Det finns olika geografier för olika ögon. Avstånd som inte kan bedömas, rullatorer som evigt körs in i väggen när rummet svänger. Det visar sig liksom som lite nödvändigt skevt, linjerna och allt det där, så fort domestisören tittar bort. Kartan kan inte skapas, och om man ändå vill försöka måste man använda ett silkespappet med 73 olika lager. 

Jag går på samma platser om och om igen. Där finns berg och skogar med vargar, där finns "ställen långt bortanför" som är lite skrämmande, trots att det går bussar. Där finns spårvägar och busstationer under broar, Guldhedens tågstation mellan trädgrenar vid Lärjeån. Landsvägar slingrar genom landskapet och det är ofta natt. Jag byter hus och får överväldigande Aha-upplevelser varje gång jag inser att jag bor här också, jag har ett skymundan här, jag minns det knappt, jag känner bara en obehaglig men lycklig familjartet. Det var nog länge sedan jag var här. Eller så var det inte länge sedan egentligen, utan bara en plats som det ena ögonparet inte kan berätta om för det andra ögonparet. Språkförbristelser. Äppel päppel pirum parum, översättningsapparaturer som inte räcker till. Går man fel är det inte säkert att man gått fel. Det kan likväl vara geografin som ändrat sig, sjön är borta och där ligger nu istället en cirkus, och allt är i sin ordning. Geografin är inkännande. Möter man ett stormigt hav med dimma dis och exotiska asiater som dansar och uppträder i kung fu så är det det man behöver möta, även om platsen är densamma, även om allt detta underliga ligger på precis samma punkt som det vardagliga just låg. Självbyggande labyrinter för hälsans skull. Det är ett fullständigt vansinnigt nätverk 0ch även om det skrämmer slag på en, när man står ensam på en åker som i samma punkt är en sjö som är en busstation, så är allt i sin ordning. 

Revor i väggen och endast de som råkat krympa kan ta sig igenom. Likt myran, som helt omärkligt klättrar  upp för en stolpe utan att utbrista Ave Maria!, passerar de gränsen utan att blinka. Ingenting skaver, kroppen är mjuk och lätt och glider fram som en osedd sträng av sinnet om natten, där allt är möjligt och fasansfullt.

Det är som att det som slår slint slår rätt enligt andra regler.

Huden och ögonen och skuldrorna sjunker ner i sammet. Äntligen. I en kortvarig smärtsamhet virvlar rädslan över murarnas fall bort och det som förblir eller som blir, då, är ett sinne så besudlat att det gränsar till det obesudlade; som ägnar sig åt något som påminner om ett rent betraktande. Vattnet i vallgraven har avdunstat och dalat ner finfördelat över hela landmassan; det finns inte längre något som skiljer det orimliga från det rimliga. Gurkan på tallriken är på en och samma gång gurka och lakrits, laxen har en smak av blommor. Den grå som brukade dirigera Nej! och Inte här!. Inte så!, Orimligt! har plötsligt och för evigt fått förhinder och hans piedestal översvämmas nu av nyfikna djur, paddor och tigrar, små barn och annat som kryllar runt, kommer och går, utforskar och utforskas. 

Våra otroligt verkliga arbetsuppgifter är ju betryggande och man inser att det förmodligen är en omedveten lättnadens flykt att famna rynkiga minnessvaga människor som behöver en själv mer än vad man själv behöver sig själv. Jag är faktiskt helt oberoende av mig själv. Under tio minuters bussresa avverkas det evigt eskalerande skoskav som kommer hamna i skön men förrädisk skymundan så fort nyckeln in till avdelning X vrids om. Min kollega berättar om en vattenvarelse som spenderar ett antal tidssträckor med att simma runt nomadiskt sökande i havet, för att sedan finna den rätta stenen, slå sig till ro. Därefter, helt jävla omedelbart, äter den upp sin egna hjärna och ägnar resterande tidssträckor till att bara sitta där och inte ens känna hur magen fylls av monotont sållade plankton.

Mina drömmar handlar sedan en tid mer om krig och religiösa konflikter än om mystiska berg, andliga revolutioner, kvantfysiska tillstånd och hamnskifte. Istället handlar jag mat fast jag inte behöver, packar upp, dammsuger, torkar av badrumsspegeln. Det regnar och jag går ut med soporna. Två spanjorer passerar, lastade med någon slags överstor glasbehållare. De ler mot mig och jag försöker parera både spanjorerna, glasbehållaren, kullerstensrabatten och vattenpölen framför mina fötter. Sartre, det pretentiösa aset, evighetsskriver Äcklet genom mitt livs gestaltning så jag inte skall behöva läsa klart själva boken. Det är ju faktiskt en bok man bör ha läst men nu slipper jag.

Via någon slags belåten paralyserande nöjdhet som snart övergår i att jag hör mig själv säga högt inför ingen alls att "jag måste ramla ner" har själv-ätandet sluppit in i mig. Metaforcentret är det mest näringsrika och slukas först. Det är bara att luta sig tillbaka och låta planktonen forsa in i en kropp som inte längre förnimmer. Emellanåt kan jag trösta mig med det vackra i 1,5 som radavstånd.

En natt kom jag på att man kunde tappa balansen och sansen för att finna distansen och då utföra dår-metodiska mirakel. Nog för att det går färjor, som Buddha sade, men blir du en and så blir du en and, och ytspänningen en sorts cement. När jag inte riktigt visste om det lurade den överordnade mig i mig att fibrer är fibrer, men fibrer lystrar till horngestalten i garderoben lika villigt som de lystrar till grannen Ismet, med kropp, hud, kläder och allt annat mätbart han bär och kanske är.

