Senaste inläggen

Av Espe - 10 maj 2013 20:57

Det var dimma och dis från marken till långt upp i himmelen hos mig igår. Man fick lov att gå runt och se skåda ana drömma: om jord och om frihet och om att vara obrydd inför människopratet. Man såg mossan och man fick lov, sa någon. Och man ville inget annat.


Någonting drog iväg med människorna, ett hårt tag om deras hjässor – kom nu, gå.


Ett ögonblick åt alkemisten. Ovan såsom nedan: vatten stiger från gömmet i jorden, urgammalt rör sig uppåt utmed ryggraden.


 

Av Espe - 2 maj 2013 19:26


På första maj såg jag hur människorna fnissade som i "oj men gud jag är ett djur! alla vet det nu!" efter att de vågat stämma in och skrika slagord som känts tillräckligt eggande. Vi är arga men har glömt bort hur man knyter en näve.Vi är glada men har glömt bort hur man dansar. Vi är människor men har glömt bort att vi måste vara djur. Viska för i helvete, säg kontext fem gånger, avsluta med fyrkant. Vi avslöjar vad som är vårt mest intima i våra försök att dölja det.

          Djuret träder fram som väl begravd kärna: vi har särskilda tillfällen för dansen, vi sjunger bara när ingen ser. För det är ju då vi syns (med samma känsla som i drömmar där man märker att man går naken på torget). Och rösten är där i rummet, den höjda rösten är är en köttig och jävligt ofrånkomlig muskel som spänns upp och ut i röda och i svarta ögonblick. I rösten måste jag följa med. Den är min kropp, den är inte separerad, den är nära inte avlägsnad. Röst-muskeln skjuts ut framför oss som om den skulle kunna döda någon och vi fnissar skräckblanat lustfyllt när vi får se den. Det var länge sedan jag mötte dig, du är bekant och du skrämmer mig lite. Är du uråldrig? 


Jag vågade inte skrika.


 

Av Espe - 25 april 2013 20:39

Jag kan ingenting när du är för vitt spridd omkring mig. Oceanjävel, gör dig mindre för min skull. En småsjös storlek räcker. Då kan jag plaska runt i dig glatt efter yngel och veta att det inte gör något om fångsten blir liten. För det finns inga valar i småsjön; alla vet det. Men nu är du ocean och som ocean blir du min dödsbringare. Benen i kors och jag sitter där på en våg och känner dig utan att någonsin komma ifatt dig. Helvete, jag ger dig mitt hat för alltid om du inte visar mig att du har en strandkant; en fot, en fingertopp, en hjässa. Utan ände är du, älskade hatade livs- och döds-upphållande vänfiende, och det är som om kroppen försöker tappa sina gränser när det bara är du runt mig. Men den kan ju inte göra det, men den kan inte göra annat än att försöka, men den kan ju inte, men den kan ju inte. Den kan ju inte förrän jordens hunger slår över havsgränsen. Och då är du redan borta.


 

Av Espe - 14 mars 2013 19:35

Bygger jag någonsin? Har jag inte alltid varit the boss of jag-rivningsfirman? Jag tror att mina inre ögon ger ifrån sig superduperlaserstrålar som kan bryta ner nästan vad som helst om blicken hänger sig kvar tillräckligt länge. Egentligen är det väl bara bron som brinner, varje gång: inte det som faktiskt existerar, på andra sidan utanför bortanför mig. Men det blir onåbart, och på samma gång dimmigt och monstruöst tydligt, när blicken svävat över det i upprepningstvångets jävla evighet. Vi skapar verkligheten till vår avbild. (Vi är katastrofer) och den hemsökte säger allt när hen säger: "Jag ser något i ögonvrån, men så fort jag vänder blicken ditåt försvinner det." Allt och alla är spökbilder som upplöses när vi försöker se efter om det/ni verkligen är där. Det enda som stannar är det som måste bort.

Av Espe - 2 mars 2013 15:29

Monumentet skall byggas för jag har redan byggt det

och kommer alltid bygga det.


Monumentet är nästan alltid mitt och nästan bara mitt.


Monumentets hörnsten är i mig.


Jag bygger som i en feberdröm. 

Jag tror det är verkligt.


Jag är byggmästare.


Jag vandrar runt och fäster mig.

Det finns inga omöjligheter.

Min plats är en glänta.

men det finns nästan någon där, en kontur.


Gärdesgården är en naturlig gräns.

Jag går in och lägger fram saker.

Jag har suttit länge, mejslat och sandpapprat.



Det blir pråligt.

Fint, tycker jag.


Jag sätter mig utanför dig och tittar in.

Du min byggnad är en halvmåne fortfarande men det börjar bli trångt.

En valk av jord brusar upp runt dig.

Den går mig förbi.

