Nomadismdriften har segrat. Häromdagen fann jag hur den i smyg hade kvävt  snålheten och oroligheten och trygghetssuktandet. Deras döda eller åtminstone medvetslösa kroppar ligger nu stilla på golvet, och jag kan, ensam utan tjat och gnat, bege mig ut på tågluff i Europa en månad.

       Som en levande profet förutspår jag, att resan kommer domineras av tre känslor - panikslagen, skrattande, förtrollad. Att resa är ett starkt slag mot den husvana själen. Den mår illa av vilsenhet, och blir yr inte bara när avståndet till marken är stort; utan även när lyan är utom räckhåll. Så resandet tränar nog själen - till att släppa den förlamande tryggheten, till att bli trygg utan tillgång till ett visst rum, en viss person eller ett visst språk, till att allt mer våga förlita sig på sin egna, oändliga omkrets.

Den precisa rutten är förhandlingsbar, men jag kommer bestraffa mig själv hårt om jag aldrig kommer till Rumänien. Där ligger mitt mål, och där avtar mina skissartade resplaner. Så, kanske borde jag inte kalla detta för en luff, eftersom att luffa enligt SAOB är att vara vagabond, att....

"stryka omkring utan egentligt mål".

Höst i luften och nostalgin kommer över mig. Nostalgi, av grekiskans nostos, (återvända) hem, och algos, sjuka, smärta. Ett begrepp myntat 1688 av Johannes Hofer (1669–1752) - då för att beskriva smärtan hos soldater och andra som tvingats bort hemifrån, och som så med lidelse och livfullt minne längtade tillbaks, hem. Först i slutet av 1800-talet tar nostalgins karriär som sjukdom slut, och den blir något annat; mer lik den nostalgi vi känner till idag, den romantiska, den tårdrypande, den mer eller mindre ofarliga men vackra känsla som dansar runt i minnenas korridorer.

        Det talas inte alltid gott om denna längtansfulla och sörjande känsla. Inte heller idag. Den är en sjuka som sägs kunna fängsla och stänga. Den sägs bygga sitt bo i de som tappat hoppet om framtiden, och som så istället flyr in i backspegeln, in i stoftet från nedbrunna hus, in i det förlorade barnasinnets värld. Eller den sägs, åtminstone, vara meningslös; en meningslös känsla som man kan rulla runt i utan att något väsentligt förändras - förutom att vi förlorar värdefull tid. "Gör något vettigt istället för att sitta där och var nostalgisk. Ta vara på din tid". Ältandet eller grubblandet, det "onödiga" ältandet och grubblandet, får samma dom - "Vad tjänar det till att du grubblar? Släpp det där och lägg din tid på något annat". Framtiden vaktar vi ständigt - dået är något som kommer och stör, särskilt då det uppfyller vårt sinne så till den grad att inget annat får rum. Det är framtiden som skall formas och beträdas, inte det redan skulpterade, oföränderliga förflutna.

Även om jag är något av en expert på ältande och grubblande (på att vända på samma sten tusen gånger i hopp om att nästa gång, då, då kommer det ligga något där, då kommer jag förstå, då kommer jag veta) så har jag svårt att se vad man vinner på det. Det är något man måste göra, en loop man fastnar i, ett lidande vars syfte kanske är att avskräcka från att göra samma misstag igen. I nostalgin däremot tror jag vi finner något som kan hjälpa oss att utstå ett inkräktande mörker och navigera framåt. Rätta till rodret, välja en god riktning efter de goda förflutenheternas mått och smak.

      Att nostalgin sågs som bedräglig sjukdom från 1600-tal till sent 1800-tal är inte jätteförvånande. Det känns ju ganska självklart att man i en tid då framtiden vägledde det mesta såg kärlek till och upptagenhet av Dået som farligt, en farlig anomali, ett brott i ordningen. Men i den där framtiden, som aldrig slutar anlända och som aldrig riktigt anländer, har Dået nog i någon mån återfått vårt förtroende. Idag får man lov att vara nostalgiker utan att genast tilldelas dödsdom. Några skeptiska blickar får man måhända möta; men man slipper kallas "sjukling". Så jag tar och passar på nu, i framtiden som aldrig slutar anlända, att älska det förflutna. Och jag gör det med en bild:

