Senaste inläggen

Av Espe - 10 september 2012 17:15

Ibland avslöjar jag mig själv som personlighetslös. Det är otrevligt förfrämlingande, en känsla eller erfarenhet som man nog aldrig kan vänja sig vid. Någon behaglig klarsynthet eller i-nuet-närvaro kommer inte av det: snarare fastnar man allt mer i sig själv, i en skräckartad förundran inför den egna tomheten.

        Detta drabbar mig då jag, ofta av trötthet, fastnar okontrollerat i att betrakta min egna person: min person som annars är naturlig och given, som agerar automatiskt, som har ett helt mönster och en lång historik att utgå ifrån. Jag betraktar den och inser att den... inte är där, inte egentligen. Förmodligen går detta maniska reflekterande inte att tvinga eller mana fram av ren vilje/tanke-kraft. Nej, detta kommer av att en främmande impuls knackar på dörrn, där och då. hur som helst, när den och inte jag vill. Den är evigt ovälkommen. För den sätter mig i karantän från allt, till och med, eller framför allt, från mig själv.


Men vad är det för ett Jag som känner allt detta?




Jag var i föräldrahemmet i helgen. Det var grått mest hela tiden, utom här:


 



Av Espe - 6 september 2012 17:55

Jag var på en föreläsning som jag förstod nästan ingenting utav. Den handlade om Lacan via Zizek, och hur Zizek, då det gäller frågan om begär, på något vis bor granne med Augustinus. Men inget begär utan någon som begär: frågan om subjektets botten stod i kvasicentrum.  Vi finns inte, det vet ni väl? I varje ordentligt självreflekterande finner sig människan snart förvirrad och vilsen i ett spegelhus, där inget centrum står att finna. Allt går runt, tvärsemot, hit och dit: allt är tomt, ett centralt något kan inte lokaliseras.Vad skulle det vara? Vad skulle vi finna där längst ner? En ödla? Ett minne? 

              Augustinus menade, som jag förstod det, att människans botten eller innersta kärna är onåbar och ogreppbar: eftersom den är Gud. Gud är här hos oss, ioss. I mötet med detta innersta - som visar sig vara Den Andre: Gud - skakas membranen om och organismen tvingas omdefiniera sig själv. Oganismen får syn på sig själv som en slags främling och medan hen står förundrad och pacificerad inför denna uppenbarelse drar en storm in över land. Och när stormen med våld gjort om landskapet avslöjas nya stigar och vyer, och sånt, ni vet: yadayada. Det verkar så vara tal om ett slags förfrämligande av självet: genom mötet med just självet, då detta själv visar sig vara främmande för det vardagliga jaget - det jag som är uppbyggt av begär, möten, relationer, förväntningar, idéer, det historiskt bundna. Ett ickenarcissistiskt Själv går vidare mot... något annat. Och detta tillskillnad från de låsta och lurade narcissistiska subjektet: som tror dig vara enat och klart definierat, som drivs förbi och genom olika jordiska lockelser, som identifierar sig med ditt och datt, som aldrig blir av med hungern eftersom det strävar efter det ändliga allena. Sträva istället efter Gud. Begär Gud. Begär den Andre i din mitt, och du får vara med om en omskakning och en realisation som i någon mån gör dig mätt.

            Zizek sades ha en liknande reflektion kring subjektet: begäret, det evigt och irrationellt strävsamma, det egoistiska, det fåfänga, det ickeeftertänksamma, kan befrias från sitt egna narcissistiska fängelse genom att erkänna: driften är sanning. Möt driften och se din botten i vitögat. Men du kan aldrig bli dig själv, du kan aldrig finna dig själv - för subjektet är tomt. Jobbigt, eller hur?


Zizek ser tomhet där Augustinus ser fullhet. Frågan är: finns det någon skillnad?