Jag sitter utanför dig och försöker se.

 
Jag har glömt bygga en dörr.

Jag måste kasta in mina saker, över murarna.

De landar osympatiskt och går kanske sönder.

Det har blivit fullt med trä därinne och jag tror det ruttnar.


Monumentet är färdigt.

Varje färdigt Monument måste förstöras.

Av Espe - 19 februari 2013 20:11

Jag drömde en besynnerlig dröm om två hundar. Den ena är underbar, jag känner honom sedan år från verkligheten. Den andra råkade jag ta på mig att passa, i ett infall snabbt utan eftertanke. Innan jag visste ordet av hade jag hämtat upp honom och han visade sig ond, stor stark och ond.

       Medan jag stod och oroade mig för vad den onda hunden skulle ställa till med fann jag den goda hunden tuggandes på en annan hunds hals, hänsynslöst med blod i fläckar överallt. Vad händer? Vem är du? Vem blev du nu? Gränserna dimmas och helt jävla grumligt blir det när hundarna blandas ihop med andra hundar under ett hundsammanträde där alla hundar var svarta som mina två. Den gamle gode vännen var spårlöst försvunnen. Det ryktades mellan munnarna att någon på landet hade tagit hand om honom, men när vi kom dit möttes vi av fel hundar. Dead end. Han var borta. Kvar fanns  bara den store opålitlige; främlingen.

Av Espe - 15 februari 2013 16:57

Jag för fantasikonversationer med djur och liksom häver ur mig nyckelmeningar högt för mig själv; helt oväntat kommer min egna röst och framför (något som jag tydligen visste eller hade bestämt). Ta livet av och begrav är stroferna, men med mer barskt valda ord. Men de odöda lämnar aldrig, vet ni. Rena huset med hur mycket utdrivande rökelse och besvärjelse ni vill, utför tidernas spexigaste exorcism - det finns ändå likt förbannat nåt litet odött äckligt knytt kvar när röken skingras. Vattnet vi dricker gnistrar rent och strilar ner från höga berg men det har tamejfan har silats genom lik.


Det händer att jag blir förföljd av andra men oftast är det jag själv som stalkar, och jävlar vad duktig jag är. Jag tassar kring mina ben, spinner förbannat irriterande och blir inte borta i mer än tio minuter när jag sparkar till mig. Det finns för många i mig. Min bror sa nyligen att om man hade tittat in i min hjärna så hade man bara sett en massa djur. Det var ju ett absurt skämt egentligen, men det är faktiskt sant. Där finns hästar och hundar och vargar, råttor kaniner lodjur varulvar katter. För några veckor sedan mötte jag ett drömt falskdjur. Det var en häst som var som en "falsk kantarell" - identisk en riktig häst till utseendet, men ack så bedräglig. Tydligen var det släkt med fåglarna och omtalat i myterna sedan urminnes. Jag föll för dess falska charm men sen plötsligt insåg jag att det här var ingen bär-mig-på-din-trygga-rygg-häst: det var något urtida ondskefullt. En gång väckes jag av en stor vit gräshoppsmänniska som var sådär väldigt jag-är-vaken-och-i-min-kropp-som-vill-sova-fysisk. Vem fan var han då? Alla de där djuren är jag och de andra i mig. De snälla och de vidriga, de som försöker döda mig och de jag råkar döda av misstag. Det är nästan så att jag önskar mig mer ensamhet. Ropar man i den enda gudens kyrka är det samma röst och samma meddelande som kommer tillbaks. Ropar man i mig är det helt andra röster som svarar, på djurs och på människors språk, allt i ett, och snart hör man mest ett tråkigt brus.


Av Espe - 6 februari 2013 16:24

Känslor är oförklarligt fysiska. Ångesten färdas i vågor, nästan som en värk. Den pulserar illvilligt. Och den vet att den skall hålla till i området kring hjärtat. Är det historien som lärt den det? Är det historien om hjärtat som känslornas hamn som lärt den det? Skulle man kunna lära den att lägga till i foten istället? Skulle den likväl kunna smärta i hårbottnen?


Hjärnan är känslornas egentliga hamn, antar jag. Men man känner aldrig att de rör sig där. De verkar istället, helt märkligt, ty sig till ett symboliskt språk där kroppens olika delar representerar olika tillstånd. De måste ha platser, ställen, tillhåll, scener för uppträdande. Hjärtat är den största och mest prestigefulla scenen. Där sitter bottnen och därifrån utgår livet, pulsen. Alla känslor drömmer om att härska där.

Om bloggen


Välkomna till skrivstugan där kvasifilosofiskt pretentiöst flum är Lag, utan undantag.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Gästbok

Länkar

Besöksstatistik

Kategorier

RSS

Tidigare år

BlogToplist

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skapa flashcards