Mitt dirigerande och mitt urskiljande har börjat röra sig som en sjukdom, över den förbjudna gränsen. Tråkigaste inkräktaren på den där sidan som varit och vill vara vild; vilt oberörd och "ta-daaaaa!" inför mig. Rädslan dog en dag och med den dog verklighetstyngden. Kalkylatorn tog över med en ny ekvation: "Jaha, 1 närmar sig. Snart blir det 2, då kan jag göra 3". Som på fabriken fast med dimmor och ett rubbat flin. Sortera rätt mutter i rätt fack. Gör det om och om igen. Den kommer, du tar den, du flyttar den. Även om muttern är en osynlig entitet som av allt att döma är fysisk trots allt. Lägg den i rätt fack bara så är det chill.

Så, du där: jag, trampa fel nu snart för helvete! Snubbla till och ramla ner djuplångt till något någonstans där dirigentpinnen ryckts ur din hand. Väs! Skräm mig. Jag är trött på att veta och kunna. Ni måste övertyga mig om att ni är era egna och jag måste sluta göra er till mina.

Så kommer åter den där paralyserande känslan av vad det nu är: ensam vandrare bland tysta djur. Den slår sig ner i din famn och du kramar den kallt, som om den eller du äntligen hittat hem. Du har sett flocken rusa undan; hela familjen på språng och du orkar inte bry sig om att jaga efter. Ansiktet faller grått och fult och hopplöst. Du stannar upp i det där och fördjupar sorgerynkorna tills de grävt sig ner till blottat rått ben. Du känner igen ditt ansikte igen; den släta hyn var aldrig din. Det släta var aldrig ditt.

      Flocken passerar, vädrar ivrigt efter din doft och ditt sällskap. Du gömmer dig i dig själv och dränker deras lockrop i rynkorna. De är dina och de egna och de är de andra och du vill vara din i en innerst inne patetisk ensam egenhet. Du har fiskat efter det. Du kommer alltid fiska efter det.  Jag fiskar efter det igen. En sorgsen frihet som mejslas fram ur inbillningar.

Flocken rusar inte. Det är du som saktar in och låter dem gå. Det är du som med lättnad klänger dig fast vid deras minsta sidospår och det är du som med jubel i halsgropen tycker dig höra hur de ropar ett "hej då". För ensam där ute är du fri och lidande, och du vet inte vilket av de tu som lockar mest.

Oas av naivitet vidsynthet nyfikenhet och fullständigt obesudlade skratt. Barndom. Du krafsar bland löven med en magisk pinne och ser vad för underligt fuktig värld som finns under ytan. Du fångar tusenfotingar och bygger upp små palats åt dem att sitta och bilda familjer i. Du kan för allt i världen inte sluta förundras över den skimrande lena blå puttekulan och den sagolika plats den måtte komma från. Du kan för allt i världen inte stänga ögonen och bli sådär skevt skygglap-synt som de vuxna.

Sen där, plötsligt - myntets dunkla baksida. Den villskorslöst älskade modern slänger hetska anklagande ord utifrån ett tidigare okänt regelverk: Men ANNA! När jag säger stanna så menar jag stanna! Förstår du inte! Tårarna börjar rinna och så planteras de första hängnaderna i barnets inre. (För att fästa pålen i den mjuka marken måste man först hämta släggan och göra ett hål. Hängnaders grund är förlust.) Nej, hör på mig, hör du inte vad jag säger? Det är skott rakt i små hjärtan. Moderns vapen är besvikelse och det är ett vapen som letar sig in till de djupast liggande nerverna.

Och så var det den där slöjan, höljet, döljet. Världen ser knappt in i mig och jag ser världen knappt. Ögonen är skarpare än en höks men rovfågelns oräddhet saknas. Det stora bytets styrka och storhet drar men bländar intill flykt. I intima ögonblick åker de sotade glasögonen på och inför världen i sin stora allmänhet finns alltid slöjan. Det är inte världen som döljer sig för oss, det är vi i rovfågelns skugga som döljer oss från världen. Connection lost. När jag pratade med modern idag i slänten i skogen förvandlades hennes röst och hennes ord plötsligen till forsande vatten. Det är sedan länge inträffat. Pendeln faller alltid, över i överdrifter. Det finns ingen måttlighet heller i de gamle grekernas måttfullhetslära. Vi är på väg ner i jorden nu och kanske är det där pendelns rörelse vänder. Chimärerna och drömmarna de lömska, vi har fjärmat oss slutligen från nattens underliga gestalter och skrikit "bluff å båg" till vi blivit hesa. Än till den grad att de, i pendelns nuvarande absurda lutning, är de enda egentligt påträngande verkliga. Förnuftet är vår älskade nya domnande dimma. Shake me. Att vara sovande var att vara förd bakom ljuset. Att vara sovande är att se. Där i drömmen finns ett avbrott från eller i underjorden: en episod, ett kikhål, en hand av drömt kött som sträcks ut från någon annanstans och kort drar undan slöjan. En väg ut från det dödfött rena. En väg mot det förnuftligen obegripliga men intuitivt drabbande. 