Tänk, om vi hade levt i en värld av magi och symbolik (det gör vi delvis men smått och vekt: en läsförmåga går förlorad - i lyssnardiskussionerna kring Storsjöodjuret häromnatten (Vaken med p3&p4) blev detta plågsamt uppenbart. Ty det fanns två läger och inget  upptill. Antingen trodde man på en fysisk verklighet - ett köttigt monster med hal, mörk hud. Eller så talades det om myten som ett trams sprungen ur okunskap. Som om kunskap endast kan bäras kring det materiella, det påtagliga, det mätbara: det köttiga. Som om ingen filosofi, ingen idé, ingen psykologi någonsin kunnat vara något annat än bluff och båg, hägring och försåt. Odjuret finns, det äger kraft och skakar om och det berättar berättelser. Det tittar fram ut ett djup och ett mörker för att tala, och det talar från en innerlighet som vi glömt och inte vill veta av: en innerlighet som handlar om människan, om våra reservoarer, om våra glömda förmågor, om våra gömmor. Men dess kött och blod är inte av linslusigt slag: köttet som vi ser är ett skal som måste användas för att vi, igår som idag, i världens vanlighet och vardag, skall kunna drabbas och komma detta underjoriska nära. För i denna plötsliga köttighet möter något som verkar absolut konkret men som egentligen talar om något som nog inte alls kan ses. Främling med gulgröna ögon). Om vi hade levt i en sådan värld, då hade lysmasken varit gudomlig. Man hade dansat danser i dess ära.

Vindrickande i goda vänners lag. Fria terapisessioner och sedan ytterligare diskussioner, med mig själv, i nattens drömmar. Mitt undermedvetna är en översittare, hen säger "nu, lilla gumman, tar vi det långsamt" och pekar med hela handen. Där fanns en medvetenhet  också, en vakenhet i försök att ifrågasätta, genom att titta noga efter och se hur drömsakernas gränser är suddiga, hur inget är riktigt bestämt, hur saken på ett märkligt ickemotsägelsefullt sätt är flera saker samtigt. Ett belåtet skratt kom ur mig. Att genomskåda.

Och jag har fött en ny unge. Hon står och vrider sig lite obekvämt i mitten här. Av våld är du kommen och av våld är du kommen skall du kallas.

Nattnomadism 2.0, nu med märkliga varelser av svart och vitt, och ett större mörker, sådär i allmänhet. Se även nattnomadism 1.0

Det undersköna, det vackra som kan bli för vackert, skrämmande vackert: kuslig fint. Känsla av att vilja men inte kunna behålla hela världen. Att titta sig blind. Det finns i moln som når upp till bergstopparna, dimma som rör sig snabbt förbi jordens höga höjder, så att jorden binds till himmelen, himmelen till jorden.

Vi häpnar inför detta att himmelen verkar söka vår bekantskap.

Ogripbarhet: det där går inte att behålla, fånga, omvandla, avbilda, föreviga. Så vi bergatas och stirrar med våta ögon, med en känsla av sorg. Kroppen reagerar och det blir tungt över bröstet. Behov växer, av djupa andetag. En frustration i en hänförelse. En längtan att vara del av det vackra utan att bli det vackra, utan att tappa den subjektivitet som gör oss förmögna att se detta - se att detta är skönhet. Himmelen som lägger sig över bergen frestar oss men vi kommer inte längre än till en otillfredsställelse och en skönt plågsam ensamhet, en smärta som är ett privilegium.

Att vilja betrakta och hänföras, att vilja förenas, att samtidigt vara ovillig att förenas. Att vilja bli det sköna men fortsätta att betrakta det sköna som från utanför. Att förbli ett själv men förenad. En stor rävsax som även är kärlekens guldkant och taggiga tand.

Fiskaren lägger ut sina fiskenät, men vissa fiskar slinker igenom och fiskaren är innerst inne glad över det. Att ha är att förlora.

Länge försökte judiska rabbiner förstå hur enhörningen, denna best som är livsfarlig för alla utom för jungfrur och som inte kan fångas utan att dödas, kunde överleva syndafloden. Inte kunde den ha åkt med båten, för då hade den dödat alla andra djur. Inte heller kunde den ha överlevt ensam ute i en storm som en allsmäktig Gud sänt ned för att utrota allt otroget. Slutligen kom en rabbi fram till att den hade nästan-färdats, att den hade varit i men utanför, att den hade blivit nästan-integrerad. Enhörningen hade färdats med endast delar av kroppen på insidan av skeppet.

Två blå dar i rad. Trots talande rådjur och eldar som inte finns. Lite profetiskt sådär. Är det ett rådjur som talar i busken som inte brinner men som ändå brinner? Så kan det vara. Fast jag glömde ju lyssna, såklart. Den jättelika mannen jag möter i skogen på natten sa också något till mig igår natt. Jag hörde inte men han sa säkert:

Hej. Det är jag som är Roald Dahls stora vänliga jätte. 

Jag kommer och ger dig en fin dröm senare i natt.

Om jag hittar en

att ge till dig.

Annars får du nöja dig med det vanliga:

drömmar där du pratar sarkastiskt om att du är bitter i dina drömmar.