Av Espe - 11 augusti 2012 20:33

Jag undrar vad i mitt liv som kommer att fastna. Några saker-hat-händelser-människor-manier kommer att komma tillbaks om och om igen, sen när eller om det klara minnet och sinnet går i ide. Men något - vad? - kommer att sätta sig och söka upp mig i chockvågor. Evigt och förbannat envist cirkulerande i en senhöst som blir som en enda lång freudiansk felsägning. Vad kommer att komma tillbaks? Vad kommer att sätta sig? Vad kommer att visa sig ha haft tyngd?


Nu brände jag maten. Helvete också.
Det kommer jag att glömma. Eller är det just det som kommer att sätta sig?


Man glömmer ofta ordet "att". Det börjar kännas märkligt främmande att skriva det alla gånger det egentligen "skall" vara med (någon bestämde det någon gång). 


Jag har drömt märkligt mycket om farliga illvilliga hunddjur det senaste. De är ute efter mig och mina snälla hundvänner. I natt flydde jag undan döden upp i ett träd. Men min hundvän kunde inte klättra och jag skrek mig vaken när jag fann henne (saltade jag maten? bäst att salta igen...). Hennes nos var tvärt avbiten och ögonen var borta. Hon vad död, tror jag. Jag undrar vem hon är och jag undrar vilka de är. Jag undrar vad som får dem att komma nu. Jag undrar vad som händer, egentligen.



Av Espe - 4 augusti 2012 18:52

Allt är slut.


Jag drömde om en lustmöderska som tog människors liv helt barnsligt. Ett ständigt "hoppsan..." utan samvete eller eftertanke. Efter varje försvunnet liv slet hon sönder kropparna och lade i en stor (minst fem meter hög) hög på bakgården. Röd död hög. Men så kom en dag (det är som en saga) då hon träffade sin själsfrände och livskamrat. För att göra sig lika stor med honom, liksom jämnbördig - jämförbar -, tog hon av de röda högarna på bakgården och fyllde i sig själv. Hon blev stor. Lika stor som han eller större. Men ack så porös hon var. (Kanske är alla som bygger på sig själva med de döda (dvs alla, utan undantag) egentligen precis lika porösa). Då han och hon skulle ägna sig åt det där som förälskande människor ibland ägnar sig åt, så grävde han in med handen i hennes mag - rakt igenom hus och allt, och såg vad som fanns där. Han fann något som var vackert. En lysande vit pärla stor som en knuten knäve. Den var knuten till lusten eller till livet. Det finns väl en skillnad?

Av Espe - 2 augusti 2012 19:17

Jag mår illa av flera anledningar. Därför blir det varmt och härligt när regnet öser ner utanför. Det passar nu. Härom natten hade jag en dröm som kändes märkligt arketypisk. En stor svart muskelös hund stängdes ute. Den var farlig, det bara visste man. Men sen så insåg jag att min hund var där ute, ensam med den svarte elake starke. Så jag var tvungen att öppna dörren igen. In kommer den svarte, och han anfaller med brutalitet - slänger sig med tänder efter min hals. På något vis tar jag hans liv, och i efterhand minns jag att "hunden" inte hade tassar med klor, utan en gets klövar.


Hunden är en annan, eller så är den jag själv. Eller båda delarna. Förmodligen båda delarna.

Av Espe - 22 juli 2012 17:32

Tänk vad o-skrivande jag har blivit. Tänk om jag håller på att tappa det där. Tänk om något nytt är på väg. Nej, det är höst nu, så inget kan gå fel. Jag har träffat köttigt påtagliga varelser i sömnen. Jag var inte rädd, och jag visste att deras hörnsten var jag själv, så jag kunde ändra dem. Jag gjorde dem till något oigenkännligt: vargmänniska. De var bortom fientlighet såväl som vänlighet. Nyfikna som barn. De nosade på mig och undersökte mig, vred och drog i mig för att se hur huvudet satt fast, via nacken, i kroppen. Det kittlades och på något sätt skrattade jag trots att jag var låst i en frusen kropp. Sen hörde jag ett ljud som måste ha kommit från den vanliga verkligheten, och upplevelsen dunstade.

