Man blir hemmastadd nästan var som helst om väggarna hålles tillräckligt täta. Varje människa är rovdjur och byte, lika mycket som hon är både ensam och i flock.

      Jag var hemma i patriarkatet en stund nyss. Män som hatar kvinnor och kvinnor som hatar kvinnor, någonstans därur har man vuxit på gott och på ont. Men blir man kringskuren med vissa lufthål så får man snart karaktär, och förstår att makt kräver motmakt. Är man tillräckligt slug lär man sig snart jaktteknik; även om man är den som jagas och inte den som jagar. Det låter dramatiskt, och det kanske det också är.

       Kryphål och luftiga utrymmen. Den där berömda tredje marken av medlande, konflikt och genomsipprande. Ni vet... djuren som tassar från underjord till mellan- och överjord med nötter och frön som kan bli vackra växter, om de planteras i väl förberedd mylla, i mustig mörk matjord. För människan kan medlandet nog aldrig bli "komplett", "genomfört", eller "slutfört" - inte utan att människan, i så fall, blivit något annat. Man borde försöka endast i viss utsträckning; utan "fulländning" som mål.  Det vore ju hemskt om allt avtäcktes. Då vore allt våldsamt fundamentalistiskt "hemma". Ett hemma utan lufthål och således utan chans till frigörelse, eftersom utanför-innanför avverkats.  

Déjà vu. Jag har sagt allt förr. Jag lider nog av ett mekanoliskt upprepningstvång.

Hunden sov jämte mig i sängen igår. Vi låg på sand och hon var ute och drömsprang. Min hänsyn inför de jag älskar sträcker sig så pass långt, att det inte spelar någon roll om de tillhör en annan art. Så jag nöjde mig med de få centimeter hon lämnade åt mig, på den obekväma kanten. Ligga still så att man inte stör; försiktigt, vaksamt vaket. Snart började det rycka även i mig: insomningens elektriska impulser, brrrr. Men sömnen kom inte förrän jag anpassade mig in absurdum och la mig med huvudet i fotändan: fot mot tass. Då insåg jag också, att hon nog ville åt min värme lika mycket som hon ville åt sängens; för när mitt ansikte inte längre låg jämte hennes hoppade hon ner och fann sovplats någon annanstans.

Och det fanns svaga lamm i tvättstugan:

En sömnlöshet! Och en lång tid sedan jag skrev. Jag har stressat med saker som måste bedömas, fastnat i friktion mellan dröm och vakenhet, haft besök från fysiska och ickefysiska levande döda, varit social och gjort med händer. Snön har hunnit falla och nu idag glittrar det i luften när små is-fjun faller ner från grenar och tak i solskenet.

     Just idag är jag inte stark, så jag hade hellre sett en medlidsamt dyster molnighet: så man kan få känna att det inte finns någon gräns mellan själv och värld. Hellre omfamnas jag av en bekant men sjuk vän än en frisk främling. Man orkar inte bli märkt och man orkar inte lägga märke till, ibland. Ge mig bekanta landskap.

       Vissa korridorer och skogar och gator - och vattendrag! - återkommer i mina drömmar. Det finns en skog där jag sett vargar. Där är jag då och då och jag kan varenda stig utantill.

     Det är tur att jag vet var tangenterna sitter, för jag ser ingenting idag men kan knappra på i takt ändå.

La Familia har fått två nya medlemmar.

En utav dem hav ödleblod och en kropp i pannan. Det är bra tycker jag.

Ibland drabbas jag av en spontan, ofrivillig och hotfull animism. Allting som låter - allt som är ljud - tränger sig på och hela rums-tids-bilden hamnar ur led: de är stressade, herrejesus vad stressade de är, kylskåpets suckande, hjärtats slag, mina andetag, bilarnas brummande, akvariepumpens pumpande, regndropparnas droppande. De springer på i precis samma takt som alltid, antar jag: men de låter och hälsar ändå på mig i en vedervärdig hastighet. Fort fort fort! Skynda Skynda Skynda! För fan! För fan! 

        De är arga, rastlösa, flyktbenägna. De slåss för sina liv utan att veta vad som hotar dem (kanske är det tiden, tiden som plötsligt går så mycket fortare). Rusa! Rusa... någonstans, vart? vem vad? vet inte! men rusa nu för gudarnas skull! I cirklar springer de, så att det bildas ett bakgrundssus som inte kan överröstas, men som överröstas ändå. Universum blir plötsligt reducerat till paradox: allt som inte går ihop går plötsligt ihop, utan att gå ihop. Någonting (jag vet inte vad) komprimeras till ett grått hopknucklat Något, som har ont, och sen när det inte kan komprimeras mer så komprimeras det ändå ännu mer.