Jag la mig platt på gräsmattan på kyrkogården sen, när det mörknat ordentligt. Jag vill helst inte bli sedd eller överraskad, så jag blir lätt lite paranoid. Ni vet, ser rörelser i ögonvrån fastän det inte finns något där. Igår natt var de ovanligt envisa, de där små hallucinationerna - visst är det väl ändå något där? näää. fast nu var det något igen! men, nej, eller? Så, slutligen satte jag mig upp, halvt om halvt, och tittade. Svisch. Något grått for snabbt förbi på ödevägen framför mig. Sedan en gång till. Helt stilla förutom plötsliga svisch och förbifarande gråfigurer.

Och det var.

Ensamma skejtare i kyrkogårdsnatten.

Och ett Jag som såg allt utan att bli sett. The story of my night.

Apropå det jag skrev om snällhet här nyss, berättar ordet "hemsk" en otroligt intressant historia för den som vill lyssna. Även tyskan har en spännande etymologi i begreppsparet heimlich och unheimlich (se Freud: das unhemlich, 1919) och jag har länge undrat och grunnat på detta märkliga, att det är så svårt eller omöjligt att översätta dessa tyska ord till svenska. Heimlich, som betecknar något tryggt familjärt och fint och tamt och snällt, blir på svenska till hemlig: vilket inte alls får en att tänka på något tryggt och snällt, snarare något hemskt. Och försöker man krasst och våldsamt översätta unheimlich till svenska, så får man ordet ohemlig, vilket ju knappast får en att tänka på något otrevligt eller kusligt.

       I det sena svenska 1500-talet synes det dock ha funnits en ordvärld där hemlig stod för såväl något hemtrevligt som för något kryptiskt och undanhållet: något hemskt. Tyskan och svenskan smittar och påverkar varandra här. Ty i tyskan är ordet heimlich länge förknippat endast med det trygga och trevliga som hör till hemmet, det vita lena lammet. Men sen händer något. Ordet börjar vingla och vrida på sig: krumbukta tills det sammanfaller med sin motsats - unheimlich. Detta sker då heimlich inte längre endast betecknar hemtrevligt, utan även något hemligt, något som hålls undan, något lurigt och dolt, undanhållet av och i hemmet. Något liknande sker i svenskan, där det hemliga går från hemsk trevnad till hemsk hemlighet med kuslighet.

      Det mest fantastiska är dock att svenskans "hemsk" verkar bära på en idé om gynnsamhet i gästvänlighet, om trygghet i dogmatismutmanande:

Ordet är en avledn. av HEM o. betyder eg.: som endast vistats hemma, som icke varit ute i världen, ur vilken bet. utvecklats bet.: dum, försagd, ängslig, dyster m. m.

Stannar du för länge innanför hemmets väggar. Skördar du all din föda där. Finner du din käresta där. Skapar du dina skapelser endast där och utifrån det inrutade som finns där. Talar du endast där, med de som finns där och alltid funnits där. Då blir du hemskt. Då blir du en dogm. En inavlad hemskhet:

Akta dig för det folk, som jemnt gå tysta och hemska: I den lugnaste Flod är mäst det djupaste vattnet. BOMAN Cato 37 (1802).

I svenskan finns alltså en inbyggd idé om gynnsamhet i gästvänlighet, och farlighet i att stanna i trånga rum. Att ta in för att öppna och förändras och gå vidare, undvika det lilla hemmets bojor. Man blir hemsk då man blir matad med det samma, och man klarar sig inte sen. Släpps man ut i det andra, i världen där andra människor finns, då blir man rädd och utan mod, man har ingen kraft, man har inga redskap att möta det nya med. Ty den hemkäre har tidigare endast sett det samma.

"Hemsk" rycket sig sedan, någon gång, loss från hemmet. Det blir ett självgående ord som alltmer börjar höra till utsidan, det främmande, det vilda. Spöken och röster från de döda. Hemska främlingar. Skrämmande vålnader i trasor och ljud av kedjor. "Hemsk" släpper hemmets hand och slutar vara det smutsigt inlåsta och inbundna, det hemliga och mögliga på vinden. Istället blir det främlingen. Och så har uppdelningen, mellan innanför och utanför, blivit klart skuren, så att hemmet är tryggt utan hemskhet, så att det hemska kommer från fjärran och ej från innanför.

Kanske borde vi minnas, åter och igen påminna oss om att det hemskaste av hemskheter ändå kommer från innanför låsta dörrar, från den unkna luften där. Alltid kommer det behöva finnas en hemlighetsfullhet där, i hemmet och i det egna, i din och min hemliga och odelbara upplevelse av världen. Men vi borde vara försiktiga, så att det hemliga inte övergår i det hemska.