Det är konstigt det här med ärrvävnad. Människan hoppas och önskar och tror (in i det sista) att ett förlåt eller en förklaring eller en ren viljekraft kan reducera bort lämningarna från en olycka. Kan vi inte bara sopa över det, bygga nytt eller hoppa tillbaks till ett äldre lager där olyckan aldrig skett? Det vore fint. Det vore en dröm. Drömmar kan vara väldigt verkliga. Gör det till en verklig dröm. Gör marken len igen. Fast det är med detta som i den där grekiska berättelsen om  sköldpaddan och haren som springer ikapp. Jag minns inte mycket mer än det: och att poängen är att det aldrig blir jämt. Marken är kuperade för alltid nu.

Det blir inte lent och rent om man inte jämnar allt.  Finfördela dig själv och allt som finns och börja om. Men vem skall börja om? Det finns ingen kvar. Det finns inga minnen av olyckor, men det finns heller inget annat. Lever du så lever olyckorna. De är det enda som alltid kommer leva med dig.

 Om jag har dränerats på energi hakar jag mig fast, likt ett skrämt djur, vid minsta lilla gadd som sticker - och kommer snart fram till att gadden skickats till mig av vänner som ljugit och lurar mig och sitter och skrattar åt min blåögdhet i smyg. Det är min största skräck och den blir sann. Den totala dystopin blir sann, och jag undrar om det är det goda eller det onda som spelar i mig, med mig, när det här händer. Det goda för.... De nedbrytande rörelserna skulle kunna genomskåda verkligheten, om det var den de ville rå på.  Befrielse: fuck you villfarelserns bojor! Det är som om jag vore testad och nästan besegrad av Anklagaren ute i öknen. Smärtsamt, men nära något verkligt. Eller? Till sist finns det ingenting kvar, och jag vet inte om det finns någon slags sanning i den där tomheten. Är det den som är frihet? Vore den frihet om jag hängav mig åt den, fullt ut - om jag verkligen släppte taget?

        En god uppluckrande kritik. Men den frågande rösten är via rädslan groteskt förvriden och blir till sist ändå en egoism: en egoism värre än alla andra. Rösten viskar sönder murarna, utan problem, men bygger upp berg av skräck i dess ställe. Ingen vågar gå ut i ifrågasättandets frihet om det inte ändå finns någonting kvar som kan tas för givet. Det måste finnas en naivitet, en tro som känns som vetskap: annars blir friheten tidernas djupaste fängelsehåla. Och just den här hålan går inte att klättra ur. För den består av ens egna kött och blod och tanke.

Igår skymtade jag något snabbt i förbifarten på Kunskapskanalen. Det handlade om naturen och hur otroligt enkla regler ger upphov till extremt komplicerade mönster eller former: och hur dessa former eller mönster i varje "fall" är lika, men aldrig - aldrig - identiska.

Fullständigt kaos (ja, på något vis, fullständigt kaos, okalkylerbart) trots det strikta grundläggande regelsystemet.

Det är förhållandena. Relationerna mellan det ena och det andra till ett femte och hundrade. Och tiden och timingen, och värmen och kylan och slumpen och tillfälligheterna. Det är rummet och tiden, framför allt, som katastroferar det annars enkla. När samma sak tycks hända två gånger: identiskt - då uppstår obehag, då upplever vi deja vu. Vi vet att det inte är verkligt. Vi vet att något är fel.

Samma medvetande kan bara vara i en tvilling åt gången. De kan inte sammanfalla. De kan inte vara samma fast delade. Vi är delade och vi relaterar till tusentals parametrar och bygger ständigt nya aldrig tidigare skådade mönster. Delad moral, delade värderingar, delad världsbild: men ingenting garanterar ett specifikt utfall.

Så.

- Varför måste allt jämt vara så jävla komplicerat?

Titta på mig med fullständigt förvånad blick och svara:

- För att spelet är sådant.

Uppspänd mellan inget och inget som en fjäder. Min hjärna har fått upp en hastighet men vet inte vad den jagar. Den gör absurda djupa virvlar och glömmer att den aldrig vetat varför. Det känns i tinningarna. Ett överskott av rörelse. Nu plötsligt, med dessa nytrimmade muskler och med denna onödigt höga fart, kräver tanken något stort att jaga. Den vill ha ett bastant stycke att tugga i. Men det finns inget stort att ta tag i, och det lilla är för smått: en skymf mot en organism som blivit stark nog att ta livet av en mammut. 

Så. Just calm the fuck down.

Nej. Nu går jag ut i kylan.

Den är vad den är.

Den skiter i allt.

Jag önskar att jag också kunde.

Det är något. Jag känner på mig något. Omen. Meningslöst omen, för jag vet inte vad det rör men jag vet att det inte spelar någon roll vad jag gör.

Det finns en osedd annan värld som stör.

Man har väl något schizofrent paranoidt anlag, antar jag. Eller så finns det på riktigt en annan värld, som man kan känna av men inte känna till. Tänk om något har hänt eller håller på att hända, men inte här? En katastrof, anstormande. Syndafloden forsar in, där. Vattnet når inte hit men jag hör dess obehagliga brus. Det går inte att leva oberörd som om ingenting händer när jag känner att någonstans nära långt borta härjar förödande bränder.

Jag väntar. Jag är på min vakt.

Att komma försent på grund av snö: det är det skönaste. "Det var inte jag, det var naturen. Den finns på riktigt. Den är verkligen där ute."

Det är kallt nu. Men det kan ändå bli en varm vinter. 

Man blir förvånansvärt lätt immun mot otrevliga människor. Strategier växer ur myllan. Det låter som skratt när de blommar. Människorna kan snäsa och sprida den svarta röken allt vad de vill, de kan vandra runt sådär kraftlöst och tyst berätta den där historien om hopplösheten, de kan hosta upp den på en och man kan känna hur de hoppas att man smittas. Alla måste lida. Men om man vill är det lätt att låta det stora absurditetsdjuret ta upp hela synfältet istället. Han står där lugn och ler. Han är min horisont. Va? Du skojar med mig? Skrattet klapprar, det är inte sant?! Och där någonstans blir man sin egen.