      Ibland när detta märkliga är på gång, när hjässan vibrerar och när det strömmar el genom kroppen, blir jag så ivrigt fokuserad och vaken att jag hindrar miraklen. Det är som i kvantfysikens experiment, ni vet: det omöjliga sker bara när ingen tittar, när blicken håller sig kring tavlans ram; långt från det centrala motivet. Man måste akta sig noga för mitten: ögon på fokuspunkten skrämmer bort det som (o)möjligen kan anlända.

Av Espe - 21 juni 2012 22:24

In. som. nia.


Father?

Yes son?

I want to kill you.


Mother

I want to......


Nej men allvarligt.


Jag uppskattar men hatar samtidigt att självet inte är ensamt, att självet är många, att självet är en konstellation av diverse. Utan denna realitet hade inget kunnat upplevas, inget hade kunnat ske, ingen hade funnits där att betrakta. Så är det och så måste det vara och så kommer det att förbli. Men det kan bli otrevligt. Det inte bara kan bli otrevlig, det kommer bli otrevligt - eftersom det inte finns någon autonomi, eftersom självet är sårbart, beroende, bundet till andra och annanheter, till fragment, till trådar, länkar, kopplingar; associationer och identifikationer. Först med och inför den andre eller det andra börjar man uppfatta sig som egen.

        Så händer det att något av de många fragment som bygger jaget visar sig vara eller blir oförenligt med självet - samtidigt som det utgör en väsentlig del av självet, samtidigt som det utgör en stöttepelare, samtidigt som det är ovärderligt. Kusligt. Det blir  omvälvning, kaos, krackelerad mark, brist på riktning, förvirring. Det  är väl... ungefär som  när man lyfter upp en sten ur en lerig vattenpöl: det grumlas och ingenting syns klart. Ingenting vet vare sig ut eller in förrän det lägger sig igen; förrän bitarna och kornen hittar nya platser och nya mönster. Därefter kan självet än en gång börja tro att det är helt och att det är sitt egna. Men sanningen är egentligen att: chaos reigns.

Av Espe - 8 juni 2012 20:23

Jag måste sitta under en filt, nästan alltid. Allt annat känns fel. Allt känns fel. För någon natt sedan fick jag en sådan där grej igen. Alltså, jag höll på att somna men var vaken. Det vibrerade och lät brrrr brrrr på gränsen mellan mitt huvud och utanför. Sedan spreds vibrationen helt märkligt, bort utanför mitt huvud; och så var det plötsligt istället fönstret som vibrerade. Lät det som. Kraftigare och kraftigare. Nästan så att det krossades. Då bröt sig kraften, eller vad det kan kallas, loss och kom springandes mot sängen i en kropp. Jag var förstelnad men hann ta mig loss innan något hände. Om något nu någonsin skulle ha hänt.


Häromdagen försökte jag ta mig upp för ett berg. Men det var inte så lätt för berget försvann medan jag var på väg. Det fanns, det fanns, det fanns, det var försvunnet. Ändå fortsatte jag gå, förvirrat, random uppför. Väl på högre höjd fanns tätt med träd och sånt, stora och små, enbuskar och sly. Sikten var skymd. Man kunde inte gå tankspridd för där fanns stup. Finns det något högt där, bakom all natur? När jag väl kom fram till så högt jag kunde låg kraftledningar i vägen. Nedsmutsad utsikt. Det började mörkna och jag var redan nästan vilse, så jag vände nedåt igen.

        Till den tilltänkta toppen kom jag aldrig. Men väl nere igen tittade jag tillbaks och såg att jag nog faktiskt - utan att inse det - hade varit högre upp än toppen. Alltid syns saker i bäst i efterhand.


   

Om bloggen


Välkomna till skrivstugan där kvasifilosofiskt pretentiöst flum är Lag, utan undantag.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Gästbok

Länkar

Besöksstatistik

Kategorier

RSS

Tidigare år

BlogToplist

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skapa flashcards