Den absoluta egoismen drar över mig, ofta. Men den drar över mig på ett konverterat sätt - i övertygelsen om att jag gjort fel. I övertygelsen att jag felhandlat och att jag gjort det så stort, att människorna hatar mig för det. Det må kännas som att man endast och bara gör sig själv liten, trampar och stampar; men för att kunna göra sig själv sådär liten måste man först gå via förstorandet - man måste övervärdera sig själv för att kunna nedvärdera sig själv. Förmodligen överdriver jag i allt. Det finns ingen måttlighet. Och de hastiga hoppen mellan högt och lågt, är plågsamma.

Medvetandegörande. Detta är medvetandegjort. Jag reflekterar och jag ser. Men självreflexiviteten är, som alltid, en kluven tingest som verkar i flera riktningar och med flera konsekvenser samtidigt. Frigörande eller fängslande, stärkande eller försvagande. Eller ingenting. Det behöver inte hända någonting. Självreflexiviteten behöver inte åstadkomma någonting. Och det är kanske det vanligaste utfallet. Möjligen eftersom självet, egentligen, är just: ingenting.

De talade om verkligheten (no more, no less) på teveapparaten.  Om kvantmekanik, svarta hål, händelsehorisonter, illusioner och mirakel. Det svindlar ju lite grann, när man möter matematiker och fysiker som faktiskt är mystiker: som högt och tydligt säger att, "nej - påstå inte att du förstår detta, ingen förstår detta, och absolut inte med ett vanligt förnuft: för det är sjukt, det är helt och hållet sinnessjukt".

Lagarna och tanken om lagbundenhet - Lagen som Frälsare och den enkla förnuftet som Konung - verkar vara i gungning, i många sfärer samtidigt (i allt från filosofi till fysik). Gungningen har pågått länge. Och kanske inte eftersom vi, som tidigare, är i färd med att "hitta" eller upprätta ett nytt, enkelt, säkert, rent och komplett förklaringsparadigm. Kanske gungar Lagen nu med en envishet och kraft som inte kommer avta: kanske kommer vi, istället för att fly in i den enkla fyrkanten, omfamna den absoluta komplexiteten, det ogreppbara, det icke-enkla, verkligheten som icke-reducerbar, som grundläggande dubbel eller klyvd. Vi kastar trånande blickar mot paradoxen - men inte för att upplösa den, utan för att erkänna den som olöslig, som bestående paradoxal. Vi trånar efter paradoxen för att behålla den som paradox.

En kvantfysiker i dokumentären utförde ett av kvantfysikens mest klassiska experiment. Han skickade små små punkter av ljus (fotoner) mot en skärm. I vägen fanns ett hinder: två spalter som vissa av ljuspunkterna skulle fastna i. Det naturliga, förnuftiga, givna, självklara, förväntade, vore om det på skärmen bildades ett ljuspunktmönster i form av två spalter. Men - någonstans på väg mot skärmen verkade de små ljussignalerna dela sig, så att mönstret på skärmen inte blev av två, utan av tre spalter. En händelse mot alla lagar, en absolut paradox eller ett mirakel, det omöjligas möjligblivande - men likt förbannat: det sker. Hur?

Med frågan "hur?" kommer nästa mysterium. För det visar sig att om man försöker observera, via detektorer, vad som sker med ljuspartiklarna på väg mot skärmen, hur de kan ge upphov till tre och inte två spalter - då bildas plötsligt inte längre tre, utan endast två spalter. Två spalter, alltså precis det man egentligen väntar sig - det som verkar självklart, logiskt, förnuftigt. Det omöjliga verkar ske endast när ingen tittar. Vi kan se spår efter ett mirakels inträffande, men aldrig själva miraklet, inte i dess händelse eller inträffande. Människans blick: vår uppmärksamhet, vårt trånande efter kunskap - den verkar komma med en nästan magisk förmåga, att ordna och fördriva det omöjligas möjligblivande. Men det finns många blickar. Kanske har vi just nu en särskilt förnuftigt ordnande blick, och kanske är det framför allt den arten av blickar som spärrar.