      Alla mått och proportioner förändras. Avstånden blir kortare, tiden går snabbare, tryck och tyngd maximeras. Absolut intensivitet. Sakerna som låter, ljud-sakerna eller sak-ljuden, tar över och utplånar allt annat: smaken, känseln, värmen, tanken. 

Men igår, när den tillfälliga animismen överrumplat mig (det kommer när jag är utmattad, har jag märkt, när jag blundar och bara hör), märkte jag att botemedlet var min egna röst. Jag sa något högt och verkligheten återgick till en vanligare takt. Som om rösten vore en måttstock som gått till graven, men som i sin återuppståndelse ställer allt till rätta igen. Autokorrigering, åter i sync.

Alltid är det lika otäckt. När saker och ting börjar röra på sig av sig själva. Spöke! Detta går emot mina regler! Mina beräkningar! Åh Herre, min Gud; vart har min trygga kausalitet tagit vägen? Hur skall jag kunna överleva i denna värld, där sedan kommer före nu, där tiden är ur led?

        I natt: fikonträdets ena gren darrade hastigt och upprepat, om och om igen, drabbad av osynlig kraft när jag och en vän hade gått och lagt oss. (Rummet var fyllt av ett röd-orange ljus. Jag vet inte varför.) När grenen darrade frågade jag vännen (hon låg på soffan): "Såg du det där?". Det hade hon gjort. Vi undrade en stund.

        Men sen visade det sig, till vår stora besvikelse, att det bara var helt vanliga (kausalt korrekta) byggarbetare som varit i farten, på stegar utanför fönstret. Mina arma spöken, ack, mina arma spöken. Ni sviker mig åter och åter, men jag litar på er ändå.

För ni återvänder alltid.

På kunskapskanalen igår talade en kvinna som hade skrivit en bok. Den handlade om Jesus, bland annat. Hon tyckte han var en osympatisk ledare, att han hackade på sina lärljungar och på olika sätt missbrukade sin maktposition. God morgon Snällhetens Vålds-förespråkare, tänkte jag. Jesus var inte lamm, han var varg också. Men herre, så svårt det verkar vara att förstå, att det krävs svärd såväl som klappar på axlar om frihet och öppenhet skall bevaras.

       Kvinnan som hade skrivit en bok talade även om dogmatismer av olika slag. Hennes kritik av Jesus ledarskap gick i den linjen: att våga ifrågasätta det som inte får ifrågasättas. Rätt, absolut rätt. Men hon slår samtidigt en uppenbar knut på sig själv, när hon ifrågasätter Jesus outgrundlighet och skiftande skepnader, mellan lamm och varg. För det är ju i en sådan blandning och skriftning som våldet, dogmatismen, det låsta, bäst motverkas. Jesus höll saker öppna, i förundrans tecken: han var outgrundlig. Det var snarast senare: när Jesus som snällt lamm mejslades fram, som våldet tilläts bereda ut sig.

       Religionskritik stod också på kvinnans agenda. Det är fråga om människors frihet, menade hon. Den som föds in i en religiositet är dömd till dogmatism, och det är otäckt. Det är det. Samtidigt är religionen en kritik av världens  ateisters levnads- och tankesätt. Varför annars blir exempelvis Humanisterna otroligt upprörda och galopperar runt vilt och frustande när andra, religiösa världsbilder travar in på deras fridsamma äng?

       Jag vill komma någonstans med detta. Jag vill komma till den punkt där en rädsla faktiskt avslöjas - hos dem som kalkylerar och lägger fram förklaringar, skisseringar: hos dem som stressa fram abrubta svar. Och jag ställer mig i försvar för en viss typ av religiositet: den typ av religiositet som låter bli att stänga portarna, den som undgår dogmatismen. Den typ av religiositet som låter bli att sortera lamm för sig, vargar för sig: och som undviker försök till fastkedjande av outgrundliga djur, förhållanden och ting. Här någonstans finns dogmatismens största hot. I frågans öppenhet och i att hålla frågan öppen. Att våga stå rak inför ett fenomen som smular sönder, som gör det förgivettagna främmande, och som inte låter sig själv inordnas i vare sig diagram 1 eller diagram 2.  Att istället stå kvar: förundrad, ödmjuk, stärkt, försvagad och liten; inför det outgrundliga.