          Jag blev ju inte lurad, förstås, för verkan i enighet med det föreslagda var där: lurendrejeriet var metoden och genom den plockades bevisen upp ur den redan öppna bevisburken. Så jag stod där, lite häpet, på ett sätt som inte gick att stå på och kände något som inte fanns, som inte kunde brännas, kastas, sväljas, malas eller krossas. För jag trodde att allt var där, att allt var fibrer som vanligt och att det var de som snuddade vid mig. Kanske kan jag få sjöar att förånga och bak att vara bak och fram, ek att vara ek och tall, vatten att vara torrt och vått; samtidigt.

         Men det finns förståss en förrädisk ickefiber som fastnat i sin egna lilla uppfuckade mylla och som lurar sig själv till att vägra luras för att det är fult och kraftfullt. Starkare än djupvattenströmmar forsar han genom vener och sprider ett ljus som är ljust enbart eftersom han tror det. Lurad till att vägra luras och patetisk slavherre över den goda manipulationens ambitioner lägger han byråkratiskt in sitt veto mot alla byggplaner, trots att alla papper finns där. Magin måste börja i luften, men luften är full av ångor som tror att de är fåglar och som fastnar i varje propeller.

I affären brukar de ställa frågor om mina tomater och paprikor. "Inifrån eller utifrån?". Det brukar vara ganska lätt för mig att avgöra varifrån de kommer, trots att tomaterna utifrån knappt skiljer sig från tomaterna inifrån. Jag minns ju var jag plockade dem och jag är inte helt retarded.

Enkelt. Men sen finns det annat vars härkomst inte så lätt kan avgöras. Alltså, man tror ju att man har fyllt i sin egna gränslinje i den inre rymden ordentligt, med spritpenna, så det inte skall gå att ta miste trots att de olika sakerna som visar sig för en ser likadana ut på ett ungefär. Linjen har dock en plats och tar en plats och måste uppehålla sig i ett visst rum- Det finns alltid saker som hamnar lika mycket inne som de hamnar ute.

          Och sen förklär de sig och lägger sig smygsamt exakt utmed kroppens gräns, härmar och lever sig in tills de andas samma luft som du, genom lungor som lurar precis under dina egna lungors yttersta skinn. Ingen märker något när detta händer för det händer hela tiden och har liksom blivit en tråkig halvgenomtänkt rutin. Tills det ibland kommer tillfällen då något slags översikts-jag irriterar sig på plötsliga stormar av saker som far upp och lever runt och plågat undrar "vad av allt detta kommer inifrån och vad kommer utifrån?". Det är en fråga som krävs för att vissa former av frihet och vila skall kunna uppnås.

Jag har ingen koll på varifrån alla mina saker kommer, de ter sig liksom absolut laglöst och jag är ingen grönsaksaffär. Ingen människa är en grönsaksaffär. Men de liknar oss och grönsaksaffärer där expediter måste fråga om sakers ursprung är de som liknar oss mest. Och expediten är du, i rollen som sakernas anklagare.

Inatt var det en kvinna som rensade ett helt hav. Det var väl hennes eget hav, eller hennes ansvarsområde, typ.  Smuts ger näring och hon tog bort det. Just like that.

Och sen. Man märker sig ligga där platt och stenig igen. Hej hå. Det har börjat dra och slita från de gamla vanliga hållen igen. Hej hå. Du har börjat luckras upp i inne-skinnet på de gamla vanliga ställena igen. Hej hå.

Jaha. Vart rann mitt vatten? Jag kunde ju simma i luften nyss. Det måste vara en läcka. Mina armar kliar. Bottnen är knottrig.

Hej hå.

Kontrollen har räckvidd på högst en decimeter. De osynliga inre som bor i skinnets varje por styrs av en uråldrig logik utan logik: de är i sin värld som att råka i flygt när man faller. Med åren har rörelser, hackor och skavsår givit en alldeles särskild topografi och geologi. Vattnet har grävt fåror i otänkbara mönster, kvicka med vändingar bortom naturens lagar. Det finns bara en klass som rinner där. Och de som rinner kommer alltid fram och de kommer alltid fram till dig, när du andas, när du trodde dig ha tagit över.

De behöver inga nycklar: dörren är deras topografiska mästervärk.

Röster från förr hinner ikapp och man undrar om de är ekon, eller sig själva; bottnade i jorden med tårna kilade i led ner till de första orden. Vagt hit och vagt dit, skuggscenarion och en låtsad melodi. Man börjar vänja sig men ibland sätts man ändå i skräck. Nittio procent är sånt som flyter omkring och tio procent är sånt man kan fastna med kroppen i. Det är klart man försöker sortera, lägga på hög på en skala mellan 1-5: verkligt eller ej. Men då och då reser sig ett spöke upp och säger "hey bitch, jag skall bevisa mig!". Käken spänns upp trots att man inte haft en tanke på att få ur sig ett skrik och sen undrar man: är detta en dröm eller är det där, är det där, gjorde det mig verkligen trasig? Som en krossad poslinskopp plockar man tänder, och det märkligaste är att man känner "I don't need this shit, jag slänger!" Sen blir man vaken, eller nåt. (Jag har slutat tro att jag förstått. ) Björnen i skogen kanske kommer ta dit liv, men det var de vaga som tog dig dit.