Uppmärksamhetens kraft eller förmåga att blockera eller omöjliggöra händelser, vars inträffaden i grunden är mirakel, har man ju stött på förr. I psykisk form. Vill man, trånar man, önskar man, fokuserar man: då sker det inte. Det omöjliga kan bli möjligt endast då man inte är helt fokuserad på dess möjligblivande. Letar man, i en dröm, efter sina fasta händer, de som man kan känna tydligt, se på avstånd, de vars existens man känner sig helt säker på och tar för given - letar man efter dessa händer och försöker stirra på dem, då upplöses de. 

Det har solstormat uppe i det blå nu nyss, påstås det. Jag och Djuret tror inte att vi märkt av det. Men så har vi ju så mycket annat att tänka på (särskilt när vi inte, egentligen, har något särskilt att tänka på).

         Med den ivriga tanken och det eviga känna-efter-andet blir taket lätt lägre och man skapar sig, liksom, en inre atmosfär - med en yta som är så bastardiskt bastant att det som finns utanför, den andra atmosfären, inte riktigt kan nås fram till. Vi vet inte om det alltid är bra, eller alltid dåligt. Hör och häpna: det är kanske inte svart eller vitt. Kanske finns det, hur märkligt det än må låta, en gråzon.

En grå zon som är samma zon som valen görs i. De görs där och då de egentligen är omöjliga, endast där och då kan de göras. Beslutar man med enkelhet, utan tvekan och utan att beslutsångesten sätter in, då har man inte varit i närheten av ett val - man har inte egentligen tagit ett beslut, inte i begreppets rätta bemärkelse. Man har bara följt en utstakad plan, fullgjort något som redan från början var bestämt.

Så, man kan måste tveka in i det evinnerliga, om man skall och måste välja. Och när valet väl kommer, så är det som om det kommer från någon annanstans, från någon annan eller något annat i en. Man var ju så säker på att valet var omöjligt: hur kunde jag ändå välja, till sist? Man måste ha korsat en gräns som är omöjlig att korsa: man måste ha varit med om ett slags mirakel. Man har varit med om hur det omöjliga möjliggjorts, och man vet inte hur det gått till: man vet bara att något omöjligt ägt rum. Om man nu verkligen valt, och inte endast följt det förutbestämda, det klara, det som alltid redan var avgjort.

Beslutsångesten kommer väl just därför, antar jag: just eftersom man tvingas vistas en tid i det omöjliga, i väntan på att miraklet skall ske, i väntan på att det omöjliga skall öppna sig och blir möjligt. Man måste vänta i kansket: i den absolut klyvda tviveln.

 Sartre menade att ångesten drabbar en människan när hon erfar eller inser, att hennes existens är ogrundad, överflödig - att hon är absolut fri och obunden: att allt är möjligt och att hennes öde vilar i hennes händer, och i någon gudoms, inte i samhällets, inte i det omedvetna, inte i klassbakgrund, inte i kropp eller i biologi. Att ensam bära ansvaret.

      Redan långt innan Sartre, hos Kierkegaard, höll ångesten valets och frihetens händer. Friheten som både är en möjlighet och en övergivenhet - ett icke-omhändertagande. För Kierkegaard gällde detta val, framför allt, Gud: att välja gud, etikerns väg, eller att avstå, och förbli ensam, felande människa. I Gud blir man hel: omhändertagen och nedbäddad, medan man på andra sidan av ravinen, är ensam, utelämnad, övergiven. Det mundana skall möta det sakrala, och där skall bildas en härlig syntes. Men först måste man göra ett val: och  där kommer ångesten gudomligt snabbt in i bilden.

I väntan på beslutet att välja Gud. Gud eller en annan helhet, trygghet, eller en annan annanhet (tänker jag). I vanlig ordning dras tankarna till sömnen. Sömnen som en annan som man måste vänta på, invänta. Sömnen som en annan som inte kan tvingas fram eller in. Sömnen vars anländande är ett mirakel, oberoende av mig. Sömnen som kommer som en annan från någon annanstans. Sömnen  som är en del av mig - men en utomstående eller fristående del, en kvasi-del av mig själv: men likväl en del som jag är helt beroende av, och vars löften om anländande jag måste tro på.

      Är det bara jag som ofta får ångest i väntan på sömnen? Ångest grundad dels i vetskapen om ovetskap: att sömnen kan komma, men att den kan likväl utebli, och att den kan komma just eftersom den även kan utebli (annars hade den varit del i en teleologi). Och dels i det att man, i väntan, när den nästan kommer, befinner sig mellan enskild, avskärmad individ och något Annat: något större. Något utanför fast innanför, något som jag inte kan bestämma över, något jag måste välja att tro på.