Det går ju faktiskt inte när man inte kan. Visst, bedragare: intala dig och ljug, fördärva instinkten och uppbåda en grund pöl av KRAFT som ger intrycket det räcker, jag kan, jag orkar, det går. Men så sant så snabbt så klart sinar skiten och man fortsätter i ren besvikelse tills allt blivit fullständigt trött skräckblandat, helt utan förtjusning. Så lägger man sig i kvav sensommar och undrar om något har försvunnit för alltid och om det kommer förbli såhär nu? Tålamodväntan på vattnets tillströmning äter själens jordnötter: sprängfyllda med kalorier salt och fett.  Utan att tugga. Ingen tuggar. Jag har slutat tugga. Inte ens det jag försöker ge hinner förbi tändernas malande. Det liksom bara spys upp och sen är jag slut. Ibland när jag äter glömmer jag hur man sväljer och det är nära att strupen spricker. Hela rena objekt svävar runt, ur mig, i mig och kring mig, och inget nytt blir till i detta matta obearbetade helvete.

Ta det i en sakta mak då, idiot. Hugg ner några träd där du står istället för att vänta på en glänta. Det är kanske en urskog du går i och då kan det ta fram till döden innan du ser solen och månen igen. Den grådaskiga skymningen tar över så fort den får chansen.

Missa inte gryningen. 

Men så satan har jag tagit rådjurets form, jagad med höjda öron och örnens ögon. Jag är på jaktvakt gentemot verkligheten såsom utökad: stor. Tillståndet har inducerats av uttröttning och givit sinnen spänst. Det finns andra inflytanden nu. Hör ni inte? Jag är prinsessan på ärten,  känner och ser stort, flämtar och har har svårt att ta skämt. Vargar strövar runt hörnet och mina hundar vägrar lyssna. Gå för i helvete inte ner dit. I grottsystemet finns vakter och det försiggår annat där än jag trott. Den urgamla aktiviteten har avsatts eller förflyttats. Eller så finns den kvar bakom bergväggen och de där i uniform är villfarelser och lurendrejare som vill leda mig bort. Finns det ett yttersta eller ett "närmre"? Eller åtminstone ett "annat"?

Jag bär mikroskopet framför näthinnan. Micro och macro, jag anar små linjer i sanden. Gigantism! Vinklarna och vändningarna och riktningarna är oräkneliga. Jag kan leva stort i min dansande skrattautonomi, men de dystopiska alternativen i den pratande verkligheten mångfaldigas som kanterna på sandkornet under lupp. Vanligheten förvrids åt helvete. Det går fan inte att bete sig och skådespelaren måste lära sig att göra ett bättre jobb innan folk märker "ahaaaaa" och skeppet sjunker. Förmodligen simmar jag i illusionens paranoida tjattervatten. Men tänk om det inte är så.

Hur mycket blod behöver man spilla innan havet uppenbarar sig?

Någons ansikte, tyst utan text, utan ord och mummel, lösryckt från allt utom dess själva uppenbarelse: här, ögon, blick, framför mig. Den någon är innan man skriver henne, innan man frågar: Vad heter du? Vad gör du? Var bor du?, och får en känsla för hennes sinne för humor och hennes politiska dragningar. Den som, just då, än så länge, bara syns och känns, står och kanske ler. Bara något rent påtagligt är där, inför mig, boom; det finns inget runt, det finns inget bakom.

Ni blir tystare på sätt och vis, men ni har aldrig hörts skrika högre. Ni skriker själva närvarons skrik, utan brus och utan tjatter. Ni blir dunkla och därmed verkliga, ni visar er som ni verkligen är, som alla verkligen är: ogenomträngliga, onåbara, höljda, avlägsna. Bara ögonen, ansiktets drag. Jag vet inte vad din far heter. Jag vet inte var du föddes eller var du dog, var du kommer dö. Där finns något skräckinjagande och något sublimt, stå still och se, där är någon eller något, där är en främmande stad i en främmande tid, där är en annan människa, där är en scen från en hamn, en båt, någon som står och ser på. Världen blir sönderfallen vacker och hemskt, allt blir vad det är i en första åsyn: ditt ansikte, stadens port.

I samma stund som begynnelsen begynnte och Gud började dra sig tillbaka blev vi bestulna på våra ögon. Vi var sedan spöken upprätthållna av den starkaste blick. Någon applåderar föreställningen och försöker ignorera ett obehag, för ingen av skådespelarna är egentligen här. De har blivit besulna sin närvaro och sin blick.

Horisonten breder ut sig och skiljer vatten från vatten.

       I de ögonblick man känner att man börjar närma sig formen av det ideala jaget händer det att man slits loss nästan helt från detsamma, och blir ett jag som av naturen endast är förmöget till att betrakta. "Den" som publikjaget ofriskt bländas av ter sig som ett hologram, knappt där, maskineri utan själ. Det rullar på tomt och publikjaget applåderar vilt, förförd med en klump i halsen för det vet att det som utspelas är ett skuggspel. Skådespelarna där på scen bär inte masker, de är masker. Trots och eftersom de står i rampljuset är de inte längre närvarande. De är objekt, livligt betraktade men livlösa.

Den enda som är fullt närvarande är en enmanspublik med stulna ögon. Det ideala jaget är ett hyllat spöke.