Av Espe - 20 november 2015 16:56

Jag avslöjar alltid för mycket och spöken tycker det är tilldragande. Det är vad man märker om man låter bli att lyssna. En spontan flykt klämmer sig in och min hand och dess led uppenbarar sig som underbara och blir oväntade ämnen för beundran, en stund. Om man skulle kunna gå in i den andra sömnen som rutin och som övning. Det är något vi går miste om här där vi tror att vi lever.


Jag drömde att jag åkte skepp på floden och jag drömde att du somnade. Den här stigen är upptrampad nu och hur långt åt helvete avsides man än glider så glider man snart tillbaks igen. Luften utanför har blivit som kall sand och ljuset från solen har bytt till en ful frisyr. Man släpas fram halvblind och tvingas in-se att man känner igen sig i alla dessa inre och yttre utanförskap, i allt detta jävulskap. Det går aldrig att vara begriplig och särskilt inte nu. Kanske har det vänt för en stund sedan för något slags skratt har börjat kännas i tårna. Det är en sista motståndskamp, men jag har inga tunga vapen. I splittrad trupp anfaller jag alla de mina och vissa av dina (det är ganska hejdlöst och alla är vargar i fåradräkter och får i vargadräkter). Det är som skuggan jag såg springa mot porten bredvid inatt, den försvann knäpptyst ut ur eller in i något och allt hänger ihop med obegripligheten i denna sönderfallets vecka. Om det fortsätter tar det slut och om det tar slut är vi fria. Hånskrattet var det första skrattet och dårskrattet är det sista. Dårskrattet är den verkliga kroppens sundaste dans. 


Den tredje hjärnans tid är inne. 



Av Espe - 14 augusti 2015 14:46

Det finns ett tredje världskrig och det världskriget utspelar sig just nu på en liten punkt i en inre kropp. Kanske använder krigarna några slags redskap. Jag vet i så fall inte vilka dessa är. Träden utanför är ett bekämpningsmedel, men de måste bearbetas med en energi som kan fattas om andra saker fattas på grund av mystiska händelser som ingen kan se. Objekt flyter runt mållöst och bryr sig inte, men jag försöker ändå och av ingen anledning systematiskt navigera och systematiskt inbilla mig. Ibland lyckas jag vara en belåtet förundrad myra med stor hörsel och vid syn, men så kommer jag till en platt hård storyta som verkar oändlig och jag spenderar dagar och nätter med att hitta tillbaka till mina och de andras grässtrån. För en myra är ingenting onödigt så det är viktigt att försöka leva sig in i myrornas själsliv ibland. Sommaren 2015 är myrans år. 

Av Espe - 25 april 2015 22:31

Det borde komma en sjöhäst, kattfisk eller dylikt landochhavs-djur och föra in mer vatten i oss. För nu torkar världen av mina slumpmässiga fördämningar och bävrarna sjunker till botten av avund. Mittimellan Göteborg och Halmstad, under jorden, kommer vi mötas som söndertorkade och förvällda kroppar helt utan paritet. Det enda som återstår är blöt päls och knastrigt könshår, ett sista meningslöst tecken på vitalitet. Så börjar åter gnagandet genom jord och sten och bark, tröstlöst tills floden eller öknen lockar in oss och drar tillbaks all luft. Båten var en bra uppfinning men den är ingen som har gett mig någon båt så jag har ingen. Skit samma. Mina tår blir svampigt torra och jag är väl nån slags encellig organism nu. I så fall kan jag åtminstone föröka mig genom celldelning, och det är ju ett plus. En framtida dag sjunker jag in i sjöhästens mage och då skall vi trava fram på vattenytan tills allt blir lika otydligt enkelt som i en Bob Hund-låt. Men nu gick jag händelserna i förväg och fram tills allt detta skett är och förblir jag bara helt knastertorr och lättantändlig. Fördämningen kommer inte rämna för jag är en storslagen byggherre och dessutom duktig på skattefiffel. 

 

 

Om bloggen


Välkomna till skrivstugan där kvasifilosofiskt pretentiöst flum är Lag, utan undantag.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Gästbok

Länkar

Besöksstatistik

Kategorier

RSS

Tidigare år

BlogToplist

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skapa flashcards