All ångest har nog inte med just valet att göra: men likväl med en orubblig osäkerhet, en brist på grund, en brist på riktning, en vetskap om att riktning och definitiviteter saknas.

En ofantligt nedtryckt dagsstämning.

Och vändningen som kom, när jag mötte bror och när han talade om det heliga: om sekulära upplevelser av något obegripligt, sublimt, transcenderande, omöjligt. Om hur vi idag förundras av populärkulturella berättelser, filmer och scener som på nytt, om igen, upprepar människans plåga och lycka: sökandet. Stålmannen som en kristus, vördnaden inför något absolut annorlunda i Närkontakt av tredje graden. Som i en ritual ser vi samma filmer om och om igen. De lockar oss för att de bekräftar något i oss; en underliggande och kanske dold vilja till något bortom. 

        Natural born killers har varit en sådan film, för mig. Det heliga är väl kanske inte uppenbart som tema, just där. Men berättelsen kretsar, faktiskt, kring en nästan gnostisk, eller kanske kaosgnostisk, idé om frihet och befrielse  - om obundenhet, om att leva i en värld utan att begränsas av den.  Att företa sig en rörelse bortom slavmoralen, så att säga: bortom samvetet och skammen och skulden. Vi har mycket av det, både jag och bror - och roten ligger väl förmodligen i vår kristna uppväxt. På grund av den och vad vi ärvt lockar berättelsen om de som bryter upp mot alla, mot alla odds. 

          Att bryta upp. Det obehagliga gör entré, när man i jakten och i arbetet istället råkar bryta upp med sig själv: när man skapar ett brott mellan sig själv och sig själv, när man inte kan sluta se nuet som i en spegelbild, ur led eller ur sync, utanför men på plats. En påträngande självreflexivitet - en självmedvetenhet som i grunden är god, öppnande och produktiv, men som likväl (på grund av verklighetens själva struktur av möjligt/omöjligt) kan bli fängelse. Tanken, tänkandet, behöver inte mer än en viss nyckel eller tillgång, och man kan bli fastlåst. Kan bli, eftersom samma nyckel som leder inåt/nedåt leder också utåt/uppåt. Det är ju kluvet, allt, alltid. Bli absolut närvarande, eller bli absolut utestängd från närvaron. Faller du ner i ormgropen blir det inte roligt.

       Men där hjälper talet, ibland. För talet är, likt skrattet och gråten, en handling som för de inre rörelserna, faktumen och trycken till en utsida: genom en vägg eller ett lager och  vidare bort från en själv, bort från det själv som då äntligen kan lämnas i fred. Lämnas i fred för att sedan, kanske, råka använda nyckeln i rätt lås.

Våren som kommer ur luften. Oj. Är jag en 1700-talssentimentalitetmänniska som svimmar snyggt och vid passande tillfällen och kvider av smärta på grund av ärtan under madrassen? Mycket tyder på det. Jag hade en inspiration, plötsligt kom den över mig, och den var redan från början uppblandad med massa saker som jag inte vet vad de är. Så märker man att det glada och kreativa är halvt om halvt nedstämt och gråtande, och jag går in djupare i det, klänger i det. Långsamma tunga steg genom apati.

          Och sen kommer den skrattande befrielsen, på den där tomma ensamma gatan, där jag inte pratat med varelser av samma art som jag på fyra dagar. När man inser att allt är sjukt - eller snarare: att det är sjukt att vi inte inser att allt, hela den där existensen, är sjuk. Vilka är människorna jag möter? Jag vill fråga dem saker. Är ni nöjda? Vad tänker ni på? Vad bär ni på? Vart är ni på väg? Är ni fria? Känner ni frihet? Känner ni?

         Apatin kan inte vara för evigt. Den varar faktiskt inte länge alls, för den övergår nästan samtidigt som den blir "hel" eller "komplett" i en dårskap som är sprudlande och positivt kritisk, nedbrytande och skrattande nihilistisk. En dårskap som i sin essens är obundenhet. Det är då man märker att man går och sjunger utan att bry sig om att folk hör. Det är då man svarar ärligt på främlingars frågor. Det är då man kommenterar andras tal och frågar gubben som renoverar trappen "går det bra?". Det är då man känner att - om jag någon gång är i stånd att förstöra verkligheten, så är det nu.