       Förundran. Eller om man vill vara grekisk (det vill man ju): thaumazein. Det är här alla ordningar och byggen har sin uppkomst och sitt första hem. Man börjar sitt tänkande i att undra, att för-undra. Men förundran, den ordentliga förundran, är inte hos oss för att bli löst. Den är inte här för att bli botad eller tillrättalagd. Den är snarast här för att hålla dörrarna öppna och behålla något som inte kan konceptualiseras. Det är smärtsamt, för undret är även ett sår som inte vill läka - men det är samtidigt genom detta sår och denna klåda som vi undgår det absoluta våldet. Det tveeggade får aldrig bli något mindre än tveeggat. Förundrans gud, Thaumas, blev allt till trots far inte endast till regnbågarnas Iris, utan även till Harpyjerna: monstruösa, stjälande bevingade kvinnovarelser. Thaumas (och hans kvinna: Electra) bar alltså på frön till det sublima; det som förtrollar i skönhet såväl som i förskräcklighet. Det finns i detta ett uns av ickevåld; eftersom det närmsta vi kan komma en fred är ett mindre våld, som rymmer en hemskhet jämte en trevlighet.

Jag bjuder avslutningsvis på några citat från Mary-Jane Rubensteins fina bok Strange wonder: the closure of metaphysics and the opening of awe:

"Thaumazein wonders at the stubborn inscrutability of the everyday. Unlike curiosity or puzzlement wonder does not vanish when the cause of a surprising phenomeneon is discovered, nor does it relentlessly seek out new marvels to calculate, comprehend or possess. Wonder wonders at that which conditions - and for that reason ultimately eludes - the mechanisms of calculation, comprehension and possession themselves" 

Ett tänkande som stannar hos undret, förblir med undret "keeps propositions provisional, open-ended, and incomplete. This is because wonder wonders at the strangeness of the most familiar: at that which, within the possibilities of determinate thinking, still remains indeterminate, unthinkable, and impossible. Wonder wonders at the opening in which all determinate thinking takes place"

"opening the question about wonder opens the question of opening itself"

"Wonder opens and originary rift in thought, an unsuturable gash that both constitutes and deconstitutes thinking as such. To open the question of wonder is to open thought not only to the fantastic and amazing but also to the dreadful and the threatening"

"Thaumazein keeps problems unresolved. It renders the thinker incapable of doing the kind of simple calculating or sure representing  that might secure himself and his knowledge against the stream od indeterminacy"

"If thinking were truly to keep wonder open it would have to give up all efforts to purify itself of the ugly and the monstrous; to open itself to rainbows and Harpies, the awesome and the terrifying alike" 

Jag måste slå mig själv i ansiktet när jag är framför skärmen. Mitt medvetande går direkt in i ett halvsovande annars. Ögonen ställer in sig på en punkt lite innan eller framför det som skall betraktas, och tittar rakt in i en oskärpa. Det finns inget där att se.

Vissa har kallat det trötthet.

Men jag tror att det är något med internet. Kroppen och sinnet har blivit delar i ett kretskort. Att sitta fastetsad och mala ett vakuum, i väntan på att en signal skall skickas, så att man kan svara. Förblir det tyst sätts man på tomgång, i vänteläge. Man vilar inför ett eventuellt uppdrag. Man är en förslavad Cyborg.

       Skuggspel. Platons grottan har fått blinkande lampor och interaktiva spel, och dockspelet har bytts ut mot levande filmer. Det krävs, för oss svagsinnade, en stor styrka och skicklighet för att komma loss - en bestämd och barsk nedmontering av en djurisk-maskinell drift. Man har ju börjat känna sig hemma. Man har börjat tänka att "det är väl såhär det är? inte är väl blicken klarare någon annanstans?" 

Det är tur att jag har ett kök också.

I natt var jag ute och flög.

Bortom kontroll, ibland

Bland vindarna.

Man dras upp upp-och-ned, i spiralrörelser

Testar åter och åter igen

Hur högt upp man kan komma.

Från ovan såg jag världens längsta iller anfalla en häst.

(Det var i närheten av vargskogen)

Hästen dog.

Vi oroade oss.

För vi var på väg någonstans, och vi behövde hästens hjälp

Men allt var ändå lätt

För min bror hade sparat en liten ask, med tidningsurklipp åt mig.

Jag ville sätta dem under mina fötter.

Jag kände mig trygg då.

Sedan torkade jag smuts från vänners ansikten

Och de blev blyga

Som om jag avslöjat dem.

Men alla hade lika mycket smuts

I sina ansikten.

Maniskt kollagepåbyggande. Det räcker inte med en och en halv vägg.