I natt vaknade jag, och  hölls paralyserad (i några sekunder), då det drog kalla vindar genom rummet. Jag hade glömt stänga fönstren, så det hade blivit korsdrag mellan det stora och det lilla rummet.

       Fast jag hade ju inte glömt, och det var ju inte så. Jag tycker ofta att det är så: att saker är när de inte är.

Det är inte bara mellan det stora och det lilla rummet, mellan dröm och vakenhet, som frisk luft kryper och presenterar en ny början, mellan det som varit och det som inte är (än). Vi är också i luften mellan vinter och sommar. Det kommer en känsla som sätter sig i hjärtat, på mig, på gott och ont. Man noterar att världen är på väg att bli ny nu, igen. (Den blir ju det så ofta). Fast än så länge är det bara på gränsen, så allting kan komma tillbaks en stund, nu mellan kapitel 1 och 2. Några flodvågor. Våren är mer sorg än hösten, för den säger, "ta dig nu en sista titt på allt, för nu börjar vi på nytt" medan hösten säger "här är allt, ha det kvar så länge du vill, för vi skall snart sova en lång stund".

Det är därför jag kan sitta på vagnen och märka att jag gråter.

Jag skäms för att säga det, men jag måste erkänna att för stunden har jag tröttnat på kunskap - inte all kunskap, men viss kunskap, och vissa sätt att inhämta och behandla den. Jag vet inte längre vad där finns att hämta.

I början var törsten oerhörd: man såg med naiva ögon och blev hänförd, helt hänförd, inför ny kunskap, nya idéer, nya infallsvinklar. Man slukade allt och stoltserade sedan med de stora slutsatser man kunnat dra av allt man läst. Där fanns ett hopp, en säkerhet, en kreativitet med grund i en viss naivitet. Fritt och modigt kunde man bygga storslagna pussel. Men sedan blir pusselbitarna fler och man stöter på andra människor, som pusslat innan en själv, och som pusslat bättre.

       Så får man plötsligt syn på sin egen litenhet: av strandens alla sandkorn har man förstått endast tre stycken. Kunskapens giganter reser sig ödmjukt men stolt framför en och man lägger sig på rygg, tystnar, vågar inte, håller sig undan för att inte råka säga något som är fel. Man bevildras inte längre främst av kunskapen i sig - utan lika mycket av de som besitter och kan hantera denna kunskap: de mäktiga pusselbyggarna.

        Kunskapsarbetet fortskrider likväl, och man får sakta kött på benen. Giganterna ler försiktigt mot en, ibland, och man dansar återhållsamt i deras blickfång. Utantillkunskapen har varit ute ur bilden redan sedan mellanstadiet - nu återstår "bildningen", där kunskapen tillsammans med någon slags egen reflektion är tänkt att forma själen: lämna avtryck som förblir även när sakkunskapen faller i glömska. Det är bra, och det fungerar - om man arbetar. Och det gör man, om och om och om igen.

Men nu, för tillfället och sedan en tid tillbaks, har en bortskämd ifrågasättande matthet tagit över nästan helt. Jag vet inte vad det beror på; om det är något personligt psykiskt problem, eller om det är en naturlig reaktion på många år inför litteraturen. Jag vet i vilket fall att: En bok kan slukas. Innehållet kan ge upphov till reflektion. Tillfällig lycka över aha-upplevelser kan uppstå. En stund eller två kan ens oväntade reflektioner ge en härlig ego-frihet. Reflektionen kan stärka jaget lång tid efter att bokens exakta innehåll glömts bort. Jag vet det. Jag kan processen utantill. Och jag är trött på den. Jag skäms för att säga det, men jag är trött på den.

       Vem är människan som bildas i bildningen? Är hon lycklig? Är hon fri? Kan man bli en slav under kunskapen? Är det den farhågan eller känslan jag reagerar mot, i min tillfälliga matthet?

Jag tror man måste leta sig tillbaks till den första viljan, ställa om rodret i en ärlig riktning och fortsätta med sunda